Handeln med blod — en lukrativ affär

RÖTT GULD! Som denna beskrivning antyder är det en högt värderad substans. Det är en dyrbar vätska — en livsviktig naturtillgång som har jämförts inte bara med guld, utan också med olja och kol. Detta röda guld utvinns emellertid inte ur malmådror i berget med hjälp av borrar och dynamit. Det utvinns ur mänskliga ådror med hjälp av mycket mer raffinerade metoder.

”Min lilla flicka behöver blod”, sägs det vädjande på en jättelik affischtavla vid en av New Yorks mest trafikerade gator. Andra annonser manar: ”Om du är blodgivare, är du en sådan person som världen inte klarar sig utan.” ”Ditt blod behövs. Räck ut en hjälpande hand.”

Människor som vill hjälpa andra hörsammar uppenbarligen budskapet. De kommer i stora skaror till blodgivarcentraler runt om i världen. De flesta av dem, liksom också de som hanterar blodet vid blodbanker och sjukhus, är utan tvivel uppriktigt intresserade av att hjälpa sjuka människor och tror att de gör detta.

Men mellan tappning och transfusion passerar blodet fler händer och genomgår fler procedurer än de flesta människor vet. I likhet med guld kan det uppamma girighet. Det kan säljas med stor vinst och sedan återförsäljas med ännu större vinst. Somliga människor slåss för rätten att handla med blod, de säljer det till skandalösa priser, de skapar sig förmögenheter med hjälp av det och smugglar det till och med från det ena landet till det andra. På många håll i världen är handeln med blod en mycket lukrativ affär.

I Förenta staterna fick blodgivare förr betalt för sitt blod. Men år 1971 framförde den brittiske författaren Richard Titmuss anklagelsen att det amerikanska systemet var riskabelt, eftersom sjuka och fattiga människor lockades att ge blod för några få dollars skull. Han hävdade också att det var omoraliskt av människor att tjäna pengar på att ge blod för att hjälpa andra. Följden av hans angrepp blev att man slutade upp med att ge ekonomisk ersättning till helblodgivare i Förenta staterna (även om detta tillvägagångssätt fortfarande används i somliga länder, till exempel Sverige). Detta gjorde emellertid inte handeln med blod mindre lönsam. Varför inte det?

Varför blodhanteringen förblev lönsam

På 1940-talet började forskare dela upp blodet i dess beståndsdelar. Denna process, som kallas fraktionering, har gjort att blod nu är ännu mer inkomstbringande. Varför det? För att belysa det kan vi tänka på en bil av senaste modell: om den plockas isär och säljs i delar, kan den vara värd uppemot fem gånger så mycket som man fick betala när man köpte den. På liknande sätt är blodet värt mycket mer när det spjälkas upp och komponenterna säljs var för sig.

Blodplasma, som utgör ungefär hälften av blodets totala volym, är en särskilt inkomstbringande blodkomponent. Eftersom plasman inte innehåller några cellulära blodbeståndsdelar — röda blodkroppar, vita blodkroppar eller blodplättar — kan den torkas och lagras. Dessutom får en blodgivare inte lämna helblod mer än fem gånger om året, men han kan ge plasma så ofta som två gånger i veckan med hjälp av en metod som kallas plasmaferes. Vid detta förfaringssätt avtappas helblod, varefter plasman avskils och de cellulära beståndsdelarna återinjiceras.

I Förenta staterna är det fortfarande tillåtet att ge ekonomisk ersättning till dem som lämnar blodplasma. Det är också tillåtet att lämna cirka fyra gånger mer plasma per år än Världshälsoorganisationen rekommenderar! Det är därför inte så underligt att mer än 60 procent av världens plasmaförråd uppsamlas i Förenta staterna. All denna blodplasma är i sig själv värd omkring 450 miljoner dollar, men den inbringar mycket mer på marknaden, eftersom plasman också kan delas upp i olika beståndsdelar. Globalt sett omsätter plasmaindustrin omkring 12.000.000.000 kronor om året!

En storkonsument är Japan, som enligt Mainichi Shimbun förbrukar en tredjedel av världens plasmaförråd. Detta land importerar 96 procent av sitt behov av denna blodkomponent, huvudsakligen från Förenta staterna. Inhemska kritiker har kallat Japan för ”världens vampyr”, och det japanska hälsovårdsdepartementet har försökt klämma åt plasmahandeln, eftersom man menar att det inte är rätt att tjäna pengar på blod. Man hävdar att medicinska institutioner i Japan tjänar närmare 1.200.000.000 kronor om året bara på en enda plasmakomponent, nämligen albumin.

Västtyskland förbrukar mer blodprodukter än hela det övriga Europa och mer per person än något annat land i världen. Boken Zum Beispiel Blut (Till exempel blod) säger beträffande dessa blodprodukter: ”Över hälften importeras, huvudsakligen från USA men också från tredje världen. I vilket fall som helst kommer blodet från de fattiga, som vill bättra på sina inkomster genom att vara plasmagivare.” En del av dessa fattiga människor säljer så mycket blod att de dör av blodförlust.

Många kommersiella blodgivarcentraler är strategiskt belägna i låginkomstområden eller utmed gränserna till fattiga länder. De lockar till sig utarmade och vinddrivna existenser, som bara är alltför villiga att byta blodplasma mot pengar och har alla skäl att ge mera blod än de borde göra och att dölja eventuella sjukdomar som de kan lida av. Sådan plasmahandel har uppdagats i 25 länder runt om i världen. Så snart den stoppas i ett land, dyker den upp i ett annat. Bestickning av myndighetspersoner såväl som smuggling förekommer inte så sällan.

Ideell profit

Men också ideellt drivna blodbanker har utsatts för hård kritik den senaste tiden. År 1986 hävdade reportern Andrea Rock i tidskriften Money att avtappning av en enhet blod kostar blodbankerna 57,50 dollar, att sjukhusen får betala 88 dollar när de köper blodet från blodbankerna och att patienterna får betala mellan 375 och 600 dollar när de får det i en transfusion.

Har situationen ändrats sedan dess? I september 1989 skrev journalisten Gilbert M. Gaul i The Philadelphia Inquirer en serie artiklar om det amerikanska blodbankssystemet.a Efter årslånga undersökningar rapporterade han att somliga blodbanker vädjar till människor att ge blod gratis — och sedan säljer de ända upp till hälften av detta blod till andra blodcentraler med betydande förtjänster. Gaul beräknade att blodbankerna årligen schackrar bort omkring en halv miljon liter blod på det här sättet, på en ljusskygg marknad som omsätter 50.000.000 dollar om året och fungerar ungefär som en fondbörs.

Det finns emellertid en viktig skillnad: Denna blodhandel övervakas inte av regeringen. Ingen kan exakt avgöra hur omfattande den är, långt mindre reglera dess priser. Och många blodgivare har ingen aning om att den existerar. ”Människor blir lurade”, förklarade en före detta blodbanksföreståndare för The Philadelphia Inquirer. ”Ingen talar om för dem att deras blod hamnar hos oss. De skulle bli rasande om de fick reda på det.” En representant för Röda korset uttryckte det kort och koncist: ”Blodbankerna har i åratal lurat den amerikanska allmänheten.”

Enbart i Förenta staterna uppsamlar blodbankerna omkring 6,5 miljoner liter blod varje år och säljer över 30 miljoner enheter blod och blodprodukter för omkring en miljard dollar. Detta är oerhört mycket pengar. Blodbankerna använder inte termen ”förtjänst”. De föredrar uttrycket ”överskott”. Röda korset hade till exempel cirka 300 miljoner dollar i ”överskott” under åren 1980—1987.

Blodbankerna protesterar och säger att de inte drivs i vinstsyfte. De hävdar att de, i motsats till de stora bolagen på Wall Street, inte har några aktieägare som de måste betala ut pengar till. Men om Röda korset hade aktieägare, skulle denna organisation kunna räknas bland de mest vinstgivande företagen i Förenta staterna, i klass med till exempel General Motors. Blodbankernas befattningshavare har också rundligt tilltagna löner. Av de föreståndare för 62 olika blodbanker som intervjuades av The Philadelphia Inquirer tjänade 25 procent över 100.000 dollar om året. Somliga tjänade mer än dubbelt så mycket.

Blodbankerna hävdar också att de inte ”säljer” det blod som uppsamlas — de tar bara betalt för omkostnaderna. En blodbanksföreståndare säger beträffande detta påstående: ”Det gör mig rosenrasande när Röda korset säger att de inte säljer blod. Det är ungefär som om snabbköpen skulle säga att de inte tar betalt för mjölken, bara för kartongen.”

En global marknad

I likhet med försäljningen av blodplasma är handeln med helblod av global omfattning. Det är också den kritik som riktas mot denna hantering. Japanska Röda korset väckte till exempel sensation i oktober 1989, när denna organisation försökte armbåga sig in på den japanska marknaden genom att ge stora rabatter på produkter som utvunnits ur donerat blod. Sjukhusen gjorde stora förtjänster genom att i sina papper uppge att de hade köpt blodet till standardpris.

Enligt den thailändska dagstidningen The Nation har vissa asiatiska länder varit tvungna att sanera blodmarknaden genom att sluta upp med att betala blodgivarna. I Indien finns det uppemot 500.000 människor som säljer sitt eget blod för att tjäna sitt levebröd. En del av dessa utarmade och utmärglade människor uppträder under förklädnad för att kunna lämna mer blod än som är tillåtet. Andra tappas avsiktligt på för mycket blod på blodgivarcentralerna.

I sin bok Blood: Gift or Merchandise (Blod: gåva eller handelsvara) hävdar Piet J. Hagen att blodbankernas skumraskaffärer ingenstans är så omfattande som i Brasilien. De hundratals kommersiella blodbanker som finns i detta land utgör en industri som omsätter 400 miljoner kronor och lockar till sig samvetslösa människor. Enligt boken Bluternte (Blodskörd) strömmar också fattiga och arbetslösa människor till de otaliga blodbankerna i Bogotá i Colombia. De säljer en halv liter av sitt blod för ynkliga 350—500 pesos. Patienter kan sedan få betala mellan 4.000 och 6.000 pesos för samma halvliter blod!

Det som här sagts visar åtminstone en sak: Handeln med blod är en lukrativ affär. ”Än sen då? Varför skulle man inte kunna tjäna pengar på blod?” kanske någon invänder.

Men vad är det som människor i allmänhet har emot affärsvärlden? Det är girigheten. Denna girighet kommer till exempel till synes när smarta affärsmän försöker övertala människor att köpa sådant som de egentligen inte behöver eller, vad som är ännu värre, när de fortsätter att pracka på allmänheten vissa produkter som de vet är farliga eller vägrar att satsa pengar på att göra sina produkter säkrare.

Om blodindustrin är besmittad med detta slag av girighet, kan miljoner människors liv befinna sig i stor fara. Har girigheten gjort sitt intrång i blodindustrin?

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 6]

Placentahandel

Det är förmodligen mycket få nyblivna mödrar som undrar vad som händer med placentan eller moderkakan, det organ som förmedlar näringstillförseln från modern till fostret. Enligt The Philadelphia Inquirer tar många sjukhus vara på den, fryser ner den och säljer den. Enbart under år 1987 exporterade Förenta staterna cirka 800.000 kilo moderkakor. Ett företag i närheten av Paris köper upp 15 ton moderkakor varje dag! Moderkakorna innehåller stora mängder blodplasma, av vilken företaget tillverkar olika mediciner som sedan säljs i ett hundratal länder.

[Tabell/Bild på sidan 4]

(För formaterad text, se publikationen)

Blodets viktigaste beståndsdelar

Plasma: cirka 55 procent av blodets volym. Den består till 92 procent av vatten; resten utgörs av komplexa proteiner, till exempel globuliner, fibrinogen och albumin

Blodplättar: cirka 0,17 procent av blodvolymen

Vita blodkroppar: cirka 0,1 procent

Röda blodkroppar: cirka 45 procent