En dråpare hålls i schack
FARAO Ramses V i Egypten dog för omkring 3.000 år sedan. Ingen vet med säkerhet varför han dog, men fortfarande bär hans mumifierade lik spår som skvallrar om en märklig mördare. Samme mandråpare har också lämnat spår av förödelse efter sig i det forntida Indien, i Kina, i Grekland och i praktiskt taget varje annan nation.
Det är fråga om en dråpare som är så mäktig att han har ändrat historiska förlopp. En källa uppger att han tillfogade Alexander den stores mäktiga armé ett svårt slag i Indusdalen. Han var följeslagare till Cortés under dennes färd till Mexico, och han decimerade den infödda befolkningen i sådan omfattning att han nästan garanterade erövraren en lätt seger. I 1700-talets Europa hände det vissa år att så många som 600.000 gick döden till mötes i klorna på dråparen. Alla föll offer för en fiende som de inte kunde se — ett litet, tegelstensformat virus, smittkoppsviruset.
Även i vår tid har många gripits av djup fruktan när det talats om smittkoppor. År 1947 rapporterades 12 fall i New York, och man lät då vaccinera drygt 6 miljoner av stadens invånare. Och man har beräknat att smittkopporna krävde 2 miljoner liv så sent som år 1967. Varför är den här sjukdomen så skräckinjagande? Är den fortfarande ett hot?
En dråpare att frukta
För de flesta av oss består vår enda bekantskap med sjukdomen i att vi någon gång sett de karakteristiska märkena på någon obekant person, vars koppärriga ansikte skvallrar om att han överlevt ett besök av dråparen. Men det är många som inte har överlevt. På somliga platser har det hänt att så många som varannan person som smittats har dött.
Men för många var de otäcka symptomen lika förskräckande som de höga dödssiffrorna. Inom två veckor efter det att någon hade drabbats av viruset förökades det vanligtvis så mycket att det började orsaka verkliga problem. Det började med hög feber, huvudvärk och frossbrytningar och följdes strax därefter av kramper och stickande smärtor i ryggraden. Några dagar senare kunde man se rödaktiga fläckar, först i ansiktet och sedan på armarna, bröstet och ryggen och slutligen på benen. Fläckarna förstorades snabbt och blev varfyllda blåsor, koppor, som gav den sjuke ett skrämmande utseende. Ännu allvarligare blev det när kroppens vitala organ angreps. Om kroppens immunsystem inte kunde mönstra sitt försvar i tillräckligt hög grad, bröts ett eller flera av organen ner, vilket ledde till att patienten dog.
Trots att smittkoppsviruset inte ansågs vara särskilt smittosamt, kunde dess förmåga att överleva en avsevärd tid utanför en värdperson medföra att det lätt spreds till dem som kom i nära kontakt med den sjuke eller till andra som hade handskats med sänglinne och kläder som bar på smitta. Det mordiska viruset, som frigjordes ur de blåsor som brast på dess senaste offer, fördes vidare med dammpartiklar eller vattendroppar och kunde lätt komma in i halsen eller i andningsorganen på ett annat offer och börja sitt smittoförlopp på nytt.
Det fanns inte — och det finns fortfarande inte — något kemiskt ämne eller läkemedel som kunde förhindra att smittkopporna spreds. Läkare och sjuksköterskor brukade bara försöka göra det så drägligt som möjligt för patienten och ge behandling för att minska risken att sjukdomen spreds. Det enda hoppet om ett botemedel fanns i det underbart utformade immunförsvaret i människans kropp. Och det var här som en av de största upptäckterna inom den nutida läkarvetenskapen gjordes, vilket gav oss ett vapen att stoppa den här hänsynslöse dråparen.
Ett vapen som förgör dråparen
”Framtida nationer kommer endast genom historien att veta att den avskyvärda sjukdomen smittkoppor har existerat”, skrev Thomas Jefferson år 1806, då han var president i Förenta staterna, i ett brev där han gratulerade Edward Jenner, en engelsk landsortsläkare och biolog, till dennes upptäckt av ett medel att utplåna smittkoppor med. Jenners behandling, som senare kallades vaccination, är i grunden samma metod som resenärer i vårt århundrade har blivit vana vid.
