”Läka har sin tid”

Ann var den som alla kom till med sina problem, en verklig räddare i nöden. Hon var balanserad och oklanderlig i sitt uppförande, och ingen kunde ana att hon hade känslomässiga sår i sitt inre, förrän hon en dag började minnas vissa händelser. ”Jag var på arbetet”, berättar Ann, ”när jag började få svåra plågor och intensiva skamkänslor. Jag kunde knappast stå på benen! Jag kände mig dålig i flera dagar. Sedan började jag minnas hur min styvfar hade antastat mig — ja, han hade faktiskt våldtagit mig. Och det var inte den enda gången.”

”LÄKA har sin tid.” (Predikaren 3:3) Och för många som utsatts för sexuellt övervåld i barndomen — som Ann — är en aktualisering av länge förträngda minnen en viktig del av läkningsprocessen.

Men hur kan någon glömma något så traumatiskt som ett sexuellt övergrepp? Tänk på hur hjälplöst ett barn är mot sin fars eller någon annan vuxens närmanden. Hon kan inte springa sin väg. Hon törs inte skrika. Och hon vågar inte tala om det — för någon! Men ändå kanske hon måste träffa förövaren varje dag och låtsas som om ingenting hade hänt. Att försöka upprätthålla ett sådant sken skulle vara svårt för en vuxen; för ett barn är det nästan omöjligt. Hon gör därför bruk av den frodiga fantasi som barn är så rikt utrustade med och flyr från verkligheten. Hon låtsas att övergreppet aldrig inträffat, raderar ut det ur minnet eller dövar sina känslor inför det.

I själva verket avskärmar sig alla människor då och då från sådant som de inte vill se eller höra. (Jämför Jeremia 5:21.) Men personer som utsatts för sexuellt övervåld använder denna mekanism som ett medel att överleva. Så här säger några av dem: ”Jag låtsades att det hände någon annan och att jag bara var åskådare.” ”Jag låtsades att jag sov.” ”Jag gjorde matteläxan i huvudet.” — Linda T. Sanford: Strong at the Broken Places.

Det som sägs i en bok som handlar om hur barn klarar av att leva efter sexuellt övervåld, Surviving Child Sexual Abuse, är därför inte förvånande: ”Man beräknar att uppemot 50 procent av dem som utsatts för sexuellt övervåld i barndomen inte är medvetna om dessa upplevelser.” Somliga kanske minns själva händelsen men förtränger de känslor som var förbundna med den — smärtan, vreden, skammen.

Förträngning — en dragkamp i sinnet

Men skulle det inte vara bäst om dessa händelser förblev gömda och begravna — om offren helt enkelt glömde bort dem? Somliga kanske väljer att göra det. Andra kan helt enkelt inte. Det är som det sägs i Job 9:27, 28: ”Om jag ler och försöker glömma min sorg, så förföljer mig dock alla mina lidanden.” (Today’s English Version) Att förtränga otäcka minnen är en mental kraftansträngning, en våldsam dragkamp som till och med kan få svåra konsekvenser för hälsan.

När en sådan person blir äldre, gör ofta livets bekymmer och problem att hon får allt svårare att förtränga det förflutna. En svag doft av eau-de-cologne, ett ansikte som förefaller bekant, ett plötsligt ljud eller kanske till och med en undersökning hos en läkare eller en tandläkare kan utlösa en anstormning av skrämmande minnen och känslor.a Bör inte individen i fråga göra ännu ihärdigare ansträngningar att glömma sina upplevelser? I detta skede tycker många offer att det känns som en lättnad att försöka minnas! Så här säger Jill: ”När minnena väl har kommit upp till ytan, förlorar de sin kraft. Att stänga dem inne är mycket plågsammare och farligare än att låta dem komma ut.”

