Ruiner från mayakulturen — Utposter från en svunnen tid

Från Vakna!:s korrespondent i Guatemala

FRÅN de varma, ofruktbara slätterna i det mexikanska Yucatán till de frodiga, ständigt gröna skogarna i Guatemala och Belize och vidare till de heta dalarna i El Salvador och Honduras i Centralamerika finner man en oregelbunden mosaik av delvis restaurerade ruiner från mayakulturen. Som ensamma utposter vittnar de om förgångna tiders höga tempelbyggnader och imponerande palatsarkitektur och utsmyckning. De var en gång sin tids underverk och är nu fascinerande arkeologiska gåtor och påminner oss om storhet som försvunnit för alltid.

Vad var det som gjorde mayakulturen för mer än 2.000 år sedan så enastående? Trots att mayafolket inte hade kunskap om hjulet eller hade några som helst metallredskap, inte använde lastdjur och inte kunde slå valv och trots att de förde en ständig kamp mot djungeln, lyckades de utveckla den högsta indiankulturen från tiden före Columbus’ ankomst (1492) på hela den nordamerikanska kontinenten. ”Den uppvisade ett perfekt skriftsystem — det enda som utvecklats i Amerika — och anmärkningsvärda framsteg inom matematik och astronomi”, skrev tidskriften Smithsonian. ”Detta folk använde siffran noll, och de hade en kalender som gjorde det möjligt för dem att göra noggranna beräkningar av planeternas och andra himlakroppars rörelser.”

Den klassiska perioden

Mayafolket intresserade sig för exakta tidsangivelser, och deras främsta prestationer är inom detta område. Under den klassiska perioden från 250 v.t. till 900 v.t. mätte de med stor noggrannhet det så kallade tropiska året och förutsade sol- och månförmörkelser och planeten Venus’ omloppstid i förhållande till solen.

Skrivare och lärda skrev ner sina iakttagelser på papper som tillverkades av bearbetad och kalkbestruken innerbark från fikonträd. Deras skriftspråk var en blandning av fonetiska symboler som betecknade ljudenheter och andra symboler som utgjorde ord. Denna skrift är ett av de fem grundläggande skriftsystem som människan utvecklat. The New Encyclopædia Britannica hävdar att mayafolkets upptäckt av positionssystemet i matematiken och talet noll kan anses som ”en av de största intellektuella prestationerna”. Det finns endast två andra kulturer som har utvecklat det matematiska begreppet noll, nämligen den hinduiska och den arabiska.

Dessa prestationer är överraskande, men arkeologen Michael D. Coe sätter i sin bok The Maya in dem i deras rätta perspektiv: ”Man bör inte överdriva. Vetenskap i vår bemärkelse var det inte fråga om. Liksom hos högkulturen i Mesopotamien finner vi en kombination av ganska noggranna astronomiska data och en talmystik som prästerna utvecklat för religiösa ändamål.”

Mayafolkets högsta antal beräknas ha varit 3 miljoner med ett fyrtiotal städer med mer än 20.000 invånare. De uppförde imponerande pyramider och tempel. De hade inga fordon eller kärror på hjul. Ändå transporterade de mängder av sten för sina byggnadsverk och formade blocken med hjälp av hårdare stenar, slipmassa, vulkaniskt glas och andra naturliga material. Till skillnad från den romerska arkitekturens rundbåge byggde de spetsvalv med varje överliggande murstenslager utskjutande över de föregående i valvet, som slöts med en hjässten högst upp. Byggnader och väggar var rikt utsmyckade med skulpturer och hieroglyfer. Den klassiska perioden kännetecknas också av lerkärl i flera färger och av stelar, upprättstående stenpelare på vilka viktiga händelser finns upptecknade.

Mayanska stelar

Sedan urminnes tider har människan vinnlagt sig om att dokumentera sitt namn och sina bedrifter för kommande släkten. Upptecknandet sker på oförstörbara material som lera och sten, till exempel den berömda Nabonidkrönikan från Babylon och Rosettestenen från Egypten. Mayafolket var inget undantag. Man har funnit åtminstone tusen stenpelare av olika form och med en genomsnittlig höjd av 2,5—3 meter. Dessa stenpelare upphöjer mayafolkets härskare. De berättar om deras regeringstider och historia. De 86 stelar som hittats vid Tikal i Guatemala gör intryck av att vara jättelika gravstenar. Bara 21 av dem är skulpterade och föreställer i allmänhet en högtidsklädd figur i lågrelief, vänd åt vänster i profil. Han har en spira och han trampar på fångar.

En gåta för mayaforskare har varit uttolkningen av hieroglyfinskriptionerna. Hur mycket har man lyckats tolka? Forskaren David Stuart säger: ”Jag tror att vi numera kan läsa omkring 75 procent av skrifttecknen. Det tycks som om mayafolket i första hand ville dokumentera sina härskares härstamning, när de började regera, hur många fångar de tog i krig och vid vilka tillfällen de utförde rituella åderlåtningar och offer.”

Tre betydelsefulla händelser, tätt efter varandra, underlättade skrifttolkningen. År 1958 bevisade skriftforskaren Heinrich Berlin att monumenten innehöll ”emblematiska bildtecken” som antingen identifierade de mayastäder där monumenten var uppställda eller de dynastier som regerade där.

Nästa händelse inträffade 1959 då mayaforskaren Tatiana Proskouriakoff upptäckte ett samband mellan 35 daterade stenblock i Piedras Negras — resta i sju grupper — och det faktum att var och en av dessa grupper bara omspände en mansålder. Hon påvisade att var och en av grupperna dokumenterade verkliga händelser under en hövdings regeringstid. Slutligen kunde man också påvisa att hieroglyferna utgjorde ett skriftsystem med fonetiska symboler och grammatikalisk struktur.

