Fiffel på forskningsanstalterna
DET får bara inte hända. Inte på de högt ansedda forskningsanstalterna. Inte där sansade, objektiva sanningssökare oförtrutet arbetar i sina laboratorier. Inte där hängivna forskare, som går upp i att finna sanningen oavsett vart letandet leder, söker lösa naturens hemligheter. Det får bara inte hända inom en enad grupp män och kvinnor som kämpar skuldra vid skuldra för att till nytta för mänskligheten slå tillbaka sjukdomarnas härjningar.
Vem skulle misstänka att hängivna forskare som dessa skulle manipulera sina rön för att få stöd för sina åsikter? Eller välja ut det som stöder deras teori och gallra bort det som inte gör det? Eller dokumentera experiment de aldrig utfört och förfalska data för att ge stöd åt slutsatser de inte kan bevisa? Eller presentera undersökningar de aldrig gjort och stå som författare till artiklar de aldrig skrivit eller ens sett? Vem skulle någonsin misstänka att sådant fiffel förekommer på forskningsinstituten?
Det får bara inte hända, och ändå händer det.a Förra året uppgav en vetenskaplig tidskrift: ”Skumma affärer, bedrägerier och oegentligheter förekommer en hel del bland medicinska forskare i Amerika, enligt vad som framkommer i en skarpt kritisk utredning gjord av USA:s kongress denna vecka. I rapporten sägs det att National Institutes of Health har ’äventyrat folkhälsan’ genom att inte granska de forskare man stöder.” — New Scientist, 15 september 1990.
De flesta fallen av fiffel kan betecknas som oegentligheter, men andra gånger är det fråga om rent och skärt bedrägeri. Så rubricerades fallet med dr Thereza Imanishi-Kari och hennes fem medarbetare, när de publicerade en uppsats som ”beskrev hur man indirekt införde en främmande gen i immunceller hos möss. Författarna påstod att musens naturliga gen sedan började imitera den inplanterade genen och framställde en speciell antikropp.” (Science News, 11 maj 1991) Detta skulle ha varit ett viktigt steg inom immunforskningen, frånsett att det tydligen aldrig hade inträffat.
Rapporten publicerades i ett vetenskapligt magasin som heter Cell i april 1986. Kort därefter fann dr Margot O’Toole, en ung forskare i molekylärbiologi vid Imanishi-Karis laboratorium, att uppsatsen gjorde påståenden som inte stöddes av forskningsresultaten. Hon gick till dr David A. Baltimore, nobelpristagare och medförfattare till den vetenskapliga uppsatsen, med 17 sidor forskningsresultat från Imanishi-Karis anteckningsböcker. Dessa sidor visade att experimentet inte fungerade, medan det i uppsatsen sades att det gjorde det. Men dr Baltimore tyckte inte det fanns några skäl att misstro resultaten och avfärdade O’Toole som en ”missnöjd postdoktoral stipendiat”. — The New York Times, 22 mars 1991.
Samma år granskades artikeln i Cell vid två universitet. Det ena var Massachusetts Institute of Technology, där arbetet gjordes; det andra var Tufts University, där man övervägde att ge Imanishi-Kari en hög post. Vid granskningarna upptäckte man vissa problem men inget allvarligt. Sedan hände inget mer under två års tid.
Då togs fallet upp av John D. Dingell, medlem av representanthuset i Förenta staternas kongress och ordförande i representanthusets utskott för tillsyn och utredning. Staten stöder vetenskaplig forskning och anslår genom National Institutes of Health årligen 8 miljarder dollar till enskilda forskare och deras institutioner för deras forskningsprojekt. Dingells utskott intresserar sig för hur effektivt medlen används, och man utreder fall av oegentligheter.
Doktor Baltimore var mycket upprörd. Han framförde anklagelsen att utskottet, genom att ta upp det här fallet, ”vill avskaffa standardkriterierna och ersätta dem med helt nya normer för bedömning av vetenskapen. De har valt åklagarstilen. Budskapet är: Utför din forskning med risk för att bli åtalad. Om förhöret här i dag representerar kongressens syn på hur forskning skall utföras, då är den amerikanska forskningen som vi känner den illa ute.”
Doktor Baltimore skaffade sig stöd av sympatiserande kolleger genom att skicka brev till 400 forskare med varningen att kongressens ingripande skulle kunna ”lamslå amerikansk forskning”. Han kallade utfrågningen ett förebådande hot mot vetenskaplig kommunikation och vetenskaplig frihet. Många ur vetenskapliga kretsar slöt upp bakom Baltimore, en av de mest ansedda forskarna, och kallade förhören ”häxjakt” och Dingell en ”ny McCarthy”.
”Flera av dem som stödde dr Baltimore och hans försvar av artikeln svarade med att angripa kongressen”, uppgav The New York Times den 26 mars 1991. ”De kritiserade Dingell för hans snokande i de vetenskapliga notisböckerna och beskrev hans arbetsgrupp med uttryck som ’vetenskapspolis’. I så gott som varje brev och artikel sades det att det inte rörde sig om bedrägeri, utan att det bara var en tolkningsfråga. ’Vi begravdes i brev från vetenskapsmän som uttryckte stor oro över vad vi höll på med’, sade en medlem i Dingells utskott. ’Men i ett stort antal av dem, kanske hälften eller fler, urskuldade man sig med att säga att man inte kände till fakta i fallet, vilket är lite inkonsekvent.’”
När känslorna svallar kan fakta bli ovidkommande och hamna i bakgrunden. Floden av brev till stöd för dr Baltimore och dr Imanishi-Kari kritiserade kongressen i starka, känsloladdade ordalag. Doktor Stephen J. Gould vid Harvarduniversitetet skrev: ”Mot bakgrund av den senaste utvecklingen i Washington undrar jag om inte Galilei skulle ha varit mer illa ute i dag.” Doktor Phillip A. Sharp vid Massachusetts Institute of Technology uppmanade vetenskapsmän att skriva till sina representanter i kongressen och protestera mot utskottets agerande. Han påstod att man ”gång på gång hade tillbakavisat kompetenta vetenskapsmäns bedömning” att det inte var fråga om bedrägeri. Vidare hävdade han att man hade satt i gång ”en vendetta mot ärliga vetenskapsmän” som skulle kunna ”stå samhället dyrt”. Det visade sig — om man alls kan tala om vendetta — att den inte riktades mot de ärliga vetenskapsmännen, utan mot dr Margot O’Toole, vars ärlighet stod henne dyrt.
”Så länge forskningen förlöper relativt friktionsfritt tycks den drivas av enbart förnuft och av de svar som ges av naturen i deras experiment. Men när det uppstår gnissel tar de mänskliga aktörerna av sig den torra yrkesmässighetens mask, och forskningsföretagens känslomässiga underströmmar kan plötsligt komma i dagen.” (The New York Times, 26 mars 1991) Och när de gör det måste även krafter utanför forskningen komma i dagen för att sätta stopp för fifflet och ge upprättelse åt anmälarna.
Det var vad som behövdes i det här fallet. Många inom vetenskapen, som inte ens brydde sig om att undersöka bevisen, tog automatiskt parti för dr Baltimore och dr Imanishi-Kari och mot dr O’Toole. Dessutom svärtade de ner regeringens organ som måste ingripa för att rätta till missförhållandena. Det för tanken till det bibliska ordspråket som lyder: ”Om någon ger svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom som oförnuft och skam.” — Ordspråksboken 18:13.
Det var först efter långdragna undersökningar av Dingells utskott, underrättelseväsendet och kansliet för vetenskaplig integritet vid National Institutes of Health som O’Tooles anklagelser till slut blev bestyrkta. New Scientist för 30 mars 1991 uppgav: ”Utredare vid National Institutes of Health har kommit fram till att en medförfattare till nobelpristagaren David Baltimore har fabricerat hela uppsättningar data mellan 1986 och 1988 för att stödja en uppsats som publicerades i tidskriften Cell år 1986. Baltimore, som tidigare angrep en av kongressen tillsatt utredning av affären och sade att den var ett hot mot vetenskaplig frihet, har nu bett Cell dementera uppsatsen.” Han bad dr O’Toole om ursäkt för att inte ha följt upp hennes tvivel mer ingående.
Undersökningarna avslöjade att dr Imanishi-Kari hade diktat ihop data, och ett av experimenten som hon rapporterade om hade aldrig genomförts. När snaran drogs åt försökte hon tysta ner det hela. ”Så fort O’Toole och opartiska utredare började ställa frågor om uppsatsen”, skrev Scientist, ”började [Imanishi-Kari] systematiskt fabricera data för att stödja den, enligt NIH:s rapport. En del av dessa förfalskade data publicerades i Cell under 1988 som rättelser till den ursprungliga uppsatsen.” Den 6 april 1991 skrev New Scientist som kommentar: ”Även forskare behöver inse att självreglering fungerar bara om den bygger på allmänhetens förtroende. Att avfärda anklagare som bråkmakare hjälper då föga.” Flera veckor efter det att alla dessa bevis framlagts kallade dr Imanishi-Kari emellertid fortfarande det hela för ”häxjakt”.
En ledare i The New York Times för 26 mars 1991 hade som rubrik frågan: ”Ett vetenskapligt Watergate?” I den sades det: ”Den mest fördömande anklagelsen borde riktas mot vetenskapens passiva mekanismer för utredning av bedrägerier. Inför det motstånd som mobiliserades av dr Baltimore, en av nationens mest framstående vetenskapsmän, verkade flera utredningsgrupper mer inriktade på att få tyst på dålig publicitet än på att gräva fram sanningen.” Och detta är samma grupp vetenskapsmän som säger att de hellre borde få undersöka sig själva än bli undersökta av utomstående.
Ledaren fortsatte: ”De inledande undersökningarna av dr O’Tooles anmärkningar hade en anstrykning av ett gäng bästisar som barrikaderade sig för att skydda vetenskapens rykte. Undersökningar vid Tufts University och Massachusetts Institute of Technology fann inte att det förekommit bedrägeri eller ens någon grövre förseelse. National Institutes of Health tillsatte en utredningsgrupp med nära anknytning till dr Baltimore. Även sedan gruppen ombildats för att tillmötesgå kritikerna lade den fram en undanglidande rapport om att man inte hade funnit några bevis för oegentligheter, trots det faktum att ett av de rapporterade experimenten egentligen aldrig hade genomförts. Först sedan kongressen engagerat sig började NIH visa lite karaktärsstyrka. Dess nya kansli för vetenskaplig integritet lade fram en fast och fördömande rapport som till sist kallade fabricering för fabricering. Doktor Baltimore har från första början verkat mer inriktad på att få tyst på frågandet än på att gå till botten med anklagelserna. Även om han inte själv beskyllts för bedrägeri, har han undertecknat två dokument — den ursprungliga uppsatsen och en uppföljande rättelse — som innehåller forskningsresultat som nu anses vara fabricerade av dr Imanishi-Kari.”
Forskare blir upprörda om någon utanför deras kretsar sätter sig till doms över det de gör. De håller benhårt på att det är de själva — och inga utomstående och framför allt inga regeringsorgan — som skall döma i fall där det förekommer anklagelser om oegentligheter eller bedrägeri. Men den inom vetenskapliga kretsar som vågar ifrågasätta framstående kolleger kan råka illa ut, vilket Margot O’Toole gjorde.
Huvudaktörernas öde i det här fallet bevisar att det är så. Doktor Baltimore blev rektor vid Rockefeller University. Doktor Imanishi-Kari fick den prestigefyllda posten som hon hade sökt vid Tufts University. Doktor O’Toole blev av med sitt arbete i laboratoriet vid Tufts, blev av med sitt hus, kunde inte få något annat arbete inom forskningen på flera år och blev tvungen att ta anställning som telefonist på sin brors flyttfirma.
Doktor Baltimore uppges ha sagt till utskottsordföranden Dingell att tvister som fallet Imanishi-Kari ingick i ”en självreningsprocess som hela tiden pågår” inom forskningen. I det här fallet bestod ”reningen” i att man undanröjde den ärliga forskaren dr Margot O’Toole, så att hon inte ens kunde arbeta inom forskningen. Men som väl är blev ”reningen” i hennes fall inte bestående. Fyra år senare, år 1990, sedan hon fått upprättelse, fick hon arbete inom forskningen, när hon anställdes av Genetics Institute, ett företag som grundats av en av hennes få supportrar, Mark Ptashne vid Harvard.
De flesta håller med om att sådant fiffel inte får förekomma på forskningsanstalterna, och likväl var det i en vetenskaplig tidskrift som det stod att sådant fiffel ”förekommer en hel del bland medicinska forskare i Amerika”.
[Fotnot]
[Infälld text på sidan 13]
”Skumma affärer, bedrägerier och oegentligheter förekommer en hel del bland medicinska forskare i Amerika”
[Infälld text på sidan 13]
Åtta miljarder dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar går årligen till vetenskapsmän och deras institutioner för forskningsprojekt
[Infälld text på sidan 14]
Ett utskott tillsatt av kongressen intresserar sig för hur folks pengar används
[Infälld text på sidan 15]
Skribenterna blev befordrade, anmälaren förlorade sitt arbete