Givandets glädje förstärks genom mottagarens uppskattning
LÅT oss tänka tillbaka på det nygifta paret som omtalades i första artikeln. Kan du för din inre syn se hur de i enrum går igenom alla sina presenter och för varje sak konstaterar att detta är precis vad de behöver? Kan du se hur bruden försiktigt placerar alla lakan och örngott på en speciell hylla, där de är lätt åtkomliga, porslinet i skåpen, matsilvret i lådorna och brödrosten på köksbänken för att snabbt vara till hands?
Tillsammans hänger de omsorgsfullt upp varje tavla på dess rätta plats och klockorna på de ställen som är mest lämpliga. En av de nya dukarna får pryda det gamla ärvda matbordet. De matchande servetterna i de nyförvärvade servettringarna förhöjer intrycket av sober elegans.
Den här presenten är de särskilt förtjusta i — en elektrisk konservöppnare. Bruden är säker på att hon kommer att få stor användning för denna praktiska apparat. De har fått den av en kär vän som visste att de inte själva hade råd att skaffa sig en sådan. Och det här överkastet, som gamla moster själv förfärdigat med sina värkbrutna händer. Det måste ha tagit henne månader att göra alla de vackra broderierna. Vilket kärleksverk!
De gläder sig åt varje gåva. Skulle de lämna tillbaka någon enda present och byta den mot något annat eller mot kontanter? Aldrig! Nu väntar det största beviset på deras kärlek och uppskattning — att uttrycka sitt tack. Kommer de att ta sig tid att göra detta?
Har någon gett dig en present, dyr eller billig — en bukett blommor, en korg med frukt eller kanske en enkel krukväxt? Har någon kär vän städat ditt hem när du var sjuk eller lagat mat åt din familj när du själv inte kunde? Tackade du dem?
Vilket litet enkelt ord är inte ordet ”tack”! Man kan säga det i ett enda lätt andetag. Men hur ofta blir det inte outtalat! En taxichaufför gav en gång tillbaka en plånbok som en man hade glömt i hans bil. Vilken gåva! Ägaren tog emot plånboken utan ett ord. Det är lätt att föreställa sig hur besviken taxichauffören blev över denna brist på tacksamhet. Han sade beklagande: ”Om karln åtminstone hade sagt ’tack’!”
I ett tidigare nummer av denna tidskrift berättades det om en grupp skolpojkar som hade bildat en klubb för att hjälpa människor. ”De bistod bilister, som råkat i en brydsam situation, genom att laga punkterade däck, gav dem bensin, om den oväntat tagit slut, och hjälpte dem på många andra sätt”, sades det i artikeln. ”De tog inte pengar för sina tjänster. ... Det enda de begärde var att bilisterna skulle skriva ett tackbrev, som de kunde sätta in i klubbens brevpärm.” Vad blev resultatet? En talesman för klubben sade: ”Vet ni, till dags dato har vi bara fått två brev, fastän våra anteckningar visar att vi har bistått över 150 bilister under de två år vi varit organiserade.”
Hur översvallande skulle du tacka någon som hade räddat ditt liv? Tänk vilken gåva den personen har gett dig! En man riskerade emellertid sitt liv för att rädda passagerare på ett sjunkande fartyg och lyckades rädda 17 personer ur dödens klor, varefter han utmattad måste bäras hem. När man många år senare frågade honom vad han bäst mindes från denna så hjältemodiga räddning, svarade han: ”Bara detta. Av de 17 människor som jag räddade var det inte en enda som tackade mig.”
Är det ett tecken på svaghet att säga ”tack” för visad vänlighet, materiella gåvor eller livets gåva? Skulle dessa människor någonsin tacka Jehova Gud, den store livgivaren, för sitt eget liv? Om de inte kan tacka en person som de kan se, är det då troligt att de kommer att tacka honom som de inte kan se? — 1 Johannes 4:20.
Är det så underligt att många av dagens ungdomar finner det svårt att uttrycka sitt uppriktiga tack för en gåva de fått eller en vänlighet som visats dem? Om föräldrarna inte säger ”tack” och ”var så god”, kommer barnen troligtvis inte heller att göra det.
Denna brist på uppskattning är ett av tecknen på att vi lever i ”de yttersta dagarna”. Aposteln Paulus sade varnande: ”I de yttersta dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här. Ty människorna skall vara egenkära, ... otacksamma.” — 2 Timoteus 3:1, 2.
Hur man kan visa sin uppskattning
Tillverkning och försäljning av tackkort är en stor marknad. Många av korten uttrycker dessa känslor på ett mycket fint sätt. Det är praktiskt att köpa sådana kort och skicka dem som tack för en gåva eller för visad vänlighet. Men skulle det inte också vara kärleksfullt och omtänksamt att ge korten en personlig prägel genom att med egen hand skriva några uppskattande ord på dem — kanske nämna gåvan vi fått och hur mycket vi uppskattar den och hur stor glädje vi har haft eller förväntar att få av den?
Där så är möjligt skulle säkert också ett hjärtligt muntligt tack, en handskakning, en varm kram eller något annat bevis på tillgivenhet uppskattas av givaren. Om vi klagar på att tiden inte räcker till för detta, bör vi tänka på den tid, de ansträngningar och de pengar som givaren offrat på oss. Givarens glädje förstärks genom den uppskattning som vi visar.
Vi gör väl i att påminna oss följande ord av den störste givaren av alla, Jesus: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Inom en snar framtid kommer alla mänskliga invånare i det kommande rättfärdiga jordiska paradiset inte bara att dagligen tacka Jehova Gud för livets gåva, utan de kommer också att visa kärleksfull uppskattning mot sina medmänniskor för den omtanke som visas. Må vi visa uppskattning nu och få såväl Jehovas som våra medmänniskors godkännande.