Ekvatorialguinea — en skattkammare av överraskningar

Från Vakna!:s korrespondent i Ekvatorialguinea

I AFRIKA finns det ett land där elefanter och gorillor fortfarande strövar omkring i djungeln, där kommersialism är ett nästan okänt begrepp och där barnen fortfarande vinkar åt förbipasserande. Få människor utanför Afrika har någonsin hört talas om detta land.

Dess namn — Ekvatorialguinea — är verkligen passande. Detta land, som är ungefär lika stort som Belgien, ligger nämligen nära intill ekvatorn. I december 1990 besökte jag de två viktigaste regionerna: ön Bioko (f. d. Fernando Póo) och Mbini (f. d. Río Muni), ett litet stycke Afrika.

Den första överraskningen var att de flesta av landets 350.000 invånare talar flytande spanska förutom den egna stammens språk. Jag fann att det genom en historiens nyck hade kommit att bli det enda spansktalande landet i Afrika.

Kontakten med Europa

Omkring 20 år innan Columbus upptäckte Amerika var den portugisiske sjöfararen Fernão do Pó i färd med att utforska Guineabukten, då han upptäckte den grönskande vulkaniska ön Bioko. Han blev så hänförd över dess skönhet att han kallade den Formosa (Vacker). Många år senare beskrev en annan forskningsresande, sir Henry Stanley, ön som ”oceanens pärla”.

Denna trakts oförstörda skönhet kom emellertid i hundratals år att vanprydas av den avskyvärda slavhandeln. Det strategiska läge som öarna Bioko och Corisco (som också ligger strax utanför Mbinis kust) hade gjorde att de var idealiska utgångspunkter för slavtransporter till den amerikanska kontinenten. Från 1500-talet till in på 1800-talet passerade hundratusentals afrikanska slavar dessa två öar.

År 1778 avstod Portugal sina anspråk på Bioko och den närliggande kuststräckan till Spanien för att försöka lösa en tvist mellan de båda länderna rörande deras territoriella anspråk i det avlägsna Sydamerika. Spanjorerna fick således möjlighet att idka slavhandel i Afrika mot att de avstod från sina anspråk på portugisiskt territorium i Brasilien.

Men gränserna var oklara, och de spanska kolonisatörerna var få till antalet. Under 1800-talets europeiska huggsexa om afrikanska kolonier satte sig Frankrike och Tyskland i besittning av områdena på fastlandet, medan engelsmännen lade beslag på ön Bioko. Det var inte förrän år 1900 som Ekvatorialguineas gränser blev slutgiltigt fastställda, och därefter var det en spansk koloni fram till år 1968, då landet blev självständigt.

”Den som ler får ett leende tillbaka”

Ekvatorialguineas befolkning är en fascinerande blandning av olika etniska grupper. På ön Bioko tillhör många av invånarna bubestammen, medan de två största städerna huvudsakligen bebos av medlemmar av det högresta hausafolket. De har kommit flyttande norrifrån och utgör huvudparten av befolkningen i området. Fangstammen är den största stammen på fastlandet, och den är flitigt representerad i statsförvaltningen. Människor i Ekvatorialguinea har mycket lätt att le, vilket bekräftar sannfärdigheten i ett talesätt bland fangstammen, som lyder: ”Den som ler får ett leende tillbaka.”

Traditionella hantverk och sedvänjor är i högsta grad levande. Jag blev fascinerad över att se hur guineanerna bygger sina, låt vara enkla, hus med material från skogen. Yrkesfiskarna tillverkar fortfarande sina kanoter genom att urholka trädstammar, och de fiskar enligt gamla, beprövade metoder.

Varje dag skockas tusentals guineaner på marknaderna i Bata och Malabo, landets största städer. Ett besök på en av dessa marknader gav mig en inblick i människornas liv och leverne. På dessa marknader kan man köpa allt som tänkas kan — från begagnade skiftnycklar till apor (apkött är gott till kalops). En rikhaltig sortering av flaskor med högeffektivt hemmagjort rengöringsmedel tävlar om utrymmet med prydliga högar av bönor och vitlöksklyftor. I Guinea bryr sig människor inte så mycket om tider och stunder, och jag kunde konstatera att salustånden aldrig tycktes stängas, åtminstone inte förrän det blev mörkt eller allting hade blivit sålt.

I många av fangstammens byar lade jag märke till en stor hydda, som ortsbefolkningen kallade Casa de la Palabra (Ordets hus). Det är där byborna samlas och gör upp sina tvister, sedan båda sidor har ventilerat sina klagomål, eller ”ord”. Den har öppna fönster, så vemhelst som önskar kan lyssna till förhandlingarna.

Den tropiska regnskogen — en skatt värd att bevara

Men det mest typiska för Guinea är enligt min uppfattning den tropiska regnskogen. Så snart vi kom utanför städerna var djungelvegetationen så tät att det såg ut som om vi körde genom en grön tunnel. Grönt är Guineas färg, grönt i alla nyanser, en grönska som är lika gnistrande fräsch efter varje tropisk regnskur. Frodiga klätterväxter, väldiga bambudungar och hundratals olika trädslag täcker hela landet med en grön mantel. Den tropiska regnskogen — som är så mångfasetterad och ändå så harmonisk — är verkligen något som är värt att bevara på vår utarmade planet.

Stora delar av Ekvatorialguinea är fortfarande täckta av jungfruliga tropiska skogar, och somliga av dessa har utvalts att bli nationalparker i framtiden. Och skogen är inte bara vacker att se på. Den förser också guineanerna med mat, bränsle och till och med medikamenter. Det är därför inte förvånande att ett stort tropiskt träd, kapokträdet, finns avbildat på Ekvatorialguineas statsvapen.

Jag kunde inte undgå att bli imponerad av Biokos skönhet, en skönhet som gjorde lika stort intryck på de där första européerna som utforskade ön för fem hundra år sedan. Det är en bergig ö, som är översållad med vulkankratrar. En del av dessa kratrar har förvandlats till sjöar, vilket ytterligare bidrar till landskapets skönhet och variation. Den högsta vulkantoppen på ön reser sig lite över 3.000 meter över havet, och dess skogklädda sluttningar är hemvist för en mängd olika exotiska fåglar och fjärilar, vars bjärta färger kontrasterar mot den frodiga grönskan.

Högt uppe i bergen fick jag se en betagande syn: små solfåglar som pilade hit och dit bland buskar och blommor på bergssluttningen. Hanarnas gröna och röda fjäderdräkt gnistrade som ädelstenar i kvällssolen. De påminner om de amerikanska kolibrifåglarna och kalasar på nektar från stora blommor eller på de insekter som de finner i blomkalkarna.

Regnskogens unika fauna

Den tropiska skogen är hemvist för en otrolig mångfald av vilda djur, i synnerhet på fastlandet. Bufflar och elefanter, som är mindre till växten än motsvarande arter på den afrikanska savannen, har sitt hem i den täta djungeln, men skogens kanske intressantaste djur är gorillan, som nu minskar i antal överallt i Afrika. Jag lekte med en tam gorillaunge, vars mamma hade dödats av jägare. Dess sorgsna ansiktsuttryck påminde mig om gorillans osäkra framtid i människans händer.

För 25 år sedan blev zoologer över hela världen förvånade över att höra att man hade funnit en albinogorilla i denna del av Afrika. Det var det första kända fallet av albinism hos gorillor. Dess hår var alldeles vitt, och den hade skär hud och blå ögon. Den fick namnet Copito de Nieve (Lilla Snöflingan) och fördes så småningom till zoologiska trädgården i Barcelona i Spanien, där den fortfarande är en stor attraktion.

Det första jag lade märke till i djungeln var att man faktiskt inte ser så många djur. Många djur sover på dagen, och det är först på natten som skogen verkligen får liv. När skymningen faller, kommer tusentals fladdermöss, så kallade palmflyghundar, fram ur sina gömställen och flyger runt bland trädkronorna på jakt efter frukter som de kan äta, och fiskugglor börjar sin nattliga patrullering bland floder och vattendrag. Storögda galagoer, även kallade bush babies, hoppar från gren till gren som om det vore mitt på ljusa dagen.

Under dygnets ljusa timmar är det främst fåglar och fjärilar som ger skogen liv och färg. De enorma riddarfjärilarna med sina svarta och klargröna vingar och sin fladdrande flykt är de som främst fångar blicken. Uppe bland träden hörs de gröna fruktduvornas dova kuttrande, som kontrasterar mot de klumpiga näshornsfåglarnas hesa och genomträngande skrik.

Nere på marken fick jag syn på en blå- och orangefärgad agamödla, som låg på vakt på en omkullfallen trädstam. Den var alldeles orörlig sånär som på den spelande tungan, som skickligt fångade upp varenda myra som råkade komma i närheten.

Jag hade inte turen att få se en annan av Guineas unika flodinvånare — världens största groda, goliatgrodan, Conraua goliath, som lever utmed Mbíaflodens stränder och forsar. Dessa grodor kan väga tre kilo eller ännu mer och kan mäta närmare en meter från huvud till tå. Enligt forskaren Paul Zahl i tidskriften National Geographic kan de med hjälp av sina kraftiga ben segla i väg omkring tre meter i ett enda jättelikt hopp.

I Ekvatorialguinea är den nedgående solen orange till färgen i stället för röd, en påminnelse om att atmosfären inte är lika förorenad där som i andra delar av världen. Konsumtionssamhället har knappast nått dit än, och de talrika träden fyller hela tiden på syreförrådet. Sådana oförstörda områden är tyvärr sällsynta i dagens värld. Förhoppningsvis kommer denna tropiska skattkammare att fortsätta att finnas kvar.

[Kartor på sidan 24]

(För formaterad text, se publikation)

AFRIKA

Ekvatorialguinea

EKVATORN

[Karta]

Bioko

Mbini

[Bilder på sidan 25]

Fiskare tillverkar fortfarande sina kanoter genom att urholka trädstammar

”Casa de la Palabra”, en hydda där byborna träffas och gör upp sina tvister

[Bilder på sidan 26]

afrikansk fjäril

jättegalago

Pels fiskuggla

ung gorilla