Från brottsling till missionär

Det var den 6 augusti 1950. Jag stod med min mor på Yankee Stadium i New York. Fastän ingen av oss då var något Jehovas vittne, var vi med vid deras internationella konvent. Jag tittade mig förvånat omkring i det väldiga folkvimlet där ingen knuffades, talade ovårdat, slogs eller var arg. Jag kommer ihåg att jag sade till min mor: ”Helt otroligt! I de organisationer som jag har tillhört och på de ställen jag har varit har de i regel bråkat. Mamma, det här måste vara sanningen!” Hon kramade min hand hårt och smålog, för hon kände till min bakgrund så som bara en mor kan. Låt mig gå tillbaka ett litet tag i tiden.

Som det nionde av elva barn föddes jag 1930 i Metropolis, en liten stad vid floden Ohio i södra Illinois, till en värld behärskad av depressionen. Jag uppfostrades i den lutherska religionen. Jag tyckte om de stunder på eftermiddagarna då min mor brukade sitta och läsa ur bibeln för mig. Hon lärde mig orden i Johannes 3:16, där det står: ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”, och hon förmanade mig att aldrig glömma att Gud älskar oss. Jag påminde mig ofta de orden och brukade upprepa dem när jag var ensam, men jag förstod inte riktigt på vilket sätt Gud älskade oss och vad det innebar i mitt liv. Jag kommer ihåg att jag frågade flera religiöst lagda, och de gav mig en hel rad med svar, till exempel: ”Gud ger oss träd och blommor”, ”Gud ger oss livet”, ”Gud ger oss djuren, de vackra stjärnorna och regnet som gör att det växer”. Men då brukade jag tänka: ”Alla de här sakerna fanns ju innan Jesus föddes, och hur är det med löftet om evigt liv? Min bror och syster dog ju!” När jag frågade om det sade de till mig: ”Det kommer inte förrän efter döden.” Därför var jag som liten pojke förvirrad och förlorade tidigt i livet intresset för religion och söndagsskolan.

Vid tio års ålder var jag ungdomsbrottsling, och jag var med i ett gatgäng som jag tidvis även ledde. Jämt och ständigt hade jag problem med myndigheterna. Varje gång min far såg en polisbil på vår gata trodde han att de kom för att fråga efter mig, så han sade: ”Ropa på Robert. Polisen är här.” Mina föräldrar fick lida en hel del för att jag var brottsling, och min far brukade vädja till mig att sluta vara ihop med gänget. Han var helt nedslagen och sade: ”Du har varit till lika mycket besvär som alla de andra barnen tillsammans, och allt på grund av ditt umgänge.” Men konstigt nog brukade min mor säga till honom: ”Du skall se att han ändrar sig. Robert blir nog präst en vacker dag.”

Guds sanning förändrar mig

Så hände någonting som skulle komma att starkt påverka mitt liv. År 1948 började min syster Evelyn studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Men allt jag då visste om vittnena var att de var neutrala i nationella och politiska angelägenheter. Själv var jag väldigt nationalistisk och ville inte att min syster skulle beblanda sig med dem. Så jag motarbetade henne kraftigt. Trots det insåg hon att det var sanningen och lyssnade inte till mig. Hon och flertalet av hennes barn och barnbarn tjänar Jehova Gud troget än i dag. Jag är nu tacksam mot henne och mot Gud för att hon var ståndaktig, för en dag råkade jag från köket få höra när hon samtalade om bibeln med den som studerade med henne. Jag fick höra om möjligheten att få leva för evigt i det kommande jordiska paradiset. Jag påminde mig Johannes 3:16 och tänkte: ”Det är så Gud älskar oss genom Jesus.” Därefter brukade jag varje vecka lyssna från köket. Det dröjde inte länge förrän de lät mig vara med vid studiet, och på det sättet lärde jag känna den kärleksfulle Guden, Jehova.

Mina föräldrar var också med vid studiet, och sedan de flyttat till Ypsilanti i Michigan fortsatte de att studera bibeln. Kort därefter flyttade jag också dit. Min första sammankomst var Jehovas vittnens internationella konvent på Yankee Stadium i New York år 1950. Efter att under sju dagar fått se sann kärlek i praktiken var jag övertygad om att jag ville ha dessa människor som mina närmaste vänner resten av livet. Vid den sammankomsten överlämnade jag mig åt att tjäna Jehova, den sanne Guden.

När vi återvände till Michigan efter sammankomsten, var vi glada över att kunna besöka Vakttornets Bibelskola Gilead, en skola som övar blivande missionärer för tjänst i andra länder. Vid den tiden var skolan vackert belägen i en lantlig omgivning i närheten av South Lansing i delstaten New York. Medan vi var där bestämde jag mig för att sätta upp missionärstjänsten som mitt mål.

Tillsammans med två andra blev jag döpt den 10 september 1950 i en liten bäck på en lantgård. Då var jag 19 år. Jag hade helt bytt umgänge, och när jag träffade flera av mina tidigare kamrater, brukade de fråga vad som hade hänt. Några tyckte att jag blivit tokig. Men uppriktigt sagt hade jag aldrig känt mig så klar i huvudet i hela mitt liv. Min far var förvånad och väldigt glad.

År 1951 gifte jag mig med Earline Merlau Olson. Hennes bakgrund var helt olik min, eftersom hon blivit uppfostrad av Gud hängivna föräldrar. Hon använde skolloven till heltidsförkunnartjänst och hoppades få utvidga sin tjänst och bli missionär.

Vi arbetar vidare mot vårt mål trots svårigheter

På grund av min kristna neutralitet fick jag ännu en gång problem med myndigheterna, och för första gången i mitt liv hamnade jag i fängelse — för att jag var kristen! Under det dygn som de höll mig kvar i häktet vakade Gud omsorgsfullt över mig. En av fångarna som tydligen var ”cellboss” sade till de andra att han tänkte hålla en skenrättegång och att jag skulle vara offret. Vad skulle jag ta mig till? Vända tillbaka och göra som under alla år som ungdomsbrottsling — eller förtrösta på Gud? Jag vädjade till Jehova om hjälp att vara trogen och om vishet och styrka. En annan fånge kom direkt till min hjälp. Han tyckte att han kunde få vara offret, föste mig bakom sig och sade: ”Du måste först förbi mig innan du får honom.” Spänningen tycktes få tiden att stå stilla. Men då sade ”cellbossen”: ”Strunt i det. Det spelar ingen roll.” Jag tackade Gud! Advokaten såg till att jag släpptes nästa dag, men de rättsliga procedurerna fortsatte i tre år innan jag slutligen blev befriad från militärtjänst som Ordets förkunnare.

Den 1 maj 1955 började min hustru och jag i heltidsförkunnartjänsten som pionjärer. I två år var vi pionjärer i Ypsilantiförsamlingen i Michigan. Sedan blev vi erbjudna att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag med början den 1 maj 1957 i Burlington i Vermont och då ägna ännu mer tid åt predikandet. Under de två åren där var vi med om att återuppbygga församlingen. Vår första Rikets sal låg mitt i stadens centrum. Temat på söndagens offentliga föredrag var: ”Kommunism eller kristendom — vilketdera?” Eftersom vi hade blivit utsatta för hot i ett försök att förhindra mötet, gick jag till polisen för att ta reda på om vi kunde räkna med deras skydd om det skulle behövas. De försäkrade oss att de skulle klara av situationen. Ungefär 20 minuter innan mötet skulle börja parkerade några män sin bil framför Rikets sal. Inom några minuter var polisen där och talade med dem, och de gav sig i väg. Vi hade ett fridfullt möte med många närvarande.

Äntligen missionärer!

Vi blev av Sällskapet Vakttornet inbjudna till Betel i New York den 1 maj 1959. Medan vi förberedde oss för det fick vi ett annat brev som inbjöd oss till missionärsskolan Gilead i september 1959. Två storslagna välsignelser inom ett år. Äntligen var vårt mål, missionärstjänsten, inom synhåll. Vi fortsatte att utvidga vår heliga tjänst.

Efter nära sex månaders studium och övning utexaminerades vi från Gileadskolans 34:e klass i februari 1960. Vi förordnades till Bogotá i Colombia och anlände den 1 mars 1960.

Vår första utmaning blev att lära oss spanska. Det blev en hel del skratt när jag använde fel ord. Jag kommer ihåg när jag arbetade i rumsförmedlingen vid vår första områdessammankomst och bad att få låna madrasser (colchones) av bröderna, men jag sade cochinos (grisar). De frågade mig vänligt: ”Vad skall du ha dem till?” ”Vännerna skall sova på dem”, svarade jag. Efter skrattet fick vi madrasserna.

Vi fick många oförglömliga erfarenheter medan vi njöt av Guds skapelses skönhet i naturen i de majestätiska, snötäckta Anderna, i djungelområdena och på slätterna. En av dem fick vi när vi besökte pionjärerna med särskilt uppdrag i Villavicencio, där slätten börjar. I San Martín träffade vi en grupp vittnen från Granada. Detta var första gången människorna där fick höra budskapet om Riket. Medan min hustru samtalade med en kvinna vid dörren frågade en pojke min hustru vad hon höll på med. När han fick veta det gick han därifrån men var snart tillbaka och berättade att en kund på apoteket på andra sidan gatan ville tala med henne. Mannen lyssnade villigt till budskapet och ville ha all biblisk litteratur som hon hade. När hon erbjöd honom att få Vakttornet och Vakna! med posten sade han: ”Jag bor för långt ut på slätten för att ha postgång. Jag måste hämta posten själv här i San Martín, och hit kommer jag bara en gång om året för att proviantera.” Det året råkade han komma när vi var där.

Under de 16 år som vi med glädje har delat med oss av Guds ords sanning till det colombianska folket har vi färdats med alla slags transportmedel som funnits till hands: piragua (urholkad trädstam), flyg, buss, bil, häst och åsna. Vart vi än kom mötte vi vänliga människor som var glada över att få resonera om sanningen från bibeln och få lära känna och förstå Jehovas och hans älskade Sons kärlek.

Helig tjänst i Förenta staterna än en gång

På grund av personliga förpliktelser var vi tvungna att återvända till Förenta staterna 1976, där vi kunde fortsätta i den heliga tjänsten som pionjärer. Sedan 1980 besöker jag ett antal församlingar i en krets som resande tillsyningsman. Jag blev förordnad att betjäna det spansktalande fältet. Det har varit ett nöje att få samarbeta med våra varma, kärleksfulla andliga bröder och systrar i kretsar i olika delar av Förenta staterna.

När jag var barn sade min mor till mig: ”Glöm aldrig Guds kärlek!” Jag tackar Jehova för att han genom sin jordiska organisation hjälpt mig att få förståelse för hans kärlek och vad den betyder för mänskligheten och för att han genom sitt ord och sin ande hjälpt mig att göra förändringar — från att ha varit ungdomsbrottsling till att bli en person som är godtagbar för helig tjänst. Han har välsignat oss i det han gjorde det möjligt för mig att uppnå de mål jag satte upp i livet. Min hustru och jag tackar Jehova, hans Son och hans trogna organisation för våra många privilegier i Guds heliga tjänst och för ett överflödande lyckligt liv. — Berättat av Robert D. Reed.

[Bild på sidan 17]

Robert och Earline Reed

[Bild på sidan 18]

Tvättdag för min hustru Earline i Colombia