Våld — Tar vi itu med utmaningen?
EN STOR del av alla brott i England begås av ungdomar i skolåldern. En kvinnlig lärare i Sheffield sade att hon hade haft en skolklass på 15 elever, där det bara var tre som inte hade varit i klammeri med rättvisan. Faktum är att till och med lekskolebarn nu tar del i våldshandlingar.
”Förskolelärare utsätts för allvarligt övervåld från sina elever, och man kan föreställa sig vilken skräck de andra barnen måste känna”, sade en lärarinna i Yorkshire. Hon tillade: ”Om förskolebarn kan vålla sådana skador, hur skall det då bli på högre stadier, om vi inte gör något åt situationen?”
Men varför är barnen så våldspräglade?
Televisionens och filmens roll
Fler och fler barn tittar på våldspräglade och sadistiska TV-program och filmer, och många experter säger att detta är en bidragande orsak till det ökade våldet. I Australien gjorde man till exempel för en tid sedan en tittarundersökning som omfattade omkring 1.500 barn i åldern 10 till 11 år. Den australiska filmcensuren klassade mer än hälften av de filmer som barnen hade sett som klart olämpliga. Ändå förklarade en tredjedel av barnen att de tyckte särskilt mycket om våldsscenerna.
Ett av dem sade: ”Jag gillade det där avsnittet när flickan högg av sin pappas huvud och åt upp det som födelsedagstårta.” Beträffande en annan film sade ett av barnen: ”Jag gillade när främlingen åt upp damens huvud och sedan rapade hela tiden.” Ett annat barn sade: ”Jag gillade när de högg sönder en tant i småbitar och en massa vitt sprutade ut ur henne.”
Forskarna kom till den slutsatsen att både barn och vuxna utvecklar ett begär efter våld när de ser på sådant stoff. De sade också att föräldrarna med hjälp av skrämselmetoder eller lock och pock utsätts för starka sociala påtryckningar från barnens sida att låta dem se sådana filmer.
Ett brittiskt TV-bolag gjorde nyligen en undersökning rörande verkningarna av att titta på program med våldsinslag. Två miljoner tittare, eller sex procent av det sammanlagda antalet, sade att de efter att ha sett sådana program ibland kände sig ”ganska våldsamma”. Londontidningen The Times framhöll i sin rapport om undersökningsresultaten att barn inte förstår att det våld som de ser i TV-rutan inte är verkligt och att de därför får intrycket att mord är en ”alldaglig företeelse”. Är det då så underligt att många barn är härdade mot allt vad våld heter och inte hyser några betänkligheter mot att själva göra sig skyldiga till sådant?
Skolan och föräldrarna
Somliga har lagt en stor del av skulden för det ökade våldet på skolornas underlåtenhet att lära ut goda moralnormer. En brittisk rapport som sammanställts av två innerstadslärare säger beträffande denna underlåtenhet: ”Detta är en tragisk situation och en starkt bidragande orsak till det ökade våldet i vårt samhälle.” Men är det rättvist att klandra lärarna för att de inte bibringar barnen moraliska värderingar?
En brittisk lärarorganisation, British National Association of Head Teachers, svarar i en rapport: ”Uppförandet i skolan och i samhället blir allt sämre, men det inflytande som skolorna kan utöva på samhället via de unga bör inte överbetonas.” Rapporten påpekar också att ett barns personlighet redan är formad långt innan han eller hon börjar skolan och tillägger: ”En lärare kan inte göra mycket åt den saken.”
Roy Mudd, vikarierande rektor för en pojkskola i Portsmouth, framhåller likaså att lärare som träffar sina elever bara några timmar om dagen inte har någon möjlighet att ”baka in ett ökat mått av moralisk tåga i skolschemat om inte barnen har fått lära sig att skilja mellan rätt och orätt av sina föräldrar”.
Det råder inget tvivel om saken: grunden till ett sunt moraliskt uppförande måste läggas tidigt i livet av föräldrarna. Det är de, och inte skolorna, som i första hand måste ikläda sig ansvaret att bibringa sina barn moraliska värderingar, om upptrappningen av våldet skall upphöra. Som det nu är tar emellertid varken föräldrarna eller skolorna itu med denna uppfordran, åtminstone inte tillräckligt många av dem.