Värdet av att ha en klar bild

Varför är det till hjälp att ha en klar bild av dessa upplevelser? En orsak är att det gör det möjligt för offret att sörja. Sorg är en naturlig reaktion vid traumatiska upplevelser; sorgearbetet hjälper oss att lägga de plågsamma händelserna bakom oss. (Predikaren 3:4; 7:2—4) En person som utsatts för sexuellt övervåld som barn har emellertid ofta berövats möjligheten att sörja. Hon har tvingats förneka sina fruktansvärda upplevelser och undertrycka sina plågsamma känslor. Sådan förträngning kan resultera i något som läkare kallar posttraumatisk stress — ett tillstånd av apatisk känslolöshet. — Jämför Psalm 143:3, 4.

När minnet börjar återvända, kan det faktiskt hända att personen i fråga återupplever övergreppet. Somliga kan rentav tillfälligtvis återgå till ett barnsligt beteende. ”När minnesbilderna dyker upp”, förklarar Jill, ”får jag ofta fysiska symptom. Ibland är minnena så påfrestande att det känns som om jag håller på att bli galen.” Vrede som hållits instängd sedan barndomen kan nu komma upp till ytan. ”När minnena kommer över mig blir jag både ledsen och arg”, säger Sheila. Men under dessa unika omständigheter är det helt på sin plats att känna vrede. Att ge uttryck åt undertryckt rättmätig vrede är en del av sorgearbetet. Du har rätt att hata de onda gärningar som begåtts mot dig. — Romarna 12:9.

Så här säger en kvinna: ”När jag verkligen började minnas, kändes det som en stor lättnad. ... Nu visste jag åtminstone vad jag hade att kämpa med. Även om det var plågsamt för mig att minnas, ledde det ändå till att jag fick tillbaka en del av mitt liv som hade skrämt mig därför att det var så okänt och mystiskt.” — The Right to Innocence.

Genom att minnas kan offret också få hjälp att förstå grundorsaken till några av sina problem. ”Jag har alltid känt ett djupt självförakt och en inneboende vrede men har inte vetat varför”, förklarar en kvinna som utsatts för incest som barn. Att dra sig till minnes dessa plågsamma händelser har hjälpt många att inse att det som inträffade inte var deras fel, att de bara var oskyldiga offer.

Alla har naturligtvis inte lika dramatiska eller livliga minnesbilder av övergreppet. Och de flesta experter är överens om att det inte är nödvändigt att dra sig till minnes alla detaljer för att kunna komma över sina upplevelser. Enbart detta att man har en klar bild av att de har ägt rum kan vara ett stort steg mot tillfrisknande. — Se rutan här bredvid.

Be om hjälp

Om du har blivit utsatt för sexuellt övervåld som barn, försök då inte rida ut stormen av plågsamma minnen helt på egen hand. Det är till stor hjälp att tala ut om sina känslor med någon annan. (Jämför Job 10:1; 32:20.) De som har mycket stora problem kanske väljer att söka hjälp hos en kvalificerad läkare, rådgivare eller psykiatrisk expert. Men förtrogna vänner, en make eller maka, en familjemedlem eller en kristen äldste som har förmåga att lyssna med empati och respekt kan också vara ett värdefullt stöd.b ”Min största hjälp har varit min bästa vän Julie”, säger Janet. ”Hon har låtit mig tala om vissa minnen gång på gång. Hon låter mig ge uttryck åt de känslor som minnena väcker. Hon lyssnar och visar förståelse.”

Att anförtro sig åt andra är inte alltid så lätt. Du kanske tycker att du inte är förtjänt av andras hjälp — eller också kanske du är alltför skamsen för att tala om det som hänt. Men en sann vän ”föds till hjälp i nöden” och kan mycket väl visa sig vara situationen vuxen om du bara ger honom eller henne en chans. (Ordspråksboken 17:17) Du bör emellertid inte anförtro dig åt vem som helst. Lär dig att lätta ditt hjärta successivt. Om en vän visar sig vara förstående och taktfull, då kanske du kan yppa fler detaljer.

