Kapybaran — en skapelsens blunder eller ett skapelsens under?

HUR skulle du känna dig om någon sade att du var udda eller dum? Skulle du känna dig förolämpad? Det är i alla fall vad evolutionisten Charles Darwin och andra har sagt om mig. Kan du tänka dig att man till och med har sagt att jag är ”en skapelsens blunder”! Fastän jag är fridsam till min natur, gör det mig verkligen upprörd. Det är därför jag vill rentvå mitt namn. Jag skall berätta för dig hur jag ser ut, vad jag tycker om och vad jag är rädd för — mina goda sidor och mina dåliga sidor. Sedan kan du själv avgöra om jag är en skapelsens blunder eller ett skapelsens under.

Störst i världen

Förlåt mig. Jag är så upprörd att jag glömmer att presentera mig. Mitt namn är herr Kapybara, och jag är från det tropiska Sydamerika.a De som talar spanska kallar mig carpincho eller chigüiro. Det är bara två av de 190 namn man har gett mig. Men jag är bättre känd som ”världens största gnagare”.

Det låter som skryt, men det är det faktiskt inte. Du förstår, jag är ungefär lika stor som ett får. Om du ställer mig på vågen, skulle visaren rusa upp till 45 kilo. Min tvillingsyster väger 60 kilo eller mer. Då är hon ändå slank i jämförelse med den kapybarahona i Brasilien som innehar rekordet — bastanta 90 kilo.

”Gräsets herre”

Att vi väger så mycket beror inte på att vi proppar i oss ”skräpmat” — vi är uteslutande vegetarianer och äter huvudsakligen gräs. Ibland betar vi rentav sida vid sida med nötkreatur. Förr kallade indianerna oss respektfullt för ”gräsets herre”. Det är sannerligen en mer passande beskrivning än ”udda”.

Vi äter också vattenväxter, och medan du sover kan vi inte låta bli att sätta våra mejselformade framtänder i en saftig vattenmelon, en söt sockerrörsstjälk eller en ung risplanta.

Närhelst du ser oss gnager vi på något — inte för att vi är storätare, utan för att vi är gnagare. Våra kindtänder slutar aldrig att växa, så enda sättet att nöta ner dem är att tugga och gnaga tills vi dör.

Enligt biologer vet vi i alla fall vad vi skall tugga på. Vi väljer bara ”de proteinrikaste växterna” och är ”effektivare på att omvandla gräs till protein än får och kaniner”, säger de. Vem sade att vi är dumma?

En gris med simfötter?

Jag medger att mitt yttre är lite säreget. Utstående ögon, små runda öron, hopdragbara näsborrar — allt placerat högt uppe på mitt stora huvud, vilket ger mitt ansikte ett uttryck av ständig förvåning. En del påstår att jag ser ut som ett ”jättemarsvin med drag av en flodhäst”. Det kan jag väl stå ut med. Men jag håller inte med den skribent som sade att mitt fyrkantiga tryne ser ut som om det var ”utskuret av en lärling ur en sned trädstam”. Personligen föredrar jag: ”Ett lustigt ansikte [med] kloka grisögon.”

Givetvis är jag inte släkt med tamsvinen, men med mina korta ben och min kraftiga, tunnformade kropp ser jag delvis ut som ett sådant. För 200 år sedan klassificerade dessutom botanisten Carl von Linné mig felaktigt som gris. Har du någonsin sett en gris med simfötter? Knappast! Ändå är det precis vad Skaparen gav mig, och tro mig, de här simfötterna är praktiska, eftersom jag älskar vatten. Det är faktiskt min grisformade kropp och min förkärlek för vatten som har förskaffat mig det beskrivande namnet vattensvin.

En späckad hemlighet

Områden i närheten av gölar, sjöar, floder och sumpmarker — helst omgivna av skog med tät undervegetation — lämpar sig som hemvist för mig. Jag inte bara älskar vatten; jag behöver det för min överlevnad.

För ungefär 300 år sedan ledde emellertid vår förkärlek för vatten till problem för oss i Venezuela. Katolikerna där fick inte äta kött under fastan, men däremot var det tillåtet att äta fisk. Så katolska kyrkan förklarade helt enkelt att mina förfäder var fiskar! Rättrogna i Venezuela äter oss än i dag under fastan utan betänkligheter.

Lyckligtvis undkom några av mina förfäder. Hur då? Inte genom att gömma sig i hålor som andra gnagare. När vi blir oroliga sätter vi kurs mot vattnet, dyker ner och simmar lugnt i väg. Fastän min kropp inte är strömlinjeformad som andra vattendjurs, är jag en utmärkt simmare. Hur kan det komma sig? Här är min hemlighet.

Det är mina fettlager som gör att jag är bara aningen tyngre än vatten. Kan du tänka dig att en forskare sade att jag i vattnet har en balettdansörs grace och att mina rörelser påminner honom om poesi! Det är annat än att vara ”en skapelsens blunder”.

När jag utsätts för fara driver mina simfötter mig snabbt framåt, undan mina fiender. Jag kan simma en lång sträcka under vattnet och stanna under vattenytan i flera minuter. Sedan kommer jag försiktigt upp, och sedan stannar jag — likt flodhästen — kvar nere i vattnet med bara näsborrarna, ögonen och öronen synliga. Sådana fiender som vildhundar, jaguarer, kajmaner, anakondor och människor har svårt att få syn på mina näsborrar bland vattenväxterna. Men tack vare mitt väl utvecklade luktsinne upptäcker min nos med lätthet angripare.

Ständig exponering för den heta solen gör att min hud snabbt spricker och blir sårig, men när jag är i vattnet blir jag inte bränd av solen. Eftersom mitt rödbruna eller gråaktiga hår är sparsamt fördelat, lyser min hud igenom. För att kontrollera kroppstemperaturen håller jag mig helt enkelt under vattnet eller vältrar mig i dy och täcker min kropp med ett lager av lera.

”En digivningsförening”

Är vi aldrig på land? Honan måste vara där åtminstone när hon skall föda. Sedan hon har varit dräktig i ungefär fyra månader, föder hon två till åtta ungar, som vardera väger mer än ett kilo. Enligt en iakttagare gör deras ”ljusbruna, glänsande skinn dem stiligare klädda” än deras föräldrar. En kapybarahona blir könsmogen när hon är 15 månader. Hon kan leva tio år och få minst 36 ungar under sin livstid.

Inom några timmar går ungarna tätt bakom sin mor. Men simningen är en helt annan sak, eftersom ungen till en början ogärna går ner i vattnet. Efter en påtvingad sjösättning försöker den vilt paddlande ungen hinna upp sin mor eller någon annan hona och kliva upp på hennes rygg. Modern tjänstgör då villigt som livboj. Men ju större ungen blir, desto svårare får den att hålla balansen. Det dröjer inte länge förrän den rullar ner från moderns rygg och simmar på egen hand.

Likaså samarbetar vuxna honor i att ge di. Mödrar föder inte bara upp sina egna ungar, utan även andra honors törstiga avkomma. Varför? Naturfilmaren Adrian Warren förklarar: ”En digivningsförening kan öka [ungarnas] chanser att överleva.”

Sista ordet

Eftersom vi är beskedliga till vår natur, blir vi lätt tama som sällskapsdjur. En blind lantbrukare i Surinam använde rentav en kapybara som ”ledarhund”. Men för det mesta har man oss för köttets skull — somliga tycker att det smakar gott. I Venezuela, till exempel, har man lantgårdar där man föder upp oss i tusental för matens skull — en tvivelaktig heder. Nu hoppas jag i alla fall att du inte tycker om mig bara för smakens skull, utan för vad jag är.

Nå, vad tycker du? Tycker du att jag är en skapelsens blunder eller ett skapelsens under? Håller du med Darwin eller med mig? Jag vill naturligtvis inte lägga orden i din mun, men kom ihåg: Darwin har haft fel förr!

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

Udda? Dumma? Verkligen? Är vi inte ett stiligt par?

[Bild på sidan 24]

Man föder upp oss i tusental för matens skull — en tvivelaktig heder