Storken — en ”trofast” fågel

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien

STORKEN, som i folktron bär  med sig våren, barn och framgång, har länge haft en särskild plats i människans hjärta och har spelat en särskild roll i hennes myter. Dess graciösa flykt, dess förkärlek för människors boplatser och dess roll för bekämpning av skadedjur har samverkat till att göra den omtyckt.

Men storkens mest tilltalande egenskap är nog ändå dess trofasthet — den är trogen sin boplats, som den återvänder till år efter år, och makarna håller troget och lojalt ihop livet igenom. Ja, ordet för stork på hebreiska betyder ”den lojale” eller ”den kärleksfullt omtänksamme”. Enligt den judiska talmud syftar benämningen på att hanen och honan behandlar varandra med sådan tillgivenhet.

Tack vare denna allmänna uppskattning har storken varit fridlyst i Nederländerna i närmare två hundra år, och man kunde förr få se tama storkar spankulera omkring på fisktorget i Haag. Den har också utkorats till Tysklands nationalfågel. Och i många städer i Europa har man på senare tid byggt takplattformar, så att den vänskapliga fågeln skall lockas att bygga bo. Storkarna är välkomna grannar!

Den känner sin bestämda tid

En del av Europas storkar övervintrar i Västafrika söder om Sahara, medan andra fåglar flyger ända till Sydafrika. De anträder sin långa resa söderut i augusti. Storken är inte särskilt uthållig som flygare, så resan företas i etapper. Fåglarna färdas i flockar av varierande storlek, och färden startar med att alla storkar inom ett område samlas. Storken hör till de första flyttfåglar som beger sig norrut och återkommer därför till sina häckningsplatser i södra Europa i februari—mars.

Fåglarna är stora, med en vingbredd av upp till 1,8 meter, och eftersom flyttningen sker med stor regelbundenhet, väcker storkarna i flyttfågelsträcken stor uppmärksamhet. Stora flockar passerar Israel regelbundet höst och vår. För mer än 2.500 år sedan framhöll Jeremia detta förhållande, när han beskrev hägern eller ”storken” (NW) som en fågel som ”känner ...  sin bestämda tid”. — Jeremia 8:7.

Den sträcka de tillryggalägger varje år — i vissa fall 16.000 kilometer fram och tillbaka — är helt imponerande med tanke på att det huvudsakligen sker genom glidflykt. På samma sätt som de stora rovfåglarna utnyttjar storkarna termiken hos uppåtstigande varma luftmassor för att vinna höjd, och de drar sedan nytta av sin stora vingbredd för att utan ansträngning glidflyga långa sträckor och bara slå med vingarna några enstaka gånger.

En helt unik prestation under storkarnas flyttning är det sätt på vilket de tar sig förbi Medelhavet. De flyger helst inte över vattenytor, där lufttermik inte förekommer. I augusti varje år samlas därför tusentals storkar för överfart vid två platser med de kortaste sträckorna över vatten — Gibraltar sund och Bosporen. Det är märkligt att den långa färden över Saharaöknen inte avskräcker storkarna lika mycket som det 14 kilometer långa avståndet mellan Spanien och Afrika, som kan ta hela fem timmar att tillryggalägga.

Det märkliga boet

Storken väljer platsen för sitt bo där den kan ha uppsikt över omgivningen, till exempel i toppen av ett högt träd. Nu för tiden kan den förstås välja en ledningsstolpe som ersättning för trädtoppen. På bibelns tid byggde den ofta sitt bo i ett enträd. — Psalm 104:17, NW.

I hundratals år har takåsar, kyrkor och skorstenar varit omtyckta boplatser. Både hanen och honan bygger ihärdigt på boet, som växer till en högst säregen konstruktion som ser ut att stjälpa överända vilken minut som helst. Men skenet bedrar. De stora storkbona faller sällan ner ens under den starkaste storm. Fågelboet är så stabilt att storkparet vid sin årliga återkomst bara använder en veckas tid till att göra smärre reparationer av sitt gamla hem.

Reparationsarbetet består vanligtvis i att kvistar och annat byggmaterial tillfogas, och de båda storkarna utför arbetet så snart de kommit tillbaka från sitt vinterkvarter. Det är detta reparationsarbete som till slut medför att boet störtar samman på grund av sin egen tyngd. När detta händer kan boet ha hunnit bli ända till två meter högt och över en meter i diameter.

På samma sätt som föräldrarna återvänder till boet år efter år försöker deras ungar finna en häckningsplats så nära deras föräldrars bo som möjligt. På så sätt kan gamla byggnader vara belamrade med ett dussintal enorma storkbon som innehas av avkomlingar till det ursprungliga paret.

Den nuvarande hotsituationen för storken

Trots att man i många av Europas länder gör ansträngningar för att storken skall känna sig välkommen, ser framtiden dyster ut. För omkring hundra år sedan fanns det cirka 500 storkbon i Schweiz, men nu finns bara en handfull kvar. Samma dystra bild uppvisar Sverige, Danmark, Nederländerna och Tyskland, där antalet har minskat alarmerande. I Spanien är storkbon fortfarande en vanlig syn, men antalet häckande fåglar har minskat till hälften på de tio senaste åren. För hela Europa beräknas populationen uppgå till mellan 10.000 och 20.000 storkpar. Vad är det som håller på att hända med en av våra mest omtyckta fåglar?

Det förefaller som om många faktorer spelar in. De flesta är dock förknippade med människans miljöförstöring. På sina övervintringsställen i Afrika jagas storkarna och dödas för att tjäna som föda, vilket är en ekologisk tragedi, eftersom storkarna under vintermånaderna kalasar på gräshoppssvärmarna som gör så mycket skada på Afrikas sädesfält. I Europa har samtidigt sterila ägg, som är en följd av spridningen av miljögifter, och minskningen av sumpmarksarealen resulterat i att allt färre ungar föds upp för varje år. Därtill kommer att kraftledningar är ett dödligt hot mot många stora fågelarter. Slutligen bär skjutglada jägare skulden för att många storkar dör.

Miljökämpar gör ansträngningar för att bevara storken, men ett framgångsrikt program måste bygga på samarbete mellan många länder, vilket inte är lätt att åstadkomma. De som älskar Guds skapelse är övertygade om att den tid aldrig skall komma då storkens majestätiska vingar inte längre avtecknar sig mot himlen och då budet om vårens ankomst inte längre kommer med denna vår trofasta och lojala fågelgranne.

[Ruta på sidan 16]

Storken och nyfödda barn

I hundratals år har barnen fått höra att nyfödda barn kommer med storken, och storken är ett dominerande motiv på gratulationskort till nyblivna föräldrar. Hur kan detta komma sig?

Föreställningen grundar sig troligen på två mytologiska motiv. Man lade märke till att storkarna dök upp till synes mirakulöst vid samma tid år efter år. En del människor trodde att de for till Egypten under vintermånaderna och där förvandlades till människor för att sedan förvandla sig till fåglar igen på våren (detta skulle förklara varför de sökte sig till människornas boplatser).

Man lade också märke till att storken tillbringade större delen av dagen ute i sumpmarker, vilka påstods vara tillhåll för de nyfödda barnens själar. Storkarna var också omtänksamma föräldrar, och steget var därför inte så långt till att fantasi och verklighet skulle kopplas samman till en föreställning om att de nyfödda kom med storken.

[Bild på sidan 14]

[Bild på sidorna 16, 17]

[Bildkälla på sidan 15]

Godo-Foto

[Bildkälla på sidan 16]

Godo-Foto