”Gör inget dumt, för då dödar jag dig”
Pistolmynningen stacks in genom öppningen i bilrutan och riktades mot mitt huvud. En röst sade:
”Titta inte hit, damen. Lås upp dörren. Flytta över till passagerarsätet.” Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mannen gled in bakom ratten. Pistolen var fortfarande riktad mot mig.
”Har du nyckel till banken?”
”Jag har ingen nyckel. Någon kommer hit vilken minut som helst för att låsa upp.”
”Gör inget dumt”, varnade han, ”för då dödar jag dig.” Han startade min bil och körde i väg.
Det här höll på att bli en vana. Jag var kassör på ett bankkontor som hörde till Trust Company Bank. I april riktade en kvinna sin portmonnä mot mig och sade: ”Det är en pistol inuti. Ge hit pengarna.” Jag gjorde det.
Några veckor senare kom en man till min lucka med en pistol fullt synlig. ”Ge mig pengarna.” Jag föste en bunt med sedlar mot honom.
Jag hade fått nog och bad att få bli förflyttad till ett annat av bankens kontor. Man gjorde mig till viljes. Den här morgonen, torsdagen den 23 maj, sitter jag nu i min bil på parkeringsplatsen vid det nya bankkontoret, Peachtree Mall i Columbus i Georgia, och väntar på att det skall låsas upp. Klockan är 8.25. I allmänhet kommer jag till arbetet några minuter för tidigt så att jag kan läsa dagens bibeltext. Den här särskilda morgonen var det Matteus 6:13 som lyder: ”Rädda oss från den onde.” Även om jag inte insåg det då, skulle den texten betyda mycket för mig de två närmaste dagarna.
Jag hade inte arbetat på det nya kontoret i mer än två veckor och hade ännu inte fått någon nyckel. Jag hade sidorutan på bilen nervevad en aning och begrundade texten som jag just hade läst, då pistolmynningen dök upp i bilrutan. Två gånger tidigare hade rånare försvunnit med pengar från banken. Den här gången var det med mig.
När han körde i väg, började jag be högt: ”Gode Jehova, hjälp mig!”
”Vem är Jehova?” frågade min kidnappare.
”Han är den Gud som jag dyrkar.”
”Titta inte på mig! Titta ut genom din sidoruta! Jehova ... det är Vakttornet, Jehovas vittnen, inte sant?”
”Ja.”
”Jag kände till dem medan jag bodde i New York. Själv är jag katolik. Hur som helst får du be tyst. Jag vill inte höra det.” Men han tillade: ”Jag tänker inte göra dig illa, förstår du. Jag är ute efter pengar, inte dig. Om du inte gör någonting dumt, blir du inte skadad.”
Medan vi körde frågade han hela tiden ut mig om banken. Vem skulle komma och öppna? När öppnade banken för allmänheten? Hur mycket pengar fanns där? Han ställde en massa frågor om banken. Jag besvarade dem så gott jag kunde medan jag samtidigt tyst bad Jehova hjälpa mig genom detta oskadd.
Efter ungefär tio minuter svängde han in på en grusväg som ledde in i skogen. Tydligen räknade han med att träffa någon, för han började mumla för sig själv: ”Var är han? Var är han?” Han stannade bilen, klev ur och fick mig att glida över sätet och kliva ut på förarsidan, hela tiden med ryggen mot honom. Med pistolen i sidan på mig förde han mig längre in i skogen, medan jag tittade ner i marken så att jag inte kunde se honom. Det var svårt för mig att gå genom det täta riset i klänning och högklackade skor. Han förde mig till ett träd, vände mig med ansiktet mot stammen och tejpade för ögon och mun med kraftig gängtejp. Han tejpade samman mina händer på ryggen och fäste mig sedan vid trädet genom att linda tejp runt mig och trädstammen.
Nu skakade jag våldsamt. Han sade till mig att sluta. Jag mumlade genom tejpen att jag inte kunde. ”Stå bara stilla. Någon håller dig under uppsikt, och om du försöker ta dig loss dödar han dig.” Sedan gick han. Jag drog mig till minnes dagens text som löd: ”Rädda oss från den onde”, och tänkte hur väl det passade in på mig nu.
Han kom snart tillbaka, men i en annan bil — jag skulle ha känt igen min bil på motorljudet. Kanske bytte han ut den mot sin egen. Han tog bort tejpen från min midja och trädstammen men lät tejpen över ögon och mun sitta kvar, och handlederna var fortfarande sammantejpade på ryggen. Han förde mig genom riset tillbaka till bilen. Han öppnade bagageluckan, tvingade ner mig i bagageutrymmet, smällde igen luckan och körde i väg.
Jag började be igen. Nästan hela dagen bad jag Jehova om nödvändig styrka till att uthärda vad som än kunde hända. Vi körde säkert i 15 eller 20 minuter innan han stannade och öppnade bagageluckan, tog bort tejpen från min mun och frågade mig om telefonnumret till banken. Jag gav det till honom. Han frågade vem som var min chef. Jag berättade det, och så satte han tillbaka tejpen över munnen. Senare fick jag veta att han då ringde upp banken och krävde pengarna — 150.000 dollar.
Han uppmanade George — så hette den som hade ansvaret på banken den dagen — att ha pengarna med sig till en viss telefonkiosk söder om Atlanta klockan två på eftermiddagen, där han skulle få ytterligare instruktioner. Han underrättade mig om det och försäkrade mig att jag snart skulle vara fri. Men det var lång tid kvar till klockan två, och jag låg fortfarande instängd och bunden i bagageutrymmet, och det blev allt varmare. Tiden tycktes stå stilla. Han tittade in en eller ett par gånger för att se hur det var med mig. ”Din Gud Jehova ser till dig”, sade han. Så han kom ihåg min bön till Jehova från morgonen.
Jag undrade hur det var med min familj. Visste de ens att jag var försvunnen? Hur reagerade de i så fall? Jag oroade mig mer för dem än för mig själv. Jag tänkte på olika skriftställen, till exempel det som talar om Jehovas namn som ett ”starkt torn, [dit] den rättfärdige hastar ... och blir beskyddad”, och det som lyder: ”Var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst.” Jag följde sannerligen Paulus’ råd att ”be oupphörligt”. (Ordspråksboken 18:10; Romarna 10:13; 1 Tessalonikerna 5:17) Förutom bibeltexter for gång på gång olika Rikets sånger genom mitt huvud, till exempel sångerna ”Jehova, vår styrka och makt”, och ”Jehova är vår tillflykt”.
Jag påminde mig erfarenheter som jag läst i Vakttornet om hur Jehova hade hjälpt andra att härda ut under särskilda prövningar. En erfarenhet i Vakna! som jag särskilt kom att tänka på handlade om ett vittne som hölls som gisslan under ett bankrån.a Rånaren höll henne i ett fast grepp runt halsen och hotade henne med en handgranat som han viftade med. Hennes eldprov varade i timmar; hon och rånaren tog skydd inne, medan polisen var utanför. Hon hade också klarat av sitt eldprov genom att be till Jehova och påminna sig skriftställen, och hon blev belönad i sitt mod genom att oskadd bli återförenad med familjen.
Slutligen stannade bilen, och föraren klev ur. Jag kunde inte se klockan, eftersom den satt på armen som var tejpad på ryggen, men jag förmodade, helt riktigt, att den var två och att han hade gått för att träffa George från banken. Förhoppningsvis skulle jag snart bli fri. Men det blev inte så. Tydligen hade det inte gått som han tänkt sig, och vi körde vidare.
Plötsligt rusade han motorn, och bilen satte i väg med full fart! Han inte bara körde mycket fort, utan svängde också fram och tillbaka som om han trängde sig fram i trafiken. Jag kastades fram och tillbaka i bagageutrymmet. Min kropp studsade upp och ner på golvet, och huvudet slog i bagageutrymmets väggar. Eftersom mina händer och armar satt fast på ryggen, kunde jag inte hålla fast mig eller värja mig när jag kastades av och an. Det pågick i kanske tio minuter, men det kändes mycket längre än så.
Kort därefter stannade han bilen och öppnade bagageluckan för att se hur det var med mig. Tydligen darrade jag kraftigt och var utmattad efter alla stötar. Hjärtat bultade, jag andades häftigt och var genomsvettig, men med händerna bakbundna kunde jag inte torka bort svetten. Jag hade i synnerhet svårt att andas, eftersom endast näsan tittade fram mellan tejpen över ögonen och den över munnen. Han tog bort tejpen från munnen en kort stund, så att jag lättare kunde andas och säga något, om jag ville det.
Han berättade att polisen fått syn på bilen, troligen från deras utkiksplats, och satt efter dem. Det var därför han körde så fort och väjde fram och tillbaka för att inte köra på andra bilar. Han lyckades undkomma polisen. Han berättade att han ännu inte fått pengarna men att han skulle försöka med någonting annat och att det skulle ta lite längre tid men att jag inte skulle oroa mig. Än en gång försäkrade han mig att han inte hade för avsikt att skada mig fysiskt. Han behövde pengar, och jag var nyckeln till dem. Jag hade bett Jehova hjälpa mig handla rätt om han började göra mig illa, men när han sade det kände jag mig lugnare.
Timmarna släpade sig fram. Han stannade ett par gånger, kanske för att ringa fler samtal eller för att få pengarna. En gång hörde jag honom fylla på bensin. Det var trångt, men jag försökte vända på mig så gott jag kunde och föra oväsen. Han öppnade genast luckan och varnade mig för att väsnas. Jag undrade vad klockan var, men han talade aldrig om det, förutom första gången när den var två. Vi var fortfarande kvar inom Atlantaområdet. Det visste jag eftersom jag kunde höra flygplanen lyfta och landa på flygplatsen.
Sedan kunde han öppna luckan och säga: ”Det blir en timme till. En timme till och du är fri.” Han sade så flera gånger. Jag trodde honom inte längre, bara hoppades. Inte för att det var särskilt varmt utanför, men i bagageutrymmet var det instängt och kvavt, och det blev allt varmare. Jag svettades kraftigt och fick allt svårare att andas. Eftersom jag inte visste hur mycket längre jag skulle kunna andas, började jag be om uppståndelsen.
Om jag skulle dö, hoppades jag att Jehova skulle hjälpa min familj att klara av det. Jag bekymrade mig över både min familj och mig själv. Om jag dog, visste jag att Jehova skulle återföra mig till liv i uppståndelsen och att jag skulle bli återförenad med min familj i hans utlovade rättfärdiga, nya värld. (Johannes 5:28, 29; 2 Petrus 3:13) Det var mina tankar på Jehova och hans löften som uppehöll mig.
Föraren öppnade bagageluckan igen. Det var mörkt — det hade varit mörkt i flera timmar. Han hade ringt fler samtal, men ingen av hans ansträngningar att få in lösensumman hade lyckats. Han sade att han tröttnat och att han skulle köra mig tillbaka till Columbus och släppa av mig. När vi åkte tillbaka, var jag totalt utmattad. Jag låg i bagageutrymmet och bara önskade att allt skulle vara över. Men jag tog mig samman och tänkte: ”Nej, jag måste vara alert. Jag måste se till att hålla mig vaken. Allt är snart över. Han har gett upp, och han kör mig hem nu.”
Han skulle släppa av mig vid min bil, men den var inte där han trodde. Då körde han mig till en av Jehovas vittnens Rikets salar, men det lyste i den lägenhet där en av våra resande representanter bodde. ”Jag släpper inte av dig där det finns människor!” Men han släppte i alla fall ut mig ur bagageutrymmet för första gången. Mina ögon var fortfarande förbundna och händerna tejpade på ryggen, men han tog bort tejpen från munnen. Jag kände mig yr i huvudet och kunde nästan inte gå — benen var avdomnade. Han lyfte in mig i bagageutrymmet igen, körde en liten bit och lämnade av mig bakom en baptistkyrka och körde i väg. Då var klockan halv två på fredag morgon.
Jag kände mig yr i huvudet, satte mig ner och förlorade medvetandet. Det sista jag minns var att jag hörde honom köra i väg. När jag kvicknade till tre timmar senare, låg jag i gräs och smuts. Jag gjorde mig kvitt tejpen runt handlederna och ögonen och tittade på klockan. Hon var kvart i fem. Jag hade varit i bagageutrymmet i 17 timmar och legat medvetslös på marken i tre timmar. På skakande och avdomnade ben började jag gå längs vägen. En man backade ut sin lastbil från sin infart. Jag berättade för honom att jag varit kidnappad och behövde ringa familjen och polisen. Inom tio minuter var polisen där, och allt var över.
Jag fördes till sjukhuset för observation. Under 20 timmar hade jag varken fått mat eller dryck och inte haft tillgång till toalett, och jag hade sovit bara de tre senaste timmarna. Kroppen var gul och blå, klänningen smutsig, håret i oordning och ansiktet smutsigt och vanprytt av märken av tejpen. Men det fördärvade inte återföreningen med min man, Brad, och min mor, Glenda, och med alla de övriga kära släktingarna och vännerna som hade samlats hos dem för att ta emot mig. Även om deras eldprov, som bestod i att vänta och oroa sig, var annorlunda än mitt, var det på sitt sätt kanske en ännu större plåga.
Från sjukhuset begav jag mig till polisstationen för att svara på frågor och redogöra för händelsen. Enligt Columbus Ledger-Enquirer för 25 maj 1991 sade polisen att kidnapparen, som redan gripits, även skulle ”åtalas för våldtäkt och grov sodomi begånget förra helgen”, vilket var strax innan han kidnappade mig. Polismästaren Wetherington förklarade också i detta pressmeddelande varför han hade begärt att massmedierna skulle hålla tyst: ”Vi fruktade för Lisas liv.” Det övertygade mig än mer om att det var tack vare min förtröstan på Jehova som jag klarade mig.
Jag begav mig hem till mitt livs bästa varma bad, till en söt stärkande sömn och till denna hjärtevärmande tanke, medan jag sjönk allt djupare i sömn: Dagens text från Matteus 6:13 som fortfarande var mig till tröst, och i överensstämmelse med Psalm 146:7 hade jag blivit löst efter att ha varit fången. — Berättat av Lisa Davenport.
[Fotnot]
[Infälld text på sidan 17]
”Be tyst. Jag vill inte höra det”
[Infälld text på sidan 17]
Han öppnade bagageluckan, tvingade ner mig i bagageutrymmet, smällde igen luckan och körde i väg
Infälld text på sidan 18]
Jag studsade upp och ner på golvet, och huvudet slog i bagageutrymmets väggar
[Infälld text på sidan 19]
Jag låg i bagageutrymmet och bara önskade att allt skulle vara över
[Infälld text på sidan 20]
När jag kvicknade till tre timmar senare, låg jag i gräs och smuts