Varför socinianerna förkastade treenighetsläran
”Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en Gud.” Så definieras treenighetsläran i den athanasianska trosbekännelsen. Kristenhetens kyrkor har lärt ut denna lära i mer än 1.600 år och kallar den i dag ”den centrala läran i den kristna religionen”. Men är den verkligen det? Under alla dessa år har en handfull modiga män och kvinnor vågat framhålla att bibeln inte lär något sådant — ofta på bekostnad av sitt eget liv.
MIGUEL SERVET hörde till dessa. Han fick fly för sitt liv. I gryningen en vårdag år 1553 rymde denne respekterade läkare från sitt fängelse, iförd endast nattskjorta och nattmössa, och flydde över den franska landsbygden. Han hade fällts av katolska myndigheter vid en rättegång i Vienne. De visste vem han var. Deras egen store fiende, protestantledaren Johan Calvin i Genève, hade angett honom för att han skulle bli gripen.
Hur mycket protestanter och katoliker än hatade varandra under dessa första år efter reformationen, så var de förenade i ett ännu starkare hat till just denne man. Vad hade han gjort sig skyldig till? Kätteri. Miguel Servet hade skrivit böcker som bevisade att kyrkans lära om treenigheten var oskriftenlig. Han sade: ”Den papistiska treenigheten, barndopet och de andra papistiska sakramenten är demoners läror.”
Vart kunde han ta vägen? Servet kan ha känt till att han hade en liten skara anhängare i norra Italien. Han började styra färden dit, samtidigt som han hela tiden höll sig gömd. Men när han var på väg genom Genève blev han trots sin förklädnad igenkänd. Calvin anmälde honom för myndigheterna och verkade för att han skulle avrättas. Den 27 oktober 1553 blev han levande bränd på bål med en av sina böcker fastbunden vid höften. Ända in i döden bad han för sina fiender och vägrade avsvärja sig sin tro. Detta gjorde så starkt intryck på flera åskådare att de vände sig emot treenighetsläran.
Lelio Sozzini (Socinus), en av de italienare som redan hade påverkats av Servets skrifter, kände sig på grund av denna brutala avrättning manad att för egen del undersöka treenighetsläran. Även han kom till slutsatsen att den inte har någon grund i bibeln. Han delade med sig av sin övertygelse till sin unge brorson Fausto. Han lät också denne överta alla hans papper och skrifter. Full av entusiasm beslöt Fausto så småningom att lämna sitt bekväma liv som hovman och i stället dela med sig av de sanningar han hade lärt sig från bibeln.
Förföljd av den katolska inkvisitionen begav sig Sozzini norrut. I Polen fann han en liten grupp anabaptister som kallade sig ”bröderna ... som har förkastat treenighetsläran”. För Sozzini var denna religion den som helt klart befann sig närmast bibelns sanning. Därför slog han sig ner i Kraków och började skriva till försvar för deras sak.
Vad trodde de på?
Dessa socinianer, som de senare kom att kallas, ville helst av allt återställa den sanna kristendomen i enlighet med bibelns läror. De ansåg att den protestantiska reformationen hade skummat av bara en del av katolska kyrkans falskhet och ritualer och lämnat kvar dess ruttna stomme, dess obibliska läror, helt intakt.
I likhet med religionerna runt omkring handlade de fel i många avseenden. Men av alla de religioner som reformationen gav upphov åt höll sig denna lilla grupp av socinianer mer till bibeln än de flesta andra gjorde. Här följer några exempel. Slå gärna upp de angivna skriftställena i din egen bibel som jämförelse.
I likhet med anabaptisterna lärde de att barndop var oskriftenligt; i bibeln blev bara vuxna människor döpta. Socinianerna höll också hårt på bibelns krav att älska sin nästa och att lägga ner krigsvapnen. Samtidigt som katoliker och protestanter rovgirigt dränkte hela Europa i blod, vägrade socinianerna att gå ut i krig av några som helst skäl. Många av dem fick lida döden till följd av detta skriftenliga ståndpunktstagande. Vidare avstod de från att inneha offentliga poster, eftersom de därigenom skulle kunna göra sig medskyldiga till krigen.
Den nationalistiska andan som spred sig så ohejdat på den tiden hade inget grepp om dem. De ansåg att sanna kristna var främlingar i världen i vilket land de än bodde. (Johannes 17:16; 18:36) De var kända för sina höga moralnormer och uteslöt alla som vägrade leva efter eller godta den socinianska förklaringen av Guds ord. — 2 Johannes, vers 10; 1 Korintierna 5:11.
