År 1987 — de hemlösas år
NÄR natten faller på, är det tusentals människor i Bombay, São Paulo, Mexico City, New York och otaliga andra städer som gör i ordning sitt nattläger i avloppstrummor, under broar och på trottoarer. De kurar ihop sig i pappkartonger, sträcker ut sig på trasiga dagstidningar eller slumrar in på ett bart betongunderlag. Världens 100 miljoner hemlösa är ”hemma”.
Men miljoner andra är hemlösa i ytterligare en bemärkelse. De bor som nybyggare i olagliga och anskrämliga kåkstäder, slumområden där gyttjiga gator utgör badrummen och de ständigt närvarande gamarna sophämtarna. Deras provisoriska hem är otäta skjul som byggts av säckväv, stråmattor, utfläkta oljefat, lera och stenar. Drygt hälften av alla tredje världens stadsbor lever under sådana urusla förhållanden.
I avsikt att rikta världens uppmärksamhet på den svåra belägenhet som råder bland de hemlösa i städerna och för att förbättra deras levnadsförhållanden har Förenta nationerna förklarat år 1987 som ”Det internationella året för bostäder åt hemlösa”.
”Över hela världen måste vi inse att vi inte kan komma förbi detta problem längre”, säger Max van der Stoel, ordförande i den holländska nationalkommittén för ”De hemlösas år”. ”Detta är ett av världens allvarligaste problem.” Och problemet bara växer. NieuwsBrief voor het International Jaar van de Daklozen beräknar att under det kommande årtiondet kommer ytterligare en miljard människor att slå upp sina skjul i de slumområden som redan är proppfulla, vilket kommer att fördubbla befolkningen i många av tredje världens städer!
Vad kan man göra åt detta problem? Att röja kåkstäderna ur vägen skulle endast öka antalet hemlösa människor. FN uttalar sig i stället till förmån för upprustning av slumområden, vilket skall åstadkommas genom att man förser slumområden med sådana grundläggande anordningar som sanitära inrättningar. Och i stället för att gå fram med schaktmaskiner och lämna efter sig söndersmulade skjul och förtvivlade människor skulle myndigheterna kunna ge sluminvånarna boendetrygghet, kanske i form av hyreskontrakt. FN rekommenderar dessutom att städernas medel för utvecklingsändamål drastiskt skall ökas, därför att, som NieuwsBrief uttrycker saken, ”bostäder, mat och kläder hör till de mest grundläggande mänskliga behoven”.
”Vad som när och skyler” är verkligen grundläggande behov. (1 Timoteus 6:8) Vidare uppmuntrar Gud oss att utföra sådana gärningar av mänsklig omtanke som skänker lättnad åt dem som lider brist, i synnerhet när det gäller våra medtroende. (1 Johannes 3:17; Galaterna 6:10) Men Guds ord hjälper oss att ha en realistisk syn på mänsklighetens problem. Kung Salomo konstaterade: ”Det som är krokigt kan inte bli rakt.” (Predikaren 1:15) Följaktligen kan inte sådana projekt som ”Det internationella året för bostäder åt hemlösa” till fullo lösa mänsklighetens problem, trots att avsikterna utan tvivel är goda.
Innebär detta att de hemlösa står utan hopp? Tvärtom! På 500-talet f.v.t. förutsade Jehova Gud ett ”bostadsprojekt” som skulle genomföras i Juda — ett land som skulle bli en ”ödemark, där ingen bor”, i 70 år. (Jeremia 9:11; 29:4, 5, 10; 32:43) På liknande sätt kan de hemlösa i våra dagar vara förvissade om att Jehova kommer att skänka återställelse åt människor i världsvid skala! (Jesaja 65:21) Hur trösterikt är det inte då att veta att ”De hemlösas år” snart kommer att ersättas av en tusenårsperiod som skall medföra verklig frid, trygghet och bostäder i full omfattning! — Uppenbarelseboken 20:4; 21:3, 4.