Du bör också vara mån om din fysiska hälsa. Se till att du får tillräckligt med vila och ett rimligt mått av motion. Välj en sund kosthållning. Förenkla ditt liv, om så är möjligt. Var inte rädd för att gråta. Den smärta som du känner kanske aldrig tycks ta slut, men med tiden kommer den att avta. Tänk på att du genomlevde övergreppet när du var ett litet hjälplöst barn. Som vuxen har du resurser och krafter som du inte hade på den tiden. (Jämför 1 Korintierna 13:11.) Ta därför itu med dina plågsamma minnen så att de upphör att oroa dig. Förtrösta på Gud och be honom om kraft. Som psalmisten sade: ”Hur stor oro jag än känner i mitt hjärta, skänker din tröst mig ro.” — Psalm 94:19, The New Jerusalem Bible.

Att göra sig av med skuldkänslor och skam

Ett annat viktigt steg på vägen mot tillfrisknande är att bli kvitt självanklagelser. ”Jag har fortfarande svårt att fatta att jag var oskyldig”, förklarar en kvinna som heter Reba. ”Jag undrar varför jag inte hindrade honom.”

Det är emellertid viktigt att hålla i minnet att män som förgriper sig på unga flickor ofta använder sig av de mest djävulska utpressningsmetoder: auktoritetstryck (”Jag är din far!”), hotelser (”Jag skall döda dig om du talar om det för någon!”), rå fysisk styrka och till och med skuldkänslor (”Om du skvallrar kommer pappa att hamna i fängelse.”). Somliga använder sig i stället av lämpor och knep eller mutor. Andra försöker framställa sexuella handlingar som en lek eller som ett uttryck för föräldrakärlek. ”Han sade att det är så människor gör när de älskar varandra”, erinrar sig en kvinna. Hur skulle ett litet barn kunna stå emot sådan känslomässig utpressning? (Jämför Efesierna 4:14.) Ja, de som begår sådana illgärningar utnyttjar kallsinnigt det faktum att barn är hjälplösa, sårbara, ”spädbarn i fråga om uselhet”. — 1 Korintierna 14:20.

Du kanske behöver påminna dig hur sårbar och hjälplös du var som barn. Du kanske skulle kunna tillbringa någon tid tillsammans med små barn eller titta på bilder av dig själv som liten. Förstående vänner kan också vara till hjälp genom att gång på gång påminna dig om att det som hände inte var ditt fel.

En kvinna säger emellertid: ”Jag känner äckel när jag tänker på de känslor som min far väckte hos mig.” Somliga offer (58 procent, enligt en undersökning) berättar att de blivit sexuellt upphetsade vid ofredandet. Detta ger, förståeligt nog, upphov till skamkänslor. Boken Surviving Child Sexual Abuse framhåller emellertid att ”fysisk upphetsning helt enkelt är kroppens naturliga sätt att reagera när den vidrörs eller stimuleras på vissa sätt” och att ett barn ”inte har någon kontroll över denna upphetsning”. Förövaren bär därför hela ansvaret för det som hände. DET VAR INTE DITT FEL!

Det är också en tröst för dig att veta att Gud betraktar dig som ”klanderfri och oskyldig” i det här avseendet. (Filipperna 2:15) Med tiden kommer förmodligen varje sådan drift till självdestruktivt beteende att avta, och du kan lära dig att sätta värde på och vårda din egen kropp. — Jämför Efesierna 5:29.

Att komma på god fot med föräldrarna

Detta kan visa sig bli ett av de svåraste stegen. Somliga fortsätter att vara uppfyllda av vrede och tankar på hämnd — eller skuldkänslor. Ett offer sade: ”Jag känner mig så nedstämd därför att jag tror att Jehova förväntar sig att jag skall förlåta gärningsmannen, och det kan jag inte.” Å andra sidan kanske du hyser en sjuklig fruktan för den som antastat dig, eller också kanske du hyser agg mot din mor om hon ignorerade övergreppet eller blev arg eller kom med undanflykter när det uppdagades. ”Min mor sade till mig att jag måste ha överseende med [min far]”, säger en kvinna bittert.