Socinianerna tvekade inte att använda Guds egennamn, Jehova. De satte särskilt högt värde på orden i Johannes 17:3, där det sägs att det betyder evigt liv att inhämta kunskap om Gud och om hans Son. Evigt liv betraktade de som alla sanna kristnas stora hopp. Läran om själens odödlighet tog de fullständigt avstånd från. De lärde i stället det som sägs i bibeln, att själen dör med ett hopp om liv grundat på en framtida uppståndelse. — Hesekiel 18:4, NW, Åkeson; Johannes 5:28, 29.
Läran om helveteselden förkastade de också som oskriftenlig. Sozzini insåg tydligt det absurda i att påstå att Gud för evigt torterar människor i eld för att straffa dem för synder som det tagit knappa 70 eller 80 år för dem att begå. En del tidiga socinianska ledare lärde till och med om Kristi tusenårsrike över jorden. — Predikaren 9:5; Uppenbarelseboken 20:4.
Varför förkastade de treenighetsläran?
Men i likhet med föregångaren Servet blev socinianerna mest kända för att de förkastade kyrkans lära om treenigheten. Varför gjorde de det? Deras argumentation följde två beviskedjor. Först och främst såg de att läran var oskriftenlig.
Ända till denna dag medger forskare villigt att det inte nämns något om en treenighet i bibeln, att denna lära uppstod genom så kallad kreativ teologi i ett försök att förena 300-talets ”kristendom” med grekisk filosofi. Vilken plats bör en sådan lära ha i en rörelse som avser att återställa sann kristendom? Ingen.
En historiker skrev om Servet: ”I stället för att godta en dogm i vilken själva terminologin — treenighet, hypostas, person, substans, väsen — inte hämtats från bibeln, utan uppfunnits av filosofer, och i vilken Kristus är föga mer än en filosofisk abstraktion, önskade han få människor att sätta tro till en levande Gud, till en gudomlig Kristus som hade varit en historisk verklighet och till en Helig Ande som för evigt verkade i människors hjärtan.” Han betraktade de tre som ett endast i den bemärkelse som beskrivs i Johannes 17:21 och ansåg den heliga anden vara Guds verksamma kraft, inte en person.
Vidare fann socinianerna att dogmens så kallade bibliska stöd var mycket svagt. Det var redan allmänt känt att treenighetsanhängarnas favoritskriftställe, 1 Johannes 5:7, var en oäkta text, ett senare, icke inspirerat tillägg till bibeln. Den andra texten, Johannes 1:1, blir begriplig först när man kallar Kristus ”gudomlig” eller ”en gud” i stället för att jämställa honom med den allsmäktige Guden.
Men det mest förödande slaget mot treenigheten var att bibelns egen beskrivning av Gud, Jesus och den heliga anden gör det helt omöjligt att de var för sig skulle kunna ingå i en treenighet. Hur så? Jo, först och främst framgår det i bibeln att den heliga anden inte är en person, utan i stället är Guds verksamma kraft. (Lukas 1:41; Apostlagärningarna 10:38) För det andra kan Kristus inte vara jämlik Fadern och lika evig som han, eftersom bibeln beskriver honom som underordnad sin Fader och som skapad av denne. (Johannes 14:28; Kolosserna 1:15) Och till sist, hur skulle Jehova, som så ofta beskrivs som den ende Guden, kunna vara en del av en trefaldig gudom? — 5 Moseboken 6:4; Jesaja 44:6.
Det var således på bibliska grunder som socinianerna vederlade treenighetsläran. Men de förkastade den också av förnuftsskäl. Enligt en historiker som skrivit om reformationen ”var Sozzini av den åsikten att ... även om [bibeln] kan innehålla sådant som övergår förnuftet ... , innehåller den inget som strider mot förnuftet”. Treenighetsläran, med dess motsägande föreställning om en gud som samtidigt består av tre personer, hamnade definitivt i den senare kategorin. Så här beskriver en historiker Servets känslor gentemot denna dogm: ”Den satte myror i huvudet på honom och kunde inte få hans hjärta att värmas eller hans vilja att inspireras.”
Men trots detta gjorde sig socinianerna skyldiga till flera uppenbara missuppfattningar i lärofrågor. Sozzini och hans efterföljare förnekade principen om Kristi lösen. Ändå lär bibeln klart och tydligt att Kristus vid sin död betalade priset för att återlösa människorna från deras syndfulla tillstånd. (Romarna 5:12; 1 Timoteus 2:5, 6) Man hyste också andra missuppfattningar. Sozzini bestred till exempel Kristi föremänskliga tillvaro, ytterligare en sak som klart och tydligt kommer fram i bibeln. — Johannes 8:58.