Århundraden före Jenners forskningsarbete fanns redan en liknande form av behandling mot smittkoppor. I det forntida Bengalen i Indien var det brukligt att prästerna åt Shitala Mata (smittkoppornas gudinna) samlade ihop tyg som blivit smittat av lindrigare former av smittkoppor och på ett kontrollerat sätt lät friska personer komma i beröring med det. Den här primitiva typen av skyddsympning ledde ofta till en lindrigare form av sjukdomen. Men när mottagarens immunsystem väl hade övervunnit sjukdomen, brukade en sådan person vara fullständigt immun mot ytterligare angrepp.
Trots de uppenbara riskerna infördes den här behandlingsmetoden i Europa före Jenners tid. År 1757 hade Jenner själv som åttaåring blivit livligt medveten om riskerna, när hans målsmän, som var angelägna att skydda honom mot den då vanliga farsoten, förde i väg honom till ett av de ”ympningsstall” som var vanliga på den tiden. Fastbunden med ett rep som begränsade hans rörelsefrihet fick han i likhet med de andra patienterna ligga nerbäddad på en enkel halmtäckt bädd. Där fick han, under de mest primitiva former av sjukvård, utstå de obehagliga följderna av smittkoppor framkallade genom skyddsympning.
Jenner överlevde, men det tog många år innan han blev helt frisk. Den här upplevelsen förklarar i viss mån hans iver att senare i livet försöka finna ett bättre vaccinationssystem. Tillfället kom när han började praktisera som läkare i det lantliga Sodbury i England. Han slogs av sanningen i ett gammalt lantligt talesätt att mjölkerskor som fick en sjukdom som kallades kokoppor aldrig fick smittkoppor. Efter många års studier av sådana sjukdomsfall prövade han år 1796 sina rön genom att avsiktligt smitta en ung pojke, James Phipps, med det mycket lindriga kokoppsviruset. Hans teori var att James skulle tillfriskna efter endast obetydliga obehag och sedan vara immun mot de dödsbringande smittkopporna.
Det var inte alla som delade Jenners övertygelse. Ortsbor protesterade och sade att han skulle komma att utlösa en fruktansvärd ny farsot eller att de barn han behandlade skulle utveckla koliknande egenskaper. Jenner red ut stormen, och när James tillfrisknade utan några problem och framför allt blev fullständigt immun mot smittkoppor, upphörde ortsbornas motstånd. Jenner fortsatte att forska ända fram till år 1798, då han publicerade sina rön för världen. Hans teori hade visat sig vara riktig. Äntligen fanns det ett vapen att förgöra dråparen med.
Slutet närmar sig för dråparen
Efter Jenners pionjärinsats fortsatte andra vetenskapsmän forskningsarbetet. Bättre metoder att framställa och inympa vaccinet utvecklades, vilket skärpte effektiviteten hos det nya vapnet, så att man kunde ge dödsstöten med det. Trots framgångarna fortsatte emellertid smittkoppsviruset att kräva sina offer. Ännu så sent som år 1966 rapporterades fall av smittkoppor i 44 länder, och skrämmande epidemier var vanliga i utvecklingsländer.
Senare samma år, vid den nittonde världshälsokonferensen, fattade nationerna till sist beslutet att samfällt vidta bestämda åtgärder för att infånga och förgöra dråparen. Framgångarna var beroende av att smittkoppsviruset dör, när det kommer utanför människokroppen. Det var med andra ord bara människor som var bärare av det. Om man kunde hindra att viruset överfördes från en människa till en annan, skulle det dö ut. Därför startade man en tioårig utrotningskampanj mot smittkoppor. Den bestod i noggrann uppsikt och i att man höll ögonen öppna för nya sjukdomsutbrott. Man uppmanade också allmänheten att rapportera alla fall och tillgrep massvaccination för att hålla boven i schack och ur stånd att sprida sig.
