Colosseum — ”nöjescentrum” i det forntida Rom
Från Vakna!:s korrespondent i Italien
”COLOSSEUM, ett av de mest berömda av Roms forntida monument, en symbol för dess tidigare makt och ära och ett vittnesbörd om hemska grymheter”, säger Luca, som guidar sina vänner Marco och Paolo.
Du skulle kanske också vilja veta mer om Colosseum — när det byggdes och vilka skådespel som uppfördes där. Gick några av de första kristna någonsin dit? Dog de där, medan de slets i stycken av vilddjur, som somliga tror? Ja, lyssna då på vad Luca har att säga till sina vänner.
Luca: ”Colosseum kallades ursprungligen Flaviska amfiteatern, eftersom den var ett gemensamt verk av kejsarna Vespasianus, Titus och Domitianus av den flaviska kejsarätten. Vespasianus började bygga Colosseum åren 72—75 v.t., hans son Titus fortsatte arbetet och invigde amfiteatern år 80 v.t., och dennes bror Domitianus fullbordade den senare.”
Paolo: ”Men varför kallas den Colosseum?”
Luca: ”Det var en intressant fråga, men det finns inte något säkert svar på den. Det tycks inte ha varit förrän på 700-talet v.t. som arenan kom att kallas Colosseum. Somliga tror att namnet har att göra med dess kolossala storlek. Andra säger att det beror på att det fanns en kolossalstaty av Nero i närheten, en enorm staty som var omkring 35 meter hög och föreställde Nero som solguden.
Att bara tala om att den var den största av de romerska amfiteatrarna säger inte så mycket, om man inte får några andra fakta. Den byggdes till exempel i form av en ellips, med en längd av 188 meter och en bredd av 156 meter. Den har en omkrets av 527 meter och är 48 meter hög. Det gick åt tiotusentals ton travertin, ett slags marmor som bröts i den närliggande staden Tivoli, och 300 ton järn för att hålla samman marmorblocken med. Byggmästarna använde också en hel del sådant material som vi i dag skulle kalla prefabricerat material. Block och pelare av sten framställdes på annan plats och transporterades sedan till byggplatsen. Detta förklarar varför det gick så fort att bygga Colosseum. Tänk, det tog faktiskt bara mellan fem och åtta år att uppföra den här väldiga byggnaden.”
Marco: ”Du, Luca, tänk vilken massa slavar som måste ha arbetat på Colosseum då!”
Luca: ”Det är möjligt att man använde krigsfångar till det tyngsta arbetet, men inte för övrigt. Den snabbhet med vilken anläggningen fullbordades och de många olika material som användes tyder på att yrkesmän och hantverkare deltog.”
Paolo: ”Hur många våningar har Colosseum?”
Luca: ”Utifrån kan man se tre våningar med fullständigt symmetriska valvbågar. Ursprungligen var varje valvbåge utsmyckad med en staty, och varje våning hade 80 valvbågar. Ovanför den tredje våningen kan man se en fjärde med stora rektangulära fönster i yttermuren.”
Marco: ”Hur många åskådare kunde den rymma?”
Luca: ”De flesta uppslagsverk anger omkring 45.000 sittplatser och 5.000 ståplatser. En del källor hävdar att den kunde rymma drygt 70.000 åskådare. I vilket fall som helst hade den en avsevärd kapacitet. Publiken satt skyddad under en enorm tältduk, kallad velarium, som var utspänd över sittplatsutrymmet på arenan.
Amfiteatern byggdes på en 13 meter tjock betongartad underbyggnad, något som har bidragit till att byggnaden stått så stabilt under alla århundraden som gått. Det man nu ser har stått emot många eldsvådor och jordbävningar under historiens gång. Men Colosseums värsta fiender var byggmästarna under renässansen och barocken. De utnyttjade Colosseum som ett stenbrott, där de snabbt och behändigt och till låg kostnad kunde hämta travertin och marmor. Några av de viktiga byggnaderna i Rom byggdes eller restaurerades med material som togs härifrån. Men låt oss gå in nu.”
