Washi — Japans gamla beprövade handgjorda papper

Från Vakna!:s korrespondent i Japan

NÄR man kommer in i ett traditionellt japanskt hem, går man genom en prydlig skjutdörr med spjälverk av trä överdraget med papper. När man väl kommit innanför ser man antagligen en dekorerad vikbar skärm. Inne i rummet kan man se andra prydnadsföremål, till exempel dockor, hoprullbara tavlor eller kalligrafier, lampskärmar, prydligt utsirade askar eller skrin. Alla dessa olikartade föremål har en sak gemensam — de är tillverkade av washi — det japanska handgjorda papperet som har så många användningsområden.

En lång historia

Konsten att tillverka papper infördes till Japan från Kina på 600-talet v.t. I mer än tusen år var handgjort washi det enda papper som fanns i Japan. I somliga trakter fick hela byar sin försörjning genom papperstillverkningen; en del av dem blev ryktbara genom att de hade ensamrätt på det fina papper de framställde.

Papperstillverkningen hade kommit in i sin guldålder i Japan under senare hälften av 1800-talet. Omkring tusen pappersbruk hade full sysselsättning runt om i landet. I och med den industriella revolutionen började emellertid washitillverkningen, liksom annat hantverk, att gå tillbaka. Men än i dag håller man i vissa trakter i gång den traditionella washitillverkningen på grund av egenskaper som bara ett gott hantverk kan ge.

Hur man framställer washi

Kineserna tillverkade sitt papper av silke, linne, lump från bomullstyg, fisknät och mullbärsträdets bark. De japanska papperstillverkarna använde till att börja med samma beståndsdelar. Längre fram experimenterade de med material som var lättillgängliga för dem, sådana som innerbarken av mitsumata (pappersmullbärsträdet), gampi (en alpin japansk växt) och rentav bambu.

Råmaterialet måste först förvandlas till pappersmassa. Det är en mödosam och omständlig process, där man bultar, ångar, skrapar, blöter, barkar av och på andra sätt behandlar materialet. Resultatet blir en massa som sedan blandas med vatten så att fibrerna kan flyta omkring obehindrat.

I en typisk verkstad där man använder gampi sitter kvinnor hukade kring stora träbaljor fyllda med vatten. Med händerna tvättar de och separerar gampifibrerna i vattnet tills det har bildats en homogen uppslamning.

I denna blöta blandning sänker en annan arbetare ner ett stort, finmaskigt såll som sitter på en stadig träkarm. När karmen lyfts upp, rinner vattnet av och lämnar kvar på sållet ett lager av fin fibermassa som skall bli ett ark washi. Den verklige fackmannen poängterar att man tillverkar ett bra ark genom att doppa sållet åtskilliga gånger i en tunn blandning i stället för att åstadkomma det i ett enda steg från en tjock välling.

Sållet vänds sedan upp och ner på ett stort bord. Arbetaren tar tag i den närmaste kanten på sållet och lyfter försiktigt upp det. Kvar på bordet ligger ett vått ark washi. Doppningsproceduren upprepas, och ett nytt ark läggs direkt ovanpå det första. Ark efter ark tillverkas, och snart har man åstadkommit en hel hög av vått, droppande papper.

För att hindra arken från att klibba vid varandra sätter man till vattnet en slemmig substans som kallas tororo och som framställs av roten av ett visst slags hibiskus. Tillsatsen ökar också vattnets viskositet och fördröjer därigenom avrinningen genom sållet. Detta gör det möjligt för fibrerna att bättre tvinna sig med varandra. En erfaren washitillverkare kan genom känseln urskilja när konsistensen är precis den rätta.

Förr i världen lade man ut arken ett och ett på bräder och lät dem torka i solen. Fastän denna metod fortfarande används, torkar de flesta washibruk sitt papper på uppvärmda plåtar av rostfritt stål.

En tradition som lever vidare

Fastän washi inte längre är det viktigaste skrivpapperet i Japan, har det fortfarande sin plats i artistvärlden. När man talar om konstpapper avser man faktiskt ofta washi på grund av de många traditionella och konstnärliga pappersprodukter som tillverkas av det.

Utsökta bilder av blommor, träd, fåglar, landskap och andra motiv framställs genom att klistra ihop remsor av washi i olika färger. Landskap framställda genom träsnitt på washi av berömda japanska konstnärer, sådana som Hiroshige och Hokusai, är välkända i hela världen. Washi används också till en annan form av målarkonst som kallas nihonga. En pulvriserad mixtur av sten och färgat glas blandas med vatten till en massa som stryks på washiark som är 1,8 meter i kvadrat eller större och som är särskilt tillverkade för detta slags målning. Detta unika papper används också för att tillverka handväskor, portmonnäer, solfjädrar, paraplyer, drakar, lyktor och pappersdockor, förutom större föremål som mellanväggar och skärmar. För att främja intresset för denna konstform anordnas populära utställningar, och nutida washitillverkare leder hantverkskurser.

Japans washiguldålder tillhör nu historien. Likväl lever traditionen vidare och berikar människors liv i nutidens jäktade samhälle.

[Bilder på sidorna 23-25]

Typiska washiföremål:

sidan 23: bergsmotiv på omslagspapper;

sidan 24: pappersdockor, ätpinnar dekorerade med washi och bokmärken;

sidan 25: origami-fågel, solfjäder och kimonodekorationer