Familjeliv i Serengeti

DET afrikanska lejonet kallas ofta djurens konung. Det kan man förstå. Hans stora man är imponerande. Stora bärnstensfärgade ögon betraktar omgivningen med lugn och reservation. Han har en majestätisk air, och när han plötsligt reser sig upp och låter höra ett bedövande rytande som kan höras 8 kilometer bort, går det kalla kårar längs ryggen. Detta är verkligen djurens konung!

Men när man ser honom i hans hem, ja då förbleknar hans kungliga framtoning en smula. Han sitter still en hel del. Ibland ligger han utsträckt över grenarna i ett träd, en bit bort från ungarna som har specialiserat sig på att kravla och klänga på de vuxna. Och han tycker mycket om att ligga på rygg med magen i vädret och gassa sig i solvärmen. På detta sätt fördriver han omkring 20 timmar om dygnet.

De andra fyra timmarna då? Jo, när honorna — som är de som jagar — dukar upp till middag, står han först i kön. Det är ju han som är kungen, eller hur? Han avlar också barn och bekämpar andra lejon som gör intrång på hans område. Han är alltså far, krigare, dagdrivare och sömntuta. Och kung — för en tid.

Faktum är att han inte är ensam om dessa plikter. Lejon är den enda arten inom kattfamiljen som lever i samhällen. Lejonens sociala enhet är flocken, som vanligen består av två eller tre stora hannar, fem eller tio honor i fruktsam ålder och flera små och halvvuxna ungar. Flockarna kan dock vara mycket större — 40 djur eller fler. Varje flock har sitt eget revir som är flera kilometer i diameter, och de stora hannarna håller inkräktare borta.

Honorna sköter det mesta av jakten — vanligen under natten. De är lättare (100—140 kg) och därför snabbare än de tyngre hannarna (180—230 kg). Ändå är honorna ute efter bytesdjur som springer fortare än de själva. Därför är det bra för dem att jaga tillsammans. Några gömmer sig, medan andra omringar bytet och jagar det mot dem som ligger på lur.

Lejoninnorna är i allmänhet goda mödrar. En lejonunge lever på mjölk de två eller tre första månaderna; sedan leder mamman ungen till ett djur som hon har dödat och låter den få smaka på kött. Men lejonungen fortsätter att dia tills den är omkring åtta månader, då mamman inte längre har någon mjölk. Hon jagar med sina ungar i två år eller mer, och de lär sig genom att iaktta henne.

Det råder oftast lugn och ro och en kärleksfull anda i familjen. Lejoninnorna kan sitta tillsammans och vara barnvakt åt varandras ungar. Hungriga ungar diar vilken lejoninna som helst som har mjölk. Ungarna tillbringar mycket tid med att jaga och brottas med varandra. Ibland ger sig en lejoninna i leken och viftar med svansen medan ungen försöker fånga den och tugga på den. Även de stora hannarna tolererar, till en viss gräns, att ungarna klättrar över dem och sliter i deras päls. Flocken stannar inom sitt revir, men inte alltid tillsammans. Men när de kommer tillsammans igen hälsar de på varandra genom att gnida kinderna mot varandra.

Flocken är en varaktig enhet. De flesta av honorna är födda och uppvuxna i flocken och är därför släkt med varandra. Efter några tiotal år är de systrar, mödrar, mormödrar, halvsystrar, kusiner och så vidare. De unga hannarna drivs däremot bort av de stora hannarna när de har uppnått tre års ålder.

De håller ändå ihop som grupp. De kan vara två eller tre, fem eller sex, och efter ett par år, när de är mogna och kraftfulla, kanske de stöter ihop med en annan flock, driver bort hannarna i flocken och tar över honorna. När detta händer dödar de nya hannarna ungarna i flocken. Detta innebär att avkomman hädanefter kommer från de nya hannarna. Det innebär också att honorna blir brunstiga kort därefter. Ju större grupp hannar det är i en flock, desto mindre sannolikt är det att en annan grupp hannar kommer att driva bort dem och ta över flocken.

Det är därför bra för en hanne att ha andra hannar hos sig i flocken. Honorna stannar vanligen i flocken hela livet — omkring 18 år — medan hannarna ofta ersätts av en yngre och starkare grupp hannar inom två eller tre år. Sådana bortdrivna hannar för en hård tillvaro. De är inte längre i sina bästa år och kan ofta inte skaffa sig tillräckligt med mat. Det är därför det sades i slutet av det tredje stycket att lejonet är kung ”för en tid”.

Det är sällsynt att de besläktade hannarna i flocken slåss om honorna. Honorna i en flock blir ofta brunstiga samtidigt. Den förste hanne som träffar på en mottaglig hona äger henne. De andra hannarna håller sig undan. Men eftersom alla honor blir mottagliga ungefär samtidigt, har alla hannar vanligen honor att para sig med.

Allt detta leder till fler ungar, och fler ungar leder till fler familjegräl, vilka är mycket tröttsamma — något som varje mor och far känner till. Vi avslutar så vårt besök hos Serengeti-lejonens familj och låter mamma och pappa lejon ta igen sig efter krånglet med att få ungarna att ta sig en tupplur. Det finns naturligtvis alltid någon som inte kan sova och som måste få sig ett mellanmål.

Vid denna förtjusande scen tar vi farväl av Serengeti.

Även om sådana djur som lejonet nu jagar andra djur och livnär sig på deras kött, var det tydligtvis inte så från början. (1 Moseboken 1:30) Profeten Jesaja påvisar att i den kommande nya världen ”skall vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skall äta halm liksom oxar”. Ja, till och med ”en liten gosse skall valla dem”. — Jesaja 11:6—9; 65:25.