Bibelns syn

Är förfädersdyrkan något för kristna?

DE FLESTA människor känner till att förfädersdyrkan spelar en viktig roll i miljoner människors liv, särskilt i konfucianers, buddisters och shintoisters. Men visste du att förfädersdyrkan också ingår som en integrerande del i den afrikanska livsföringen? Ja, det är ett faktum att förfädersdyrkans trådar kan ses i nästan alla religioner, kanske också i din. Den är ”ett universellt fenomen”, säger en nigeriansk professor, som forskar i religiösa ämnen.

Vad är förfädersdyrkan? Kanske du instämmer i följande definition: ”Ritualiserat blidkande och åkallande av döda släktingar, grundat på tron att [de dödas] andar påverkar de levandes öde.” — The Concise Columbia Encyclopedia.

Man kan därför i en hängiven förfädersdyrkares hem, till exempel hos en buddist som bor i Sydostasien, se ett litet altare, på vilket en bild av en avliden släkting har en framträdande plats. Här kan man också känna lukten av rökelse eller höra mässandet av böner och klappandet av händer. De fromma ställer ofta mat eller gör blomsterarrangemang på altaret för sina döda släktingars skull.

Förflyttar man sig till den afrikanska kontinenten, kommer man att finna att många människor ”lever tillsammans med sina döda”. I Afrika nedanför Sahara är den allmänna tron att det är möjligt med umgänge och förbindelse mellan de levande och de avlidna. ”Alla vi afrikaner anser att våra avlidna föräldrar och andra förfäder är nära oss”, säger en framträdande afrikansk protestantisk teolog.

I en stor del av Afrika betraktas förfäderna fortfarande som överhuvuden för de familjer eller samhällen som de tillhörde medan de levde. De förblir ”andliga överuppsyningsmän i familjeangelägenheter”, säger professor E. Bọlaji Idowu i sin bok African Traditional Religion—A Definition. Det finns nästan ingenting som en förfädersande inte kan bli uppmanad att bevilja eller förhindra. Förfäderna betraktas således som ”sammanhållande faktorer i det afrikanska samhället”, och enligt vad som sägs i The New Encyclopœdia Britannica befrämjar vördnaden av dem ”familjesolidariteten”.

I sådana västländer som Frankrike eller Canada helgas kyrkor, kapell eller altaren åt helgon, som skulle kunna kallas hjälteförfäder. Böner från troendes läppar läses inför stumma statyer. Eller på böjda knän och med utsträckta händer frambär troende gåvor till förgyllda ikoner. Visst skulle anhängare av kristenhetens religioner resa sig mot tanken på att deras uppvisande av hängivenhet är förfädersdyrkan. Men buddisten, shintoisten eller den fromme afrikanen småler. Han vet att den vördnad som visas av dessa ”kristna” inte skiljer sig mycket från hans egna handlingar av tillbedjan.

På vad är förfädersdyrkan grundad?

Förfädersdyrkans kärna är tron på att de döda fortsätter att finnas till genom att en beståndsdel av människan själv överlever. Det är ”tron på själens odödlighet”, enligt den katolske skribenten Damian Lwasa från Uganda. Hur fast är grunden för en sådan tro? Teologen Harry Sawyerr från Sierra Leone medger att afrikaner som påstår ”att deras förfäder lever i anden gör så utan några påtagliga bevis”.

Enligt bibeln finns det i själva verket inte någon andlig del av en människa som överlever kroppens död. Skaparen själv säger: ”Se! Alla själarna — mig tillhör de. Faderns själ såväl som sonens själ — mig tillhör de. Den själ som syndar — den själv kommer att dö.” (Hesekiel 18:4, NW) Vetenskapsmän och medicinsk personal har inte funnit något bevis för att någon medveten, levande del av människor överlever kroppens död.

Långt före Konfucius eller Buddha skrev en förståndig man från den förkristna tiden: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” (Predikaren 9:5, NW) Tidigare sade Job: ”En jordemänniska utandas, och var är hon? Hennes söner blir ärade, men hon vet det inte.” (Job 14:10, 21, NW) De döda kan därför inte tjäna som ”andliga överuppsyningsmän i familjeangelägenheter”. Vid döden kan man ”inte ta med sig någonting alls”. — Psalm 49:11, 18—20, NW.

Tänk på följande: Äter de döda förfäderna den goda mat som erbjuds dem? Utvisar inte det förhållandet att maten lämnas orörd att de döda är maktlösa? Vidare kan döda förfäder inte vara medvetna om den vördnad som levande avkomlingar visar dem eller de offer som dessa frambär till dem. Eftersom de inte finns till, kan de inte vara intresserade av sin tidigare familj eller blanda sig i dess angelägenheter. Det sägs i bibeln: ”De har till obestämd tid ingen del mer i någonting som måste göras under solen.” — Predikaren 9:6, NW.

Vilket hopp finns det för döda förfäder?

Betyder då detta att det inte finns något hopp om att bli återförenad med sina döda kära? Tvärtom! Människor som för länge sedan skildes åt genom döden kommer att bli förenade igen, när de förs tillbaka till livet i uppståndelsen. ”Den stund kommer”, lovar Jesus i bibeln, ”i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” — Johannes 5:28, 29.

Detta hopp om en uppståndelse hjälpte en kvinna på Okinawa, som dyrkade sina förfäder, att omforma sitt liv. Hon förklarar: ”Min syn på livet förändrades. Att jag blivit en Jesu Kristi efterföljare har hjälpt mig att bli mer kärleksfull mot mina levande släktingar och mot andra människor.” Är inte kärlek till levande föräldrar långt mera förnuftig än vördnad för döda förfäder? (Efesierna 6:2, 3) Hon fortsätter: ”När jag ser hur ensamma åldrande föräldrar och far- och morföräldrar är i våra dagar, är jag mycket tacksam över att jag fick lära mig att visa mina föräldrar verklig kärlek och respekt medan de ännu var i livet.”

För de kristna är dessutom den allvarligaste invändningen mot förfädersdyrkan att den representerar ett upproriskt handlingssätt mot Guds klara och tydliga befallning: ”Du skall inte ha några andra gudar emot mitt ansikte. Ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (2 Moseboken 20:3, 5, NW) I stället för att dyrka döda släktingar bör du därför följa bibelns råd att tillbe Jehova, den ende som kan göra en glädjerik återförening med döda släktingar möjlig. — Uppenbarelseboken 20:12, 13.

[Infälld text på sidan 18]

”Vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” — Predikaren 9:5, NW