Jul- och nyårsfirande i forntiden

Aleksander Krawczuk, professor i historia och före detta kulturminister i Polen, har skrivit en artikel i Polityka, en veckotidskrift i det landet. Sedan han behandlat den historiska bakgrunden till nyårsfirandet, säger han:

”Tog de gamla romarna del i nyårsfirande? Det kan inte råda något tvivel om den saken, i synnerhet inte om man tänker på det kejserliga Rom. ... Dessa festligheter var tillfällen då man hade mycket roligt och var mycket lössläppt. Detta i sin tur påverkade den inställning som de första kristna hade till att fira det officiella nyåret. De betraktade seden som anstötlig och alltigenom hednisk, främmande både till formen och till andemeningen för upplysta gudsdyrkare. Deltagarna frambar ju trots allt offer till gudomligheterna. Av det skälet förbjöd kyrkan kategoriskt sina medlemmar att ha någon som helst del i nyårsfirandet, i synnerhet i förlustelserna.”

Professorn fortsätter därefter med att förklara hur datum för julfirandet fastställdes:

”Det var först på 300-talet som den romerska seden att fira den 25 december tog överhanden. Det blev på så sätt möjligt att kristna den obesegrade solens populära helgdag.

Trots att romarriket föll tvingade det långsamt men säkert först den västliga civilisationen och slutligen hela världen till att godta sin tradition och sin vilja beträffande båda datumen. Men när man fastställde den 1 januari som början på nyåret, betydde detta en triumf för en tradition som innebar bjudningar, fester, bröllopsfestligheter, gåvoutbyte och lyckönskningar — trots de första kristnas intensiva motvilja.”

Professor Krawczuk fastställde alltså att nyårsfirandet är av hedniskt ursprung, men vad tycker han själv om att de kristna tar del i sådana festligheter? Så här önskar han beträffande kristna:

”Att [kristna] i moraliskt avseende skulle vara i den ställningen att de kunde upprepa sina medtroendes ord från fordom. När de första kristna hånades av hedningar som sade: ’Vad är det för slags religion som inte har några strålande tempel med bilder och statyer, som inte har några dyrbara klädnader eller liturgiska kärl?’ svarade de: ’Det är sant att vi är fattiga. Men våra tempel är hjärtan fulla av kärlek till Gud och till nästan; våra liturgiska klädnader är blygsamhet, flit, undergivenhet och ödmjukhet; och kärlen är våra goda gärningar.’”

Bibeln framhåller uttryckligen i 2 Korintierna 6:14—18 att de kristna inte bör bära ”oket tillsamman med de otrogna; ty hvad har rättfärdigheten att göra med orättfärdigheten? Eller hvad gemenskap har ljuset med mörkret? Och huru stämmer Kristus öfverens med Belial? Eller hvad del har den troende med den otrogne? Eller huru förlikes Guds tempel med afgudar? Ty I ären ett den lefvande Gudens tempel. ... Gån ut ifrån dem och skiljens från dem, säger Herren, och kommen icke vid det, som är orent.” — J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.