Det är helt naturligt att känna vrede när man har blivit utsatt för övervåld. Men familjebanden kan vara starka, och du kanske inte vill skära av all kontakt med dina föräldrar. Du kanske rentav skulle kunna tänka dig en försoning. Mycket beror emellertid på omständigheterna. Offer för incestuöst övervåld är ibland villiga att fullständigt förlåta sina föräldrar — inte ursäkta själva övergreppet, men vägra att låta sig uppslukas av förbittring eller fruktan. För att undvika en känslomässig konfrontation väljer somliga att ”säga sin mening i sitt hjärta” och låta saken bero. — Psalm 4:5, NW.

Men du kanske tycker att det enda sättet att reda ut problemet är att konfrontera dina föräldrar med händelsen i fråga — personligen, per telefon eller per brev. (Jämför Matteus 18:15.) I så fall bör du se till att du är tillräckligt stark — eller åtminstone har tillräckligt mycket stöd — för att kunna klara av den känslomässiga storm som detta kan leda till. Eftersom man inte vinner något med att skrika åt varandra, bör du försöka vara lugn men bestämd. (Ordspråksboken 29:11) Du skulle kunna börja med att tala om 1) vad som egentligen hände, 2) hur det har påverkat dig och 3) vad du förväntar att de skall göra (till exempel be om ursäkt, betala läkarräkningar eller ändra sitt uppförande). Att öppet diskutera problemet kan åtminstone hjälpa dig att komma över eventuella känslor av maktlöshet. Och det skulle ju faktiskt kunna leda till nya och förbättrade relationer till dina föräldrar.

Din far skulle till exempel kunna erkänna att han förgripit sig på dig och ge uttryck åt djup ånger. Han kanske också har gjort uppriktiga försök att ändra sig, kanske genom att söka hjälp för sina alkoholproblem eller genom att studera bibeln. Din mor kanske likaså ber om förlåtelse för att hon inte har skyddat dig. Ibland kan en fullständig försoning komma till stånd. Men bli inte förvånad om du märker att du fortfarande hyser delade känslor för dina föräldrar och drar dig för att upprätta nära relationer till dem. Men du kanske åtminstone kan återuppta ett visst umgänge med familjen.

Å andra sidan kan konfrontationen utlösa en störtflod av förnekanden och otidigheter från förövaren och andra familjemedlemmar. Och vad värre är — du kanske upptäcker att han fortfarande utgör ett hot för dig. Att förlåta personen i fråga skulle då vara otillbörligt, att upprätta nära relationer otänkbart. — Jämför Psalm 139:21.

Under alla förhållanden kan det ta avsevärd tid innan dina sårade känslor ger med sig. Du kanske gång på gång måste påminna dig om att Gud till sist kommer att skipa rättvisa. (Romarna 12:19) Att du talar ut om problemet med en medkännande lyssnare eller kanske rentav uttrycker dina känslor i skrift kan likaså hjälpa dig att bearbeta och övervinna din vrede. Med Guds hjälp kan du komma över din vrede. Så småningom kommer dina negativa känslor inte längre att dominera ditt tänkesätt. — Jämför Psalm 119:133.

Ett andligt tillfrisknande

Utrymmet medger inte att vi här tar upp alla de känslomässiga, beteendemässiga och andliga frågor som är inbegripna. Men en sak vill vi särskilt framhålla: du kan i hög grad bidra till ditt eget tillfrisknande genom att ”göra om” ditt sinne med hjälp av Guds ord. (Romarna 12:2) Sträck dig mot de ting du har framför dig och fyll ditt liv med andliga tankar och andlig verksamhet. — Filipperna 3:13; 4:8, 9.