En kort och tragisk historia
Den lilla reformerta kyrkan (som socinianerna officiellt kallades) blomstrade i Polen i nära hundra år. Som mest uppgick de till närmare 300 församlingar. De upprättade en koloni i Raków, nordöst om Kraków, monterade upp en tryckpress och grundade ett universitet som lockade till sig ansedda lärare och studenter från vida omkring. Deras press spottade fram omkring 500 olika broschyrer, böcker och traktater på ett 20-tal språk. Dessa spreds i hemlighet över hela Europa av missionärer och kringresande studenter. Det har sagts att den antisocinianska litteratur som dessa skrifter under de nästföljande två århundradena gav upphov åt skulle kunna fylla ett helt bibliotek.
Socinianerna var hatade av katoliker och protestanter i lika mån, och därför fick de inte vara i fred så värst länge. Sozzini själv blev förföljd, slagen, utsatt för pöbelangrepp och nästan dränkt för sina uppfattningar. Redan före hans död år 1604 hade jesuiterna, som föresatt sig att återupprätta katolska kyrkans överhöghet i Polen, sakta men säkert börjat ta inflytelserika positioner i besittning, i syfte att påverka kungen.
Förföljelsen mot socinianerna började tillta. År 1611 blev en förmögen socinian fråntagen allt han ägde och dömd till att få tungan avskuren, bli halshuggen, få en hand och en fot avhuggen och sedan bli bränd. Naturligtvis kunde han få fortsätta att leva i fred, under förutsättning att han bytte religion. Men han gav inte efter. Han förblev orubblig ända till sin avrättning på torget i Warszawa.
År 1658 hade jesuiterna till slut nått sitt mål. På deras begäran lät kungen påbjuda att alla medlemmar av den lilla reformerta kyrkan måste lämna Polen inom tre års tid eller också bli avrättade. Hundratals troende valde att gå i landsflykt. Brutal förföljelse flammade upp. Ett fåtal små församlingar överlevde till en tid i Transsylvanien, i Preussen och i Nederländerna, men även dessa isolerade grupper försvann så småningom.
Det socinianska arvet
Socinianska skrifter fortsatte dock att utöva inflytande. Rakaukatekesen, som byggde på Sozzinis skrifter och som publicerades kort efter hans död, översattes till engelska av John Biddle år 1652. Regeringen i England beslagtog och brände flera exemplar och lät kasta Biddle i fängelse. Fastän han frigavs för en tid, sattes han åter i fängelse och dog där.
Men invändningarna mot treenigheten var inte så lätta att ta död på i England, där många förståndiga män studerade och urskilde bibelns sanning. Sir Isaac Newton, en av de största vetenskapsmännen i hela historien, vederlade treenighetsläran i sina skrifter och benämns ibland socinian. Joseph Priestley, en berömd kemist och en av dem som upptäckte syret, kallades också socinian. Även John Milton, den store poeten, tog avstånd från treenighetsläran. Den franske filosofen Voltaire fann det vara lustigt att Luther, Calvin och Zwingli, vilkas skrifter Voltaire ansåg vara ”oläsliga”, erövrade en stor del av Europa, medan ”de största filosoferna och bästa skribenterna på sin tid”, sådana som Newton och andra socinianer, lyckades värva endast en liten och minskande anhängarskara.
Dessa män framhöll, i likhet med sin föregångare Sozzini, vikten av förnuftsskäl i religionen. Detta är helt i sin ordning. Bibeln själv uppmanar oss att tjäna Gud på ett förnuftsmässigt sätt. (Romarna 12:1) Trots detta började man inom den unitaristiska rörelsen, som hade växt fram ur socinianismen i England, låta mänskligt resonemang få företräde framför bibeln. I mitten av 1800-talet började unitarierna i England och i Amerika att ”överge skriften som främsta källa till religiös sanning”, enligt en historisk översikt över deras rörelse.
Ändå kan det sägas att de tidiga socinianerna utgör ett gott föredöme, som många nutida religioner mycket väl kan dra lärdom av. En presbyteriansk präst lovordade deras ståndpunktstagande mot krig till skillnad från de nutida kyrkornas ”lama hållning gentemot världskriget”. Han gav uttryck åt förhoppningen att alla kristenhetens kyrkor snart skall ta ståndpunkt i fråga om krig. Dessa ord skrev han år 1932. Bara några år senare bröt andra världskriget ut, och än en gång understödde kyrkorna blodsutgjutelsen. I dag hemsöks många platser på jorden av krig. Religionen förorsakar fler krig än den förhindrar.
Hur är det med din kyrka? Har din kyrka, i likhet med många andra i vår tid, förlorat respekten för bibeln? Hur ställer den sig till sådana frågor som läran om en odödlig själ, helvetesläran och treenighetsläran? Har du jämfört dessa läror med vad bibeln säger? Socinianerna gjorde det. Vi uppmanar dig att följa deras exempel.
[Bild på sidan 21]
Miguel Servet — hans böcker bevisade att treenighetsläran är falsk
[Bildkälla]
Med vänligt tillmötesgående från U.S. National Library of Medicine