Höstlövens farväl i flammande färgprakt
KUNG BORE med sin frost får äran för det, men han har ingenting att göra med det. Löven gör det, men de är tvingade till det. Träden själva sätter i gång det, men de handlar i självförsvar. Och bakom alla dessa gåtfulla händelser ligger Guds vishet och styr denna uppvisning lugnt och stilla. Hur det nu än går till, ter sig föreställningen bländande för ögat och rör hjärtat på dem som ser den. Och till och med när detta överdåd når sin höjdpunkt, väntar nästa års föreställning i kulisserna.
I september—oktober går ridån upp för uppvisningen, lugnt och stilla och utan fanfarer. Där bladskaftet sitter fast vid kvisten börjar ett smalt band med celler upplösas och förtorka. Mellan dessa celler och kvisten börjar ett lager korkliknande celler växa till. Det är ärrvävnad som bildas redan innan amputationen av bladet äger rum.
Scenframträdandet är perfekt tidsinställt — helt enkelt ytterligare ett av dessa fascinerande mysterier som är så vanligt förekommande i skapelsen. Det är nu en tid av klara, ljusa dagar och friska, kyliga nätter — förutsättningar för det färgrika överdåd som skall följa. Sagofiguren kung Bores iskalla närvaro har inte någon roll att spela i detta drama. Denna uppdiktade naturande med sin frostvita färgpyts ingår inte i rollbesättningen.
Allteftersom lagret korkartade celler hårdnar, tilltäpps de smala rörledningar som för vätska ut i bladen. Hela tiden fortsätter det andra lagret av celler att upplösas och förtorka. Flödet av vätska till bladen har upphört, men det dröjer ännu två veckor innan de faller. Detta är den tid då hösten framträder i all sin flammande prakt. Utan vätska upphör fotosyntesen i bladen samtidigt som det gröna klorofyllet i bladen förstörs av solens strålar.
När det gröna är borta, framträder sådana pigment som har funnits i bladet hela sommaren nu i rampljuset. Mest framträdande är karotin — dess namn kommer från det latinska namnet på moroten som det ger färg åt. Det är också närbesläktade färgämnen som gör smör gult och äggulor orangefärgade. Blad av sockerlönn har orangefärgade och kromgula nyanser av karotin. Björkar har helt och hållet gult karotin.
Men hur förhåller det sig med den högröda färgen hos lönnar, den scharlakansröda färgen hos vissa ekarter, den djupröda hos sassafrasträd (en art i lagerfamiljen) och den mörklila färgen hos vissa askar? Dessa färgämnen är nykomlingar i bladen. Först efter det att korklagret har stoppat upp savflödet från bladet iscensätter dessa dynamiska färger sin dramatiska final i den höstliga uppvisningen. Om vädret är kyligt och klart, fortsätter bladet någon tid att framställa socker, som nu stannar kvar i bladet och förvandlas till ett kemiskt ämne som kallas antocyan. Om saven är sur, blir antocyanet rött, om den är alkalisk, blir det blått eller purpurfärgat.
Uppvisningen närmar sig nu sitt slut. Kung Bores frost har inte utfört någon roll i dramat, och inte heller är det den annalkande vinterkylan som får löven att falla. Det är trädet självt som gör detta för att bevara sitt vatten. Under vintern finns det mycket lite vatten tillgängligt i den frusna marken, och de breda bladen hos lövträden avger stora mängder vatten. Om trädet inte har ständig tillgång till vatten, skulle dessa löv snart få det att förtorka. För att avvärja detta fäller trädet sina löv och förseglar det öppna såret med ett lager av korkartad ärrvävnad.
Trädet måste hushålla med vattnet, annars kommer uppvisningen inte att upprepas nästa år. Det skulle inte bli någon vårgrönska, ingen skuggande lövskrud under sommaren och inget höstligt bladverk som ter sig bländande för våra ögon och rör vårt hjärta. Vårens knoppar, som brister och sänder ut gröna skott, är inte några nykomlingar. De har funnits där hela året och väntat i kulisserna på att det varma solskenet skulle tina upp deras rörsystem och sätta i gång savflödet. Nu växer de snabbt och får lejonparten av all tillgänglig näring.
Men samtidigt bildas små, små knoppar, som inte är större än ett knappnålshuvud, och de är sprängfyllda med blad, blommor, kvistar och skaft. Först vid midsommar får emellertid dessa små knoppar den näring de behöver för att växa sig större och fortsätta att utvecklas. Vid slutet av sommaren innehåller de blad, blommor, skaft och kvistar för nästa vår, och allt är tätt sammanpackat inuti vattentäta höljen. De är skyddade mot torka och frost och väntar orörliga i sju månader på våren. I detta tillstånd av fördröjd livsverksamhet kallas de övervintringsknoppar.
När du med respekt och beundran betraktar det färgrika överdådet hos de höstlöv som ger liv åt scenen i en flammande färgprakt, då vet du nu att de som skall genomföra uppvisningen nästa år lugnt och stilla väntar i kulisserna på sin tur att låta dina ögon bländas och på att röra ditt hjärta.
Du bör både lära känna och tacka upphovsmannen bakom uppvisningen. Vem är den som vid sina sinnens fulla bruk kan förneka att endast Gud kan skapa sådana träd?