Många har till exempel blivit mycket uppmuntrade av att helt enkelt läsa Psaltaren. Men du får ännu större nytta av din läsning om du uppriktigt försöker tillämpa bibelns principer i ditt liv. Äktenskapliga problem kan med tiden avhjälpas. (Efesierna 5:21—33) Ett destruktivt beteende kan förändras. (1 Korintierna 6:9—11) Osunda sexuella känslor kan övervinnas. (Ordspråksboken 5:15—20; 1 Korintierna 7:1—5) Du kan också lära dig att ha balans i dina relationer till andra och att bygga upp solida moraliska värderingar. — Filipperna 2:4; 1 Tessalonikerna 4:11.

En sak är säker: För att återvinna den andliga och mentala hälsan krävs verklig beslutsamhet och oerhörda ansträngningar! Men som det sägs i Psalm 126:5: ”De som sår med tårar skall skörda med jubel.” Kom också ihåg att den sanne Guden, Jehova, är intresserad av din välfärd. Han är ”nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande”. (Psalm 34:19) Ett offer för sexuellt övervåld säger: ”När jag till sist insåg att Jehova var medveten om alla mina känslor och att han brydde sig om mig — att han verkligen brydde sig om mig — då kände jag äntligen frid i mitt inre.”

Vår kärleksfulle Gud, Jehova, erbjuder oss mycket mer än sinnesfrid. Han har lovat att införa en ny rättfärdig värld, där han kommer att utplåna alla smärtsamma barndomsminnen. (Uppenbarelseboken 21:3, 4; se också Jesaja 65:17.) Detta hopp kan uppehålla och stärka dig på vägen mot fullständigt tillfrisknande.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 9]

Hur såren kan läkas

◻ Dra dig till minnes och skaffa dig en klar bild av övergreppet

◻ Ge uttryck åt din sorg

◻ Tala ut om dina känslor med en förstående lyssnare

◻ Försök övervinna känslor av skuld och skam

◻ Återuppta kontakten med dina föräldrar

◻ Tillämpa bibelns principer för att få hjälp att förändra ett destruktivt beteende

◻ Försök att få bukt med osunda sexuella känslor

◻ Uppodla sunda personliga och moraliska värderingar

◻ Utveckla ett nära förhållande till Gud och dina medkristna

[Ruta på sidan 10]

Att lösgöra det förflutna

Att lösgöra minnen ur det undermedvetna är vanligtvis en process som tar veckor, månader eller år i anspråk, och varje återkallat minne kan utlösa en tillfällig kris. Som det sägs i boken The Right to Innocence: ”Du kanske tycker att du går bakåt, men det gör du inte. Du håller på att bli bättre. Du har i själva verket blivit stark nog att ta itu med djupare och ännu mer plågsamma känslor och sinnesintryck.” Att återvinna jämvikten kan emellertid av naturliga skäl bli individens allt uppslukande intresse till en tid. — Ordspråksboken 18:14.

Somliga tycker att det är till stor hjälp att läsa eller höra vad andra offer har att säga. Att titta på gamla familjefoton eller andra minnen från barndomen, besöka platser som man besökt i barndomen och tala med förstående vänner och familjemedlemmar kan också väcka minnen till liv. Ett mycket effektivt sätt är att skriva av sig sina upplevelser. Somliga antecknar allt de kan minnas som har med saken att göra i en dagbok. Andra utgjuter sina känslor i ett brev till förövaren — ett brev som de inte skickar i väg — vilket ofta stimulerar minnet ytterligare. Bön är också ett enastående hjälpmedel. Du kan be som psalmisten: ”Utforska mig, o Gud, och känn mitt hjärta. Pröva mig, och känn mina oroande tankar, och se om det i mig finns någon smärtsam väg, och led mig på den obestämda tidens väg.” — Psalm 139:23, 24, NW.

[Bild på sidan 8]

Att analysera det förflutna och lägga det till rätta igen kan vara ett steg mot tillfrisknande