Skvaller har makt

DEN unga kvinnans självmord skakade den lilla engelska staden. Ännu mer uppskakande var den slutsats som coronerjuryn kom fram till: Dödsorsaken var grundlöst skvaller! Tydligen hade den unga kvinnans namn och rykte, och till sist också hennes liv, ödelagts genom invånarnas illvilliga skvaller. — Ralph L. Rosnow och Gary Alan Fine: Rumor and Gossip—The Social Psychology of Hearsay (Rykten och skvaller — hörsägnens socialpsykologi).

Även om följderna sällan är så tragiska som i detta exempel, råder det inget tvivel om att skvaller har stor makt. I sin oskyldiga form kan det helt enkelt vara ett sätt att utbyta nyttiga upplysningar, men negativt skvaller har resulterat i regeringskriser, splittrade familjer och ödelagda karriärer.

Skvaller har fått skulden för sömnlösa nätter, depression och matsmältningsbesvär. Och det har utan tvivel också vållat dig bekymmer vid ett eller annat tillfälle. Författaren William M. Jones menar rentav att människor inom affärsvärlden måste vara beredda på att de någon gång under sin karriär kommer att få ”en kniv i ryggen”.

Negativt skvaller betraktas nästan överallt med ogillande. Bland de amerikanska seminolindianerna anses det vara lika allvarligt ”att tala illa om någon” som att ljuga eller stjäla. I ett västafrikanskt land riskerade skvalleraktiga personer att få läpparna avskurna eller rentav bli avrättade! Ja, under historiens gång har man vidtagit drastiska åtgärder för att komma till rätta med skvaller.

Från 1400-talet och fram till 1700-talet var den så kallade doppstolen i allmänt bruk i England, Tyskland och senare även i Förenta staterna för att få skvalleraktiga personer att skämmas och sluta upp att tala illa om andra. Missdådaren bands fast i en stol, som var fastsatt på en lång stång, och doppades upprepade gånger i vatten.

Doppstolen har för länge sedan gått samma öde till mötes som skampålen och stocken, men kampen mot skvaller har fortsatt ända in i modern tid. På 1960-talet upprättades till exempel så kallade ryktesbekämpningscentraler i Förenta staterna för att bemöta rykten som kunde vara till skada för regeringens verksamhet. Liknande organ har också inrättats i Nordirland och England. På somliga håll har man till och med stiftat lagar för att komma till rätta med skvaller som har till syfte att vålla ekonomiskt avbräck för vissa finansiella institutioner.

Men alla dessa ansträngningar har inte kunnat tysta skvallret. Det florerar som aldrig förr. Varken lagstiftning eller några andra mänskliga medel har hittills lyckats utplåna dess förödande makt. Skvaller förekommer överallt — i grannskapet, på kontoret, i affären, på fester, i familjen. Det sträcker sig över alla kulturer, raser och civilisationer och har florerat på alla nivåer i samhället. En expert sade: ”Att skvallra är nästan lika vanligt som att andas.” Han konstaterade också: ”Det är djupt rotat i den mänskliga naturen.”

Ja, skvaller avslöjar ofta en mycket mörk sida av den mänskliga naturen, en som finner nöje i att förvränga sanningen, skada andra människors rykte och förstöra deras liv. Men skvaller behöver inte nödvändigtvis vara av ondo. Informellt och otvunget prat har sina positiva sidor. Vi måste emellertid veta var vi skall dra gränsen mellan skadligt och oskyldigt skvaller, om vi skall kunna undvika att skada oss själva och andra.

[Bild på sidan 4]

”Doppstolen” var ett av de sätt varpå myndigheterna förr försökte komma till rätta med skvaller

[Bildkälla]

Historical Pictures Service