Cricket eller baseboll – Vad är skillnaden?
Från Vakna!:s korrespondent i Australien
NÄR drottning Viktoria av England firade jubileum år 1897, låg en fjärdedel av jordens landyta under brittiskt styre. Det en gång så mäktiga brittiska imperiet är numera ett minne blott. Men förvånansvärt nog kan man se och känna hur det fortfarande utövar inflytande i många delar av världen i vår tid. Ett sådant arv är det fängslande engelska spelet cricket.
Det är populärt i flertalet länder som tidigare låg under brittiskt styre, till exempel länder i Asien, Västindien och Afrika — men inte i Förenta staterna, där baseboll intar första platsen. Likväl lär det finnas minst ett hundratal cricketklubbar i denna tidigare koloni. För den som aldrig sett cricket spelas är det passande med en förklaring. Cricket spelas på en stor oval plan, med alla spelarna klädda i vitt, och det går ut på att kastare försöker träffa en grind som försvaras av en slagman. Men mer om det längre fram.
Är cricket detsamma som baseboll?
Både ja och nej. I flertalet basebollentusiasters ögon förefaller cricket vara ett ganska sävligt spel — ”baseboll på valium”, som en amerikansk komiker uttryckte det. Även om vissa crickettermer också används i baseboll, är syftet med de båda spelen och reglerna ganska olika. Men när man förstår vad de båda lagen som spelar mot varandra på cricketplanen försöker uppnå, kan ens frustration vändas i fascination.
I cricket spelar, liksom i baseboll, två lag mot varandra. Varje lag består av 11 man och en reserv, en tolfte man, till skillnad från basebollaget, som har nio man. I cricket kallar man den spelare som slår bollen för ”batsman” i stället för ”batter” (på svenska ”slagman” i båda spelen), och cricketspelarens slagträ har annan form än basebollträet. (Se bilden på sidan 23.) Likaså kallas den som kastar bollen för ”bowler” och inte ”pitcher” (på svenska ”kastare” i båda spelen). Uttrycket ”göra poäng” används i båda spelen, även om sätten att göra poäng är olika. Uttrycket ”inneomgång” används i båda sporterna. Men det är inte förvånande att uttrycken liknar varandra, för i Encyclopedia International kan man läsa att baseboll och en annan sport som kallas ”rounders” (ett slags brännboll) utvecklades från det engelska spelet cricket i slutet av 1800-talet.
Frånsett de ovan nämnda likheterna är det ändå mycket som gör cricket och baseboll olika. Spelarnas dräkt och slagställning, formen och markeringarna på den ovala cricketplanen kontra diamonden i baseboll, utespelarnas placering och tempot i spelet förefaller inte ha mycket gemensamt. Trots skillnaderna kan de som är insatta i ettdera spelet likväl utan större svårighet förstå och finna nöje i det andra spelet, när de får grunderna förklarade.
Nu till själva spelet
Den idealiska planen för cricket är en oval eller ett fält som mäter ungefär 140 gånger 150 meter. I mitten av planen finns mittpartiet, som är 20 meter långt och nära 3 meter brett. Matcher i högre serier spelas på planer med mittpartier av gräs som är noggrant klippt och vältat. I andra matcher kan de vara av betong eller hård lera med en mattbeläggning. Vid vardera änden av mittpartiet finns grindarna, som består av tre upprättstående stavar av trä, vardera med en höjd av 71 centimeter och placerade i rad med ett avstånd på 23 centimeter mellan ytterkanterna på den första och den tredje. Det gör att bollen inte kan passera mellan stavarna. Två små tvärpinnar eller avpassade träbitar, som passar in i skåror, förenar de tre ändarna med varandra.
Vita linjer, så kallade gränslinjer, är markerade tvärs över banan 1,2 meter framför och parallellt med varje grind. De markerar ”safe area” för slagmannen när bollen är i spel. Kastaren får inte överträda den linjen när han kastar bollen; eljest förklaras kastet ogiltigt och bestraffas med att man får springa ett extra varv.
De båda lagkaptenerna singlar slant om vilket lag som skall slå först. Vinnaren kan antingen låta sitt lag slå först eller skicka in det andra laget, om han anser att det är till hans lags fördel, beroende på vädret, banans skick eller andra skäl.
Två slagmän går till gränslinjerna — en vid varje ände av mittpartiet. Båda bär benskydd, skydd för kroppen och speciella handskar, och på senare år har de flesta professionella slagmän också burit hjälm. Alla spelare på den sida som inte slår är strategiskt utplacerade runt planen på olika avstånd till slagmannen som får bollen kastad mot sig. Den välskyddade grindvakten (på basebollspråk fångare) står bakom slagmannens grind, inställd på att både fånga de bollar som går slagmannen förbi och försöka slå ut denne när han är utanför sitt gränsområde. — Se rutan, sidan 24.
Lagkaptenen utväljer två spelare till att fungera som kastare så länge han vill. Var och en kastar sex bollar i följd (åtta i Australien och Sydafrika), först från den ena sidan av mittpartiet och sedan från den andra. Dessa omgångar med vardera sex kast kallas ”overs”. Varje lag har i allmänhet flera kastare, och det är lagkaptenen som avgör när man skall byta mellan dem som kastar snabbt eller medelsnabbt och dem som kastar mera långsamt eller kastar skruvade bollar. Man får inte kasta eller slunga i väg bollen som i baseboll, utan kastaren måste hålla armen utsträckt utan att böja armbågen i en överarmsrörelse, ända tills rörelsen är avslutad och bollen kastad. — Se sidan 2.
En cricketboll, som vanligtvis är röd och i läder, väger ungefär 160 gram och är något mindre, hårdare och tyngre än en baseboll. När kastaren skruvar bollen med hjälp av den kraftigt stickade sömmen, påverkar han dess färd genom luften och avgör åt vilket håll den studsar, för till skillnad från i baseboll studsar bollen vanligtvis en gång innan den når fram till slagmannen. Det är bara ibland som kastaren skickar i väg en direkt boll utan studs, en boll som slagmannen kan nå innan den slår i marken. Det är många gånger svårare att spela mot en kastare som är skicklig på att skruva bollen än mot en snabb kastare. Han får skruv genom att vrida bollen, antingen till vänster eller till höger, just när den lämnar handen. Därigenom uppstår två slags skruv, som kallas ”off breaks” och ”leg breaks”.
Slagmannens viktiga uppgift
Varje slagman har en tvåfaldig uppgift: dels att skydda sin grind och undvika att bli utslagen på något sätt och dels att så snabbt som möjligt få poäng. (Se rutan, sidan 24.) Men en alltför försiktig slagman, som enbart är inriktad på att försvara sin grind och inte på att ta poäng, blir ofta kritiserad för ”defensivt spel” och att han bromsar upp spelet.
En skicklig slagman måste ha god samordning mellan ögon, händer och fötter och ha snabba reflexer och kunna springa snabbt mellan grindarna. För varje gång han, utan att bli utslagen, kan springa från den ena grinden till den andra och byta sida med sin partner får han ett ”run” — en poäng. Om han slår bollen ända fram till gränslinjen innan någon fångar den, får han fyra ”runs” utan att behöva springa sig till dem. Om han slår bollen med sådan kraft att den passerar gränslinjen, som ”home run” i baseboll, får han ytterligare sex ”runs” i poängräkningen.
Varje lag stannar inom slagmannens gränsområde tills tio av spelarna blivit utslagna, för den elfte slagmannen kallas alltid ”not out”, eftersom han saknar slagpartner. Då skickas motståndarlaget in för att försöka få fler ”runs” än sina motståndare. Om det är en match där varje lag är inne bara en gång, vinner det lag som fått högsta antalet poäng. Men i flertalet matcher i de högre serierna är varje lag inne två gånger, så en viktig cricketmatch kan pågå (håll i er, basebollentusiaster!) i från tre till fem dagar, och varje lag kan få hundratals ”runs”! En del berömda slagmän har man inte lyckats slå ut på flera dagar, och de har fått mer än 400 ”runs”. Detta skiljer sig helt från baseboll, där ett spel vanligen är över på tre eller fyra timmar, fastän varje lag är inne nio gånger. Och ändå kan ett lag vinna med 1—0 i ”runs”.
Man har två domare, placerade vid vardera kortsidan av mittpartiet. Den ene står en liten bit ifrån vid sidan av slagmannen, och den andre rakt bakom grinden på kastarens sida. Domares beslut är slutgiltiga. Det är inte passande att en cricketspelare tvistar med någon av domarna!
Spelet ”vinner”
Man appelleras av cricketspelet så snart man kommer in i det. Tom, som flyttade med sin familj från Europa medan han var en pojke på nio år, märkte det så snart han kom till Australien. Han hade aldrig hört talas om spelet, men han blev snart cricketentusiast. Tom erinrar sig: ”Allteftersom jag lärde mig spela cricket och satte mig in i reglerna, blev jag mer och mer begeistrad. Jag insåg snart att en slagman måste ha ögonen på skaft och snabba reflexer och vara lugn till sinnes, när bollen kastas mot honom i hastigheter uppemot 150 kilometer i timmen.”
Givetvis finns det ytterligare många små detaljer i cricket som inte tagits upp i den här korta artikeln, men vi hoppas att du, när du nästa gång ser spelet spelas och när du betraktar slagmannens oförskräckta slag och kastarens finurliga förmåga, kommer att se det med utökad insikt och kanske rentav med fascination.
[Ruta på sidan 24]
De främsta sätten att slå ut slagmannen
”Bowled”. Om kastaren träffar grinden och tvärpinnarna rubbas.
Lyra. Om man fångar slagmannens boll innan den vidrör marken.
”Stumped”. Om slagmannen befinner sig utanför gränsområdet och grindvakten slår bort en träpinne med bollen i handen.
Ben framför. Om slagmannen med någon annan kroppsdel än handen hindrar en boll som, enligt domaren, annars skulle ha träffat grinden.
”Run Out”. Om en utespelare kastar bollen och river ner grinden mot vilken slagmannen springer så att han inte hinner komma i säkerhet inom sitt gränsområde.
Träffa grinden. Om slagmannen river ner grinden med sitt slagträ eller med någon del av kroppen när han slår bollen.
[Bilder på sidan 23]
Cricketträets utveckling genom århundradena
Ett modernt slagträ framifrån och från sidan
Grind med tvärpinnar
[Bild på sidan 24]
Slagmannen får en boll från kastaren. Lägg märke till domaren (längst till vänster), grindvakten (längst till höger) och andre slagmannen, som närmar sig mittpartiet