Paolo: ”Vilka imponerande ruiner! Säg mig, Luca, vad hade de där nere i mitten?”
Luca: ”Det var det underjordiska utrymmet där man förvarade den utrustning som användes vid skådespelen. Teaterdekoren och burarna för vilddjuren fanns där och vapnen och lyftanordningarna med motvikter för att hissa upp vilddjuren och gladiatorerna till arenan med. Arenagolvet, som täckte det underjordiska utrymmet, var gjort av trä. Det förklarar varför det inte finns några spår kvar av det. Själva arenan omgavs av ett högt nät eller skyddsräcke av metall. På det här nätet, som var uppspänt på pålar, fanns det piggar och elfenbensrullar som hindrade vilddjuren från att klättra över det. Som en ytterligare säkerhetsåtgärd tror man att det fanns många bågskyttar utplacerade runt arenan.”
Paolo: ”Behövde åskådarna betala för att få komma in?”
Luca: ”Nej, inträdet till Colosseum var fritt. Det ingick i kejsarens taktik att erbjuda gratisnöjen för att kunna hålla folket i styr. I själva verket var de här skådespelen som en drog som fördärvade människors samvete. Den romerske skalden Juvenalis använde det berömda uttrycket ’panem et circenses’, ’bröd och skådespel’, och beklagade sig djupt över det romerska folket, som i stort sett levde för att äta och roa sig.
Det romerska samhället var uppdelat i klasser, och det kan man se av sittplatssektionerna. Sittplatserna längst fram var reserverade för senatorerna. Bakom dessa fanns männens sittplatser, och sedan var resten, de som var högre upp, för kvinnor och slavar.”
Marco: ”Var det här som gladiatorerna kämpade?”
Luca: ”Ja. Det fanns i huvudsak två typer av skådespel, munera, kamp mellan två gladiatorer, och venationes, kamp med vilda djur. Här dödade man också brottslingar, som obeväpnade ställdes mot gladiatorerna eller kastades för vilddjuren. Dödandet av dem var ett hemskt skådespel som var till för att ’roa’ publiken.”
Paolo: ”Om jag minns rätt, så var gladiatorerna slavar, eller hur?”
Luca: ”Ja, de var slavar som för det mesta utvaldes bland krigsfångar, som tog sig an vilken uppgift som helst för att rädda sitt skinn. Somliga var brottslingar som grep efter en möjlighet att undgå sin dödsdom och därför ställde upp som kämpar i gladiatorspel i hopp om att få en bättre chans. Andra ställde frivilligt upp som gladiatorer. Det fanns skolor som övade dem, innan de började sin karriär. De fick använda olika slags vapen och andra hjälpmedel, till exempel svärd eller spjut och sköld eller nät och en treudd (ett treuddigt spjut). Fastän de här uppvisningarna kallades ludi gladiatorii, gladiatorspel, var sådana drabbningar tragiska skådespel som ofta ledde till döden för den ene av de stridande.”
Marco: ”Jag tänker på att när gladiatorerna trädde in på arenan, så hälsade de kejsaren med orden: ’Ave, Caesar, morituri te salutant’, som betyder: ’Hell dig kejsare, vi som skall dö hälsar dig.’”
Paolo: ”Hur är det med den där scenen i filmerna där kejsaren håller handen utsträckt med tummen ner för att påbjuda att den besegrade gladiatorn skulle dödas — gick det verkligen till på det sättet?”
Luca: ”Ja, det gjorde det. Från början var det segraren som avgjorde förlorarens öde. Senare fick kejsaren själv den rätten, och han avgjorde saken efter att ha hört folkmassans dom. Om åskådarna ansåg att förloraren hade kämpat tappert, gjorde de tummen upp och skrek: ’Mitte!’ (Låt honom vara!), som innebar att de ville att hans liv skulle skonas, och om kejsaren också gjorde tummen upp, fick förloraren leva. Om åskådarna i stället tyckte att förloraren hade kämpat på ett fegt sätt, gjorde de tummen ner och skrek: ’Iugula!’ (Döda honom!) Om kejsaren upprepade samma gest, var den besegrade gladiatorns dödsdom uttalad. Allt som återstod för honom att göra var att blotta halsen, så att segraren kunde utdela dödshugget. Allt det här skedde under folkmassans applåder och ovationer. Segraren fick sedan dyrbara gåvor och guldmynt.”
Marco: ”Vilket grymt skådespel!”
Luca: ”Usch, ja! Det var bokstavligt talat så att människors blod flöt, för att inte nämna blodet av de vilddjur som blev dödade. De skådespel där djur deltog var ofta enkla uppvisningar med dresserade vilddjur, som lydde sin dressörs kommandon, ungefär på samma sätt som i en nutida cirkusmanege. Men ännu oftare var det fråga om vilddjur som stred mot varandra eller jagades och dödades. Det var en veritabel slakt. Ja, när Colosseum invigdes, var det faktiskt 5.000 vilddjur som dödades på en enda dag!”
Paolo: ”Jag fattar inte hur människor kunde njuta av sådant.”
Luca: ”Ja, men tänk på våra dagars boxningsmatcher. Publiken vrålar ut sitt bifall, när förloraren knockas så att han medvetslös faller till golvet med blodet rinnande i ansiktet. Och vad skall man säga om dem som älskar filmer som försöker skänka spänning åt åskådarna genom att visa blodsutgjutelse, död och levrat blod i alla sammanhang? Människor i våra dagar är kanske precis lika okänsliga.
De här arenorna var alltså platser för våld och fördärv. Av den orsaken var de första kristna noga med att inte besöka dem. Ja, skribenten Tertullianus från 200-talet beskrev i sitt verk De spectaculis det som pågick på arenan som ’avskräde’ och underströk att arenan var något ’fullständigt främmande’ för de kristna.”
Marco: ”Är det möjligt att somliga kristna dog martyrdöden på Colosseum?”
Luca: ”Utan tvivel fanns det kristna som dog på romerska arenor, där de slets i stycken av vilddjur. Historiska källor ger bevis för det. Det kan vara så att aposteln Paulus i 1 Korintierna 15:32 anger att han ställdes öga mot öga med farliga vilddjur på arenan i Efesus.
Säkert är det så att kristna dog martyrdöden i Rom, men det är omöjligt att säga om de led martyrdöden på Colosseum. I Enciclopedia Universale, band 4, sägs det: ’Man har inte på historisk väg kunnat bevisa att Colosseum var en plats där kristna led martyrdöden.’ Men många katolska författare hävdar att det var så. De grundar tydligen sina uppfattningar på legender, som tillkommit allteftersom tiden gått och som har blivit godtagna av den katolska hierarkin.
Det som emellertid är uppbyggande för kristna i våra dagar är att forntida efterföljare till Kristus var trogna ända till döden och förblev neutrala i en våldspräglad värld. Det viktiga är inte i första hand att känna till var de led martyrdöden, utan att veta att de till fullo bevarade sin ostrafflighet.
Har ni haft nöje av ert besök i den här kolossen, som är ett exempel på romersk arkitektur?”
”Ja, verkligen”, svarar Paolo och Marco, ”och vi tackar dig för dina utmärkta förklaringar.”
De stenar som talar till oss via historien kan uppenbara många intressanta ting. Colosseum säger oss mycket om de ovanliga talanger som de forntida romarna hade inom sådana områden som arkitektur och byggnadskonst. De byggde broar, vägar, akvedukter, teatrar, arenor, tempel och palats. Men Colosseum var en skådeplats för hemska tilldragelser, som den tidens kristna vägrade att ha något att göra med, vare sig som åskådare eller som frivilliga deltagare, precis som de kristna i våra dagar skulle göra.
[Bild på sidan 25]
Inuti Colosseum som det ser ut i dag
[Bild på sidan 26]
Colosseum i sin flagnade glans