Kan myndigheterna lösa problemet?
Hur är det då med lagens handhavare? I Colombia i Sydamerika uppges 62 domare ha blivit mördade därför att de vägrat att ta emot mutor av kokainhajar. Lagens representanter kunde inte heller förhindra de 387 narkotikarelaterade mord som begicks i Los Angeles med omnejd år 1987. Myndigheterna på många sådana platser erkänner att de, i synnerhet på grund av narkotikaproblemet, står inför en krissituation som är omöjlig att bemästra. Varför kan de då inte klara av denna utmaning?
Det beror på det världsvida sammanbrottet i fråga om lag och ordning. Polismästaren i det engelska grevskapet Surrey, Brian Hayes, förklarar: ”Förr i tiden kunde en polis säga till en grupp människor att flytta på sig, och de gjorde det. I dag skulle de kasta sig över polisen.” Londontidningen The Sunday Times framhåller att samhället ofta har ”omvända värderingar, så att polisen stämplas som brottslingar och lagbrytarna betraktas som hjältar”.
Richard Kinsey, lektor i kriminologi vid universitetet i Edinburgh, säger: ”I Skottland skickar vi fler människor i fängelse än i något annat europeiskt land, två och en halv gånger så många som i söder [England].” Har detta gett resultat? År 1988 rapporterade polisen i Strathclyde (där Glasgow ligger) en 20-procentig ökning av antalet våldsbrott under en tolvmånadersperiod. Kinsey säger ironiskt: ”Vi i Skottland har sett [att] nyckeln i celldörren har visat sig vara värdelös.”
En obesvarad utmaning
En ledarartikel i den engelska sjukskötersketidningen Nursing Times illustrerar samhällets oförmåga att klara av den utmaning som våldet utgör. Det sades där: ”Det är ingen som varnar blivande sjuksköterskor för att de väljer ett farligt yrke — någon borde kanske göra det.” Ledarartikeln säger vidare att kommissionen för hälso- och säkerhetsfrågor har kommit fram till att sjuksköterskor kommer i kontakt med ”ett långt större mått av våld och hotelser än befolkningen i allmänhet”.
En av de farligaste platser en sjuksköterska kan arbeta på är sjukhusens akutmottagningar, eller A&E (Accident and Emergency) som de brukar kallas i England. Det kan gå särskilt våldsamt till där på veckosluten, då de vanliga sjukhuspoliklinikerna är stängda. Vakna! har intervjuat en f. d. sjuksköterska som här beskriver arbetet på en akutmottagning i London:
”Sjukhuset var beläget i ett område där det fanns många narkotikamissbrukare, och en särskild del av olycksfallsavdelningen var avsedd speciellt för dem. Där kunde de ligga och sova av sig verkningarna av sina överdoser, åtskilda från de andra patienterna. När de kvicknade till igen, blev de ibland mycket våldsamma. Det var en skrämmande upplevelse.
Jag har sett patienter som har blivit svårt skadade i ett gatuslagsmål och som fortsatt att slåss när de kommit till A&E. Ofta kan våldet utan förvarning vändas mot sjukhuspersonalen. När jag blev sjuksköterska, verkade det som om uniformen erbjöd ett visst skydd — men så är det inte längre.”
Våldet har gjort att vi alla är på vår vakt. Sådana uttryck som: ”Nu går ingen säker” och: ”Man tycks inte vara säker någonstans längre” blir allt vanligare. Föräldrar vakar över sina barn, rädda att lämna dem ur sikte. Kvinnor lever i ständig fruktan för att bli rånade och våldtagna. De äldre barrikaderar sig i sina hem. Det är en sorglig bild, ur alla synvinklar sett.
Detta väcker en viktig fråga: Vad kan vi själva göra när vi ställs inför våldsamma situationer?
[Bild på sidan 5]
TV-våld kan sporra till verkliga våldshandlingar