Uppmuntrande resultat uppnåddes nästan omedelbart, även i länder med begränsade hälsovårdsinrättningar. Några exempel är Väst- och Centralafrika, där 20 nationer förmådde utrota sjukdomen på bara tre och ett halvt år, när man fick tillgång till utrustning, rådgivare och vacciner. Sporrade av framgången i Afrika intensifierade Asien sina ansträngningar att utrota viruset. Den 16 oktober 1975 isolerades det sista naturligt förekommande fallet i Bangladesh.
Men det var ändå inte slutet på historien, för år 1976 rapporterades det att en av de två lindrigare formerna av viruset ännu förekom i Somalia. En 13 månader lång kamp följde; hälsovårdsmyndigheterna jagade och hejdade boven, tills man slutligen i oktober 1977 hade trängt in den i ett hörn. Dess sista offer var en infödd som hette Ali Maow Maalin. När Ali blev frisk, fanns det inga fler fall av naturligt förekommande smittkoppor. Äntligen, efter nästan 200 år, hade Jenners dröm gått i uppfyllelse. ”Utrotandet av smittkoppor — den hemskaste plåga som drabbat människosläktet” — hade lyckats.
Kan sjukdomen återkomma?
År 1980 förklarade man officiellt att världen var fri från smittkoppor. Obligatorisk vaccinering har upphört, och en ny generation håller på att växa upp utan behov av skydd mot viruset. Men vad skulle hända om dråparen återvände till en sådan ovaccinerad befolkning? Våra farhågor att den skulle kunna decimera hela kontinenter får oss att undra om en sådan återkomst är möjlig.
”Det finns två möjligheter”, förklarade en virolog vid Calcutta’s School of Tropical Medicine (Skolan för tropisk sjukvård i Calcutta). ”Den ena är att viruset råkar komma ut från något laboratorium; den andra är mänsklig illvilja.”
Att det första hotet var verkligt fick man bevis för år 1978, då smittkopporna återuppstod helt kort och ännu en gång skapade rubriker, den här gången i Birmingham i England. En fotograf, som arbetade på våningen ovanför ett laboratorium där viruset förvarades för forskningsändamål, blev smittad av sjukdomen och dog senare i den, sedan han först hade smittat sin gamla mor. Tack vare snabba åtgärder av engelska myndigheter hejdades viruset åter, och ytterligare sjukdomsfall förhindrades. För att minska risken för att något sådant händer igen har man nu begränsat smittkopporna till enbart två forskningsstationer av högsäkerhetskaraktär, den ena i Atlanta i Georgia i USA och den andra i Moskva i Sovjetunionen.
”Men”, frågar du kanske, ”varför tillintetgör man inte den här dråparen för att förhindra sådana risker?” Fruktan för mänsklig illvilja är svaret. Hur ohyggligt det än kan tyckas, finns det alltid risk för att smittkoppor skulle kunna användas vid biologisk krigföring. Historien har visat att människor är kapabla till sådant. Vissa nybyggare i Nordamerika tog på 1600-talet hjälp av viruset i sina planer att bosätta sig där och spred med flit sjukdomen bland de infödda indianerna. Optimistiskt nog anser många att vi har kommit förbi det stadiet och att riskerna för ett sådant ”smittkoppskrig” är mycket små. Vi kan bara hoppas att det är så. Vi kan också bara hoppas att smittkoppor verkligen har blivit utrotade och att de inte av någon nu okänd anledning kommer att dyka upp igen i framtiden.
Tack vare dr Jenners upptäckt har människan för första gången i historien förhoppningsvis lyckats utrota en av sina dödsbringande fiender bland alla de virus som finns. Läkarvetenskapen, som nu är utrustad med avancerade redskap och har en kunskap som är långt större än den som Jenner hade, strävar efter att besegra andra smittosamma sjukdomar. Kommer man att lyckas? Vetenskapsmännen medger att det övergripande målet förefaller lika avlägset som någonsin trots de oerhörda framstegen. Det är tydligt att det krävs något mer än mänsklig vishet för att skapa en värld där ”ingen som har sin boning ... kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” — Jesaja 33:24, NW.
[Bilder på sidan 23]
Vaccinering mot smittkoppor började tack vare dr Edward Jenner
[Bildkälla]
Foto: WHO/J. Abcede
[Bildkälla på sidan 21]
Foto: WHO