Fullriggare intar Sydney

NÄR John Masefield, hovskald i England tidigare under detta århundrade, skrev dessa ord i sin ballad ”Sea-Fever” (”Havslängtan”), föreställde han sig kanske inte den dramatiska verkan som stora fartyg kan ha på betraktare. Men åsynen av segelfartyg gjorde sannerligen ett så djupt intryck på Sydneybor och den stora skaran av besökare där att det gick långt utöver vad de hade kunnat tänka sig. Det var Australiendagen, den 26 januari 1988, och Sydneys hamn var fylld av segel som en inledning till Australiens tvåhundraårsjubileum.

Fartyg och båtar med åskådare ombord proppade igen farlederna, och uppskattningsvis två miljoner fotgängare kantade strandremsan vid hamnen. Men varför ett sådant ovanligt intresse för en grupp stora segelfartyg? Därför att det som här skedde var en del av en rekonstruerad iscensättning av den resa som den första segelflottan gjorde från Portsmouth i England till Australien för 200 år sedan. De elva segelfartygen i den flottan lämnade England den 13 maj 1787 och anlände till Sydney Cove den 26 januari 1788.

Den första seglatsen var en navigeringsframgång

I sin bok Australian Discovery and Colonisation (Australiens upptäckt och kolonisering) ger Samuel Bennett fascinerande detaljer om den första segelflottan. Han skriver: ”Isle of Wight [England] utsågs till mötesplats för flottan, som bestod av elva fartyg. ... Besättningen utgjordes av 200 marinsoldater, ... av vilka fyrtio hade tillåtits ta med sig sina hustrur och familjer, 81 fria personer och 696 straffångar. Grundarna av kolonin bestod därför av en fri person på två fångar. ... De flesta fångarna var unga personer från jordbruksområden i England. ... Mycket få av dem hade dömts för allvarliga brott. Av alla sex hundra nittiosex var det endast femtiofem som hade dömts till längre tid än sju år, och domarna för ett stort antal skulle komma att vara avtjänade inom två eller tre år efter ankomsten.”

Det är inte exakt klart hur många som förlorade livet under den långa sjöresan från England till Australien. Siffrorna varierar från endast 14 till omkring 50. En skribent poängterar att det var en storslagen prestation i fråga om navigering och organisation att med drygt ett tusen människor sammanpackade i 11 små fartyg under en resa som varade drygt åtta månader segla halvvägs runt världen med så få dödsfall och utan att förlora ett enda fartyg.

Den rekonstruerade seglatsen börjar

Den 13 maj 1987 lämnade således elva segelfartyg ännu en gång Portsmouth i England, precis på samma sätt som den första segelflottan hade gjort 200 år tidigare. Fyra fartyg hade chartrats endast för den dagen, för att man skulle komma upp till det totala antalet av exakt 11 fartyg vid den officiella starten för den rekonstruerade seglatsen. De sju fartyg som seglade söderut mot Australien fick sällskap av ytterligare två fartyg vid Teneriffa, en av Kanarieöarna, och de två sista anslöt sig till segelflottan i Sydney. Det innebar att det fullständiga antalet 11 råseglare var komplett vid inseglingen i Sydneys hamn.

Den segelrutt som valdes följde samma kurs som den första åtta månader långa sjöresan: Teneriffa, Rio de Janeiro, Kapstaden och sedan vidare till Sydney. Den här gången gjorde man emellertid två extra uppehåll — ett i Port Louis på Mauritius och ett i Fremantle i västra Australien. Deras sista mötespunkt var Botany Bay, strax söder om Sydneys hamn. Härifrån seglade den omgrupperade segelflottan i konvoj in i den glittrande och skimrande hamnen på tisdagsmorgonen den 26 januari 1988.

Likartad men ändå annorlunda

Till utseende och storlek var fartygen vid den rekonstruerade seglatsen så lika de ursprungliga fartygen som det bara var möjligt, men i många avseenden fanns det avgörande skillnader. 1900-talskopiorna var oerhört bekvämt inredda, en del till och med luxuösa. De hade både motorer och segel för att kunna komma in i och ut ur hamnarna, och de var välutrustade med generatorer, frysboxar, tvättmaskiner, torktumlare, duschar och till och med utrustning som framställer sötvatten.

Det var verkligen en kontrast till de förhållanden som straffångarna två århundraden tidigare fick uthärda, sammanpackade i mörka, stinkande utrymmen! De flesta av dem var fastkedjade och fick komma upp på däck endast under dagtid vid bra väder. Vid alla andra tider var de instängda i lastrummen som liknade fängelsevåningar. Britsarna bestod av träplankor som hade placerats i rader med ett mellanrum på 0,9 meter; de hade en längd av 2,3 meter och en bredd av 1,8 meter. Varje brits skulle delas av fem personer!

Andra fullriggare ger ytterligare glans åt skådespelet

De råseglare som hade deltagit i den rekonstruerade seglatsen var relativt små. Det största fartyget var endast 48 meter långt och hade ett deplacement på 530 ton. För att ge ytterligare glans åt skådespelet hade därför andra länder inbjudits att sända fullriggare till att delta i firandet. Gensvaret var överväldigande. Omkring 200 sådana fartyg kom till Sydney, varierande från blygsamma 13 ton ända upp till Japans gigantiska bark Nippon Maru, 110 meter lång och med en masthöjd av 50 meter och ett deplacement på 4.729 ton. De romantiska segelfartygen kom från så vitt skilda länder som Polen, Oman, Indien, Uruguay, Spanien, Förenta staterna och Nederländerna.

Många av de gästande fartygen samlades vid Hobart på ön Tasmanien för att genomföra en 1.150 kilometer lång havskappsegling till Sydney, där de sedan infann sig för att lägga sig på rad i hamnen och välkomna den konvoj på 11 fartyg som ingick i rekonstruktionen av den första segelflottan, när dessa kom seglande från det närbelägna Botany Bay.

Det här var alltså det imponerande skådespel som välkomnade de tusentals entusiastiska åskådarna denna glittrande dag, den 26 januari 1988. Det var ett högtidlighållande av de första 200 åren av europeisk bosättning i det vidsträckta, bruna och solmättade landet Australien — nu hemort för 16 miljoner människor.

[Helsidesbild på sidan 17]