Keralas ”flygande” ormbåtar
Från Vakna! :s korrespondent i Indien
”DU STORE tid! Vilka vidunder! Vad är det för något?” utropade Neville, min vän från Australien, när han fick syn på några svarta föremål som kom farande mot oss med hög hastighet. Det såg ut som om de flaxade med vingar och bara nätt och jämnt rörde vid vattenytan.
Min vän kunde inte sitta stilla på sin plats högt uppe på åskådarläktaren, utan reste sig och sträckte på halsen för att kunna se bättre. Han bevistade sitt livs första ormbåtstävling.
Båtarna var fortfarande mer än en kilometer från oss, men vi kunde ändå höra ljudet av ett rytmiskt trummande och gälla visslingar. När de snabba skeppen med sin 100 man starka besättning började närma sig mållinjen, blev åskådarna nästan vilda av entusiasm. Supportrar i alla åldrar hoppade upp och ner och klappade ivrigt i händerna för att heja på sitt favoritlag. Kvinnor draperade i färggranna sarier viftade vilt med sina sidensjalar. Den årliga båttävlingen om Nehrutrofén i Alleppey i staten Kerala i södra Indien hade just börjat.
Ormbåtar är ett säreget inslag i de vattenfestivaler som hålls vid floder och sjöar på slättlandet i de inre delarna av Travancore. Men vad är egentligen ormbåtar, och vad har de för bakgrund?
En kort historik
Ormbåtar byggdes ursprungligen för att användas i strid. Förr i tiden styrdes det område som nu kallas Kerala av ett antal rajor, furstar, som var och en härskade över sitt lilla område. Krig var vanligt förekommande och utbröt vid minsta provokation. Fem ormbåtar kunde med lätthet rymma en rajas samlade sjöstridskrafter.
Så småningom tog en stark härskare makten och enade området, och båtarna blev med tiden endast en turistattraktion. Vid högtidliga tillfällen utsmyckas de och används för att välkomna besökande politiska och religiösa dignitärer. Vid sådana tillfällen hålls alltid båttävlingar. År 1952 besökte Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nehru, Alleppey och bevittnade en sådan båttävling. Glömsk av sin ålder och alla säkerhetsåtgärder rycktes han med av spänningen, hoppade ombord på den segrande båten och sjöng och klappade i händerna tillsammans med de övriga. Längre fram donerade han en trofé i form av en ormbåt i silver, och denna gåva gav upphov till den båttävling som min vän och jag bevittnade.
Kvarlevor av en svunnen kultur
Ormbåtarna är ett slags långa, smäckra och strömlinjeformade träkanoter. De är mellan 25 och 30 meter långa, men bredden är endast omkring 1,5 meter på det bredaste stället. Aktern höjer sig ibland mer än fem meter över vattenytan och har formen av ett kobrahuvud — därav namnet ”ormbåt”. Fören, däremot, är spetsig och påminner om en fågelnäbb.
Dessa märkliga kvarlevor från svunnen tid byggs mycket sällan nu för tiden. Det är bara ett fåtal skickliga hantverkare, ättlingar av gamla timmermansfamiljer, som vågar sig på denna gigantiska uppgift, som inbegriper tonvis med dyrbart virke och månader av hårt arbete. När en båt är färdigbyggd, torkas den i solen och behandlas omsorgsfullt med ister blandat med olja och äggvita för att den skall ”flyga” fortare.
Att träna upp ett roddarlag som kan manövrera en sådan båt är inte heller någon lätt uppgift. Omkring hundra roddare med korta åror sitter i två rader utmed fartygets hela längd. I aktern står två eller tre personer med längre åror och styr båten. För att hjälpa roddarna att hålla farten slår en man takten på en trumma. Minst ett halvdussin andra följer med för att uppmuntra roddarna med taktfasta handklappningar, visslingar och skrik.
Allteftersom loppet fortsätter och spänningen stiger, ökar trummandet i intensitet, och årorna rör sig upp och ner med perfekt synkronisering. Den rytmiska rörelsen av 50 årpar får det att se ut som om båten flyger fram på vingar. Det var detta som hade gjort min vän så förundrad och fått honom att stirra på de framfarande båtarna som tycktes nätt och jämnt snudda vid vattenytan.
Loppet kräver enorm koncentration och god samverkan av hela roddarlaget. Om en roddare brister i uppmärksamhet ett enda ögonblick, kan hela laget råka i förvirring. Ibland försöker därför sångare på en konkurrerande båt störa besättningen med egendomliga ljud och andra trick för att få ett försprång framför de andra.
Under ett lopp satte en lagkapten upp en apa på den upphöjda delen av sin båt. När djuret satt där och tjattrade och grimaserade, insåg kaptenen på den konkurrerande båten snabbt vad som höll på att hända. Han lät sig emellertid inte överlistas, utan kastade under högljudda hejarop av sig sina kläder och ställde sig spritt naken i fören på sin båt. Hans handlingssätt hade avsedd verkan. Medan roddarna i det andra laget tittade åt hans håll, fortsatte hans egna män framåt i stadig takt och vann loppet. För honom skulle det ha varit en större skam att förlora tävlingen än att visa sig naken.
Det är förenat med stor prestige för en by att äga en ormbåt, och det är en ännu större ära att vinna ett lopp. När det är dags för en båttävling går befolkningen man ur huse för att heja på sitt lag. De låter sig inte avskräckas av dåligt väder, utan trotsar villigt både monsunregn och moskiter och är villiga att stå i lervatten ända upp till knäna för att titta på ett lopp. Ofta blir det bråk mellan de olika lagens supportrar, och grollet håller i sig till nästa års tävlingar.
Det finns inte längre några rajor som kämpar om herraväldet som i forna dagar. Men tävlingsandan lever kvar i Keralas populära ormbåtstävlingar.