De mest formfulländade pelarblocken inom mayafolkets område finns i de vackra ruinerna i Copán i västra Honduras. Inom detta mayanska kulturcentrum finns ett stort antal skickligt skulpterade monolitblock av en grönaktig vulkanisk tuff som kallas trakit. Bergarten är mjuk när den huggs ut vid stenbrottet men hårdnar därefter under påverkan av väder och vind. Den är överlägsen kalkstenen i Tikal när det gäller att uttrycka sig skulpturalt, vilket den tredimensionella effekten bär vittnesbörd om.

De finaste skriftproven finner man emellertid i det märkliga Quiriguá — en mindre mayansk centralort cirka 50 kilometer norr om Copán i banandistriktet i Guatemala. Här fanns förr regnskog. Tempelbyggnaden är inte så imponerande, men de tolv stelarna av sandsten är otroliga. Stele ”E” väger 65 ton och är det största av alla mayanska monument. Den är 11 meter hög, 1,5 meter bred och 1,3 meter tjock.

Det klassiska Tikal

Djupt inne i Peténskogarna i norra Guatemala ligger Tikal, den största av de städer från den klassiska mayakulturen som hittills påträffats. I hjärtat av denna stad om 130 kvadratkilometer är ett område på cirka 15 kvadratkilometer med mer än 3.000 byggnadsverk, varierande från enkla bostäder till höga, zigguratliknande tempel. Det högsta är Tempel IV, helgat åt ”den tvåhövdade ormen”. Det är 65 meter högt. Själva hjärtpunkten i Tikal är det stora torget med en yta av en hektar. På dess östra sida ligger Tempel I, som är ”den jättelika jaguarens tempel”, och på västra sidan är Tempel II, ”maskernas tempel”.

Vartill tjänade dessa tempel? Det råder fortfarande osäkerhet på den punkten, men arkeologen Edwin M. Shooka berättade för Vakna!: ”Det här är tempel i religiös bemärkelse. De uppfördes för det ändamålet. I andra hand hedrades en person genom att hans döda kropp placerades på en sådan vördad plats. Det är ju på liknande sätt med Westminster Abbey, som inte uppfördes som gravplats. Men engelsmännen hedrar sina stora män och kvinnor genom att begrava dem i Westminster Abbey. Det är exakt så som det har gått till hos mayafolket. Det finns få undantag.” Det var Shook som upptäckte Tikals stora huvudgator och gav dem namn efter tidigare arkeologer — Mendez, Maudslay, Maler och Tozzer.

Vid de båda andra sidorna av det stora torget ligger norra respektive mellersta Akropolis, som man tror var palats och administrationsbyggnader. Intill södra Akropolis ligger den tredubbla borggården, där en gång ljudet från en studsande gummiboll hördes när den slogs av spelare klädda i skyddsdräkter. Tikal ligger på en berggrund av porös kalksten, som lätt släpper igenom regnvatten, varför det var nödvändigt med vattenreservoarer. En del av dessa var ursprungligen stenbrott. Cisternerna var bestrukna med en speciell lera som gjorde dem täta. Södra Akropolis, östra och västra torgen, ”de sju templens torg”, det centrala salutorget, de fyra huvudgatorna som användes för religiösa processioner och ”den försvunna världens” byggnadskomplex, som helt nyligen har restaurerats av arkeologer från Guatemala, är de viktiga hållpunkterna i det övriga Tikal.

Den klassiska periodens slut

Vad var det som gjorde att den klassiska perioden upphörde? Teorierna är många, och ingen vet säkert. Vad vi vet är att man plötsligt upphörde att resa daterade stelar och att bygga palats och offentliga byggnader. Den senaste stelen i Tikal har daterats till 869 v.t. Folket övergav mayakulturens stora centralorter. De började bo i små, kringspridda jordbrukssamhällen. Djungeln trängde på. Träden satte skott i vinklar och vrår i byggnaderna. Skotten blev stora träd vars rötter knäckte hörn, splittrade kalkstensblock, försvagade murar och krossade valv. Övergivna och bortglömda var Tikal och dess systerstäder, gömda för yttervärlden och sovande i djungelns kvävande famn.

Kan inte de skrivna dokumenten skänka ljus? De skulle kanske ha kunnat göra det om inte 1500-talets spanska erövrare hade varit. ”Diego de Landa, den förste biskopen i Yucatán, gjorde i ett anfall av katolskt trosnit gåtan ännu mera gåtfull genom att utplåna alla spår av mayakulturen”, skriver Smithsonian. ”Han brände mängder av böcker (endast fyra mayanska böcker finns kvar), dessa urinnevånarnas böcker på papper av innerbark, vilka skulle ha kunnat sprida ljus över frågorna och besparat oss mycket av förvirringen.”

Mayakulturens mosaik av delvis återställda ruiner i Centralamerika är sålunda fortfarande en arkeologisk gåta. Dessa ruiner står där som tysta, ensamma utposter från en svunnen tid.

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

El Castillo, den största av sju mayabyggnader i Chichén Itzá i Yucatán i Mexico

[Bild på sidan 16]

Pyramidtemplet (600-talet v.t.) vid det stora torget i Tikal i Guatemala

[Bilder på sidan 17]

Man spelade bollspel på denna gård i Copán i Honduras

[Bildkälla]

Instituto Hondureño de Antropologia e Historia

En ”Chac Mool” (i förgrunden) användes kanske för att ta emot människohjärtan; Krigarnas tempel i Chichén Itzá i Yucatán i Mexico