Ett underverk i rosa

En flammande fågel! Så beskrev de forntida grekerna fågel Fenix, en uppdiktad fågel som slutade sitt liv i lågorna och sedan återuppstod ur askan. För hundratals år sedan överfördes namnet Fenix till en riktig fågel, flamingon, som på latin heter Phoenicopterus. Den lever upp till namnet mer än en legend någonsin skulle kunna göra. En flygande flock är mer än en praktfull syn — en vinande, snattrande färgkaskad i rosa, svart och rött som täcker himlen.

Och en enda flamingo är i sig ett formgivningens under, alltifrån huvudet ner till fötterna. Betrakta näbben: en avlång, lockförsedd låda som är nedåtsvängd framtill, så att den är parallell med botten av dammen, medan huvudet sveper fram och tillbaka på jakt efter mat i det grunda vattnet. Insidan av näbben är full av borst, som utestänger stora föremål men håller kvar små ätliga tångbitar och liknande, medan tungan pumpar in vatten i näbben och ut igen. Endast valar livnär sig på samma sätt, i det att de silar små tångräkor genom sina barder.

I jämförelse med andra fåglars är flamingons hals och ben proportionellt sett längst. Flamingon kan bli över 1,8 meter hög. Dess styltlika ben är avpassade för livet i grunda saltvattenssjöar. Den till och med vilar sig medan den står i vattnet, i säkerhet för sina fiender, och det i den mest otroliga ställning — stående på ett ben! Experter säger att en flamingo står på ett ben för att vila det andra. En speciell sena gör det möjligt för fågeln att låsa fast benet på plats som en stång. Den har också hjälp av ett enastående balanssinne.

Evolutionister har svårt att komma fram till hur flamingon har kommit till. För dem liknar den i vissa avseenden en gås, på andra sätt en stork och på ytterligare andra en häger. Vi skulle kunna tillägga att den liknar en val i hur den äter och en golvlampa i hur den sover. Men vi behöver inte grubbla över varifrån den har kommit. Endast en intelligent formgivare skulle kunna tänka ut ett sådant underverk.