Blodtransfusioner — en garanti för överlevnad?
ÅR 1941 fastställde dr John S. Lundy en norm för blodtransfusioner. Tydligen utan stöd av några kliniska bevis förklarade han att om halten av hemoglobin, den syrebärande komponenten i blodet, understiger 100 gram per liter, då behöver patienten en blodtransfusion. Den siffran kom sedan att bli normgivande.
Denna 100-gramregel har varit föremål för kritik i närmare 30 år. År 1988 sades det rent ut i The Journal of the American Medical Association att det tillgängliga bevismaterialet inte stöder denna regel. Narkosläkaren professor Howard L. Zauder förklarar att det bakomliggande skälet till denna norm är ”skrudat i tradition, höljt i dunkel och obekräftat av kliniska eller experimentella fakta”. Andra betraktar den helt enkelt som en myt.
Trots alla dessa kraftfulla avslöjanden omhuldas denna myt fortfarande i vida kretsar som en tillförlitlig vägledning. För många narkosläkare och andra läkare är en hemoglobinhalt på under 100 gram per liter en signal till att ge blodtransfusion för att avhjälpa blodbristen. Det sker nästan automatiskt.
Detta är utan tvivel en bidragande orsak till våra dagars överdrivna bruk av blod och blodprodukter. Doktor Theresa L. Crenshaw, medlem av en aidskommission som tillsatts av den amerikanske presidenten, beräknar att man enbart i Förenta staterna ger omkring två miljoner onödiga blodtransfusioner varje år och att omkring hälften av alla transfusioner av lagrat blod skulle kunna undvikas. Det japanska hälsovårdsministeriet riktade skarp kritik mot ”det urskillningslösa bruket av blodtransfusioner” i Japan och den ”blinda tilltron till deras effektivitet”.
Problemet med att försöka avhjälpa blodbrist med en blodtransfusion är att transfusionen kan vara mer dödsbringande än blodbristen. Jehovas vittnen, som vägrar att ta emot blodtransfusioner av i första hand religiösa skäl, har bidragit till att bevisa detta faktum.
Du kanske har sett tidningsrubriker som påstår att ett Jehovas vittne har dött därför att han eller hon har vägrat att ta emot en blodtransfusion. Men tyvärr säger sådana rapporter sällan hela sanningen. Mycket ofta är det läkarens vägran att operera, eller att operera tillräckligt snabbt, som är orsaken till vittnets död. Somliga kirurger vägrar att operera såvida de inte får ge en blodtransfusion, om hemoglobinhalten skulle understiga 100 gram per liter. Många kirurger har emellertid utfört framgångsrika operationer på vittnen som haft ett hemoglobinvärde på 50, 20 eller till och med ännu mindre. Så här säger kirurgen Richard K. Spence: ”Vad jag har funnit i samband med behandling av vittnena är att den lägre hemoglobinhalten inte alls står i relation till dödligheten.”
Många alternativa behandlingsmetoder
”Blodtransfusion eller döden.” Så kan somliga läkare beskriva de alternativ som står till buds för ett Jehovas vittne. Men i verkligheten finns det många andra alternativ. Jehovas vittnen är inte intresserade av att dö. De är intresserade av alternativ till blodtransfusioner. Eftersom bibeln förbjuder allt intagande av blod, betraktar de helt enkelt inte blodtransfusioner som ett alternativ.
I juni 1988 avgav den ovan nämnda aidskommissionen ett utlåtande där man rekommenderade just det som vittnena har bett om i åratal, nämligen: ”Initierat samtycke till transfusion av blod eller blodbeståndsdelar bör innefatta ett klargörande av de risker som är inbegripna ... och information om lämpliga alternativ till transfusioner av homologt blod.”
Patienten bör med andra ord ha rätt att välja behandling. Ett exempel på sådana alternativa behandlingsformer är ett slags transfusion av så kallat autologt blod. Patientens eget blod tillvaratas under operationen och leds tillbaka in i patientens ådror. Om tillvägagångssättet är sådant att processen helt enkelt är en förlängning av patientens eget blodomlopp, är det helt acceptabelt för de flesta vittnen. Kirurger betonar också värdet av att öka patientens blodvolym med blodfria plasmasubstitut och låta kroppen själv fylla på förrådet av röda blodkroppar. Sådana metoder har använts i stället för blodtransfusioner utan att dödligheten har ökat. De kan till och med vara säkrare.
Ett preparat som inger stora förhoppningar, en syntetisk form av hormonet erythropoietin, har nyligen blivit godkänt för begränsad användning. Det påskyndar kroppens egen framställning av röda blodkroppar och hjälper på så sätt patienten att tillverka mer av sitt eget blod.
Omfattande forskning bedrivs fortfarande för att finna ett effektivt substitut för blod som har något av blodets fantastiska syretransporterande förmåga. Amerikanska tillverkare av sådana substitut har emellertid svårt att få sina produkter godkända. Men som en sådan tillverkare invänder: ”Om du skulle komma med blod till FDA [amerikanska livsmedels- och läkemedelsförvaltningen] för att få det godkänt, skulle du inte ha en chans att ens få det testat — så giftigt är det.” Forskarna har dock gott hopp om att kunna finna ett effektivt preparat som kan godkännas som ett syretransporterande blodersättningsmedel.
Det finns således alternativ. Här har vi bara nämnt några få av alla de valmöjligheter som står till buds. Som dr Horace Herbsman, professor i klinisk kirurgi, skrev i tidskriften Emergency Medicine: ”Det står ... helt klart att vi har alternativ till blodtransfusion. Vår erfarenhet med Jehovas vittnen skulle kanske kunna tolkas så att vi inte behöver lita till blodtransfusioner, med alla de komplikationer som dessa kan medföra, i den utsträckning som vi tidigare trott.” Detta är egentligen ingenting nytt. Som det framhölls i tidskriften The American Surgeon: ”Att större operationer på ett betryggande sätt kan utföras utan blodtransfusioner har tydligt dokumenterats under de 25 senaste åren.”
Men om blod är så farligt och det finns tillfredsställande alternativ, varför får då miljontals människor onödiga blodtransfusioner — i många fall utan att veta om det, i andra till och med emot sin vilja? Den tidigare omtalade aidskommissionen förklarar i sin rapport att läkare och annan sjukhuspersonal inte är tillräckligt informerade om de alternativ som finns att tillgå. Man framhåller också en annan faktor: ”Vissa regionala blodgivarcentraler har varit ovilliga att stödja projekt som minskar behovet av blodtransfusioner, eftersom deras intäkter härrör från försäljningen av blod och blodprodukter.”
Med andra ord: Försäljning av blod är en lukrativ affär.