Kåkstäder — storstadsdjungelns misär
Från Vakna!:s korrespondent i Afrika
EN LITEN flicka går barfota på en gata i en västafrikansk storstad. På huvudet bär hon en rund bricka med ett tjugotal apelsiner. Över sin lilla tunna kropp har hon en sliten, gul klänning. Hon är svettig och varm.
I konkurrens med andra barn från fattiga familjer är hon där för att sälja. ”Köp apelsiner!” ekar ropen. Men den här flickan är tyst. Kanske är hon hungrig eller sjuk eller bara trött.
Från andra hållet kommer två skolflickor i blå skoluniformer. Båda har vita strumpor och vita sandaler. Båda bär på en skolväska full av böcker. De går med lätta steg och pratar glatt med varandra. De lägger inte märke till den lilla flickan, men hon lägger märke till dem. Hon tittar på dem med uttryckslösa ögon.
Snart är skolflickorna framme vid sina trygga, bekväma hem. Men när den lilla flickan sent omsider kommer hem, är det till en helt annan värld. Hem — det är för henne ett gytter av rangliga skjul av träbitar och korrugerad plåt.
Kåkstaden
Huvudgatan här är en stig av tilltrampad jord. Under regntiden förvandlas den till lervälling. Den är för smal för att en bil skall kunna ta sig fram. Utmed den här gatan finner du ingen polisstation eller brandstation, inget läkarhus och inte ett enda träd. Ovanför den hänger inga telefonledningar eller elledningar, och under den finns inga avloppsrör eller vattenledningsrör.
Det kryllar av människor. Luften är fylld av ett sorl av röster — en kakofoni av prat, skratt, trätor, skrik och sång. Vitklädda män sitter på långa bänkar och samtalar. Kvinnor rör i risgrytorna som puttrar över öppna eldar. Överallt finns det barn — barn som leker, sover, arbetar, pratar, sysslar med att sälja. De flesta av dem, som till exempel den lilla flickan med apelsinerna, kommer aldrig att få besöka en djurpark, cykla eller gå i skolan.
Medellivslängden i det här landet är bara 42 år, men för ett barn som föds i det här området är den sannolika livslängden ännu kortare. Med sina nio år har flickan med apelsinerna redan klarat av en kritisk period, eftersom utsikterna att överleva de fyra första levnadsåren är bland de lägsta i världen i det här området. Under dessa år var risken för att hon skulle dö mellan 40 och 50 gånger större än för ett barn i industriländerna. Många av hennes jämnåriga fick aldrig uppleva sin femårsdag. Och även om hon lever tills hon blir vuxen, är risken för att hon skall dö i samband med havandeskap eller förlossning mycket större än för en kvinna i Europa eller Nordamerika — 150 gånger större.
Hundratals miljoner människor bor i sådana snabbt växande kåkstäder och slumområden. Enligt Förenta nationerna bor 1,3 miljarder av jordens invånare i u-ländernas storstäder, och siffran ökar med 50 miljoner varje år.
Livet i utvecklingsländerna
Har du ett mått av avskildhet i ditt hem? Har du toalett och rinnande vatten? Kommer någon och hämtar dina sopor? Hundratals miljoner människor i u-länderna har inte tillgång till sådana saker.
I många storstadsområden är fattiga människor så trångbodda att det inte är ovanligt att en familj på tio personer bor i samma rum. Ofta är bostadsytan mindre än en kvadratmeter per person. I somliga delar av en viss stad i Fjärran Östern delar flera hyresgäster på ett litet rum. De sover i små burar av metalltråd, som är travade på varandra och erbjuder ett mått av avskildhet och ett skydd mot tjuvar. I ett annat land har man ett system som en smula skämtsamt kallas för ”hot-bed” (”varm säng”), vilket innebär att sängen hyrs ut per timme, så att två eller tre personer kan turas om att sova i den.
Enligt UNICEF:s (Förenta nationernas barnfonds) årsrapport för 1991 har 1,2 miljarder av jordens invånare inte tillgång till rent och smittfritt vatten. Miljontals människor måste köpa sitt dricksvatten eller hämta upp det från floder eller andra öppna vattentäkter. På de platser där det finns tillgång till rinnande vatten måste ibland över tusen personer dela på en enda tappkran.
Förenta nationernas barnfond beräknar också att 1,7 miljarder människor saknar möjligheter till hygienisk latrinhantering. Det är inte ovanligt att 85 procent av invånarna i ett slumområde saknar tillgång till toalett. I de flesta städer i Afrika och Asien, däribland många miljonstäder, finns det inget som helst avloppssystem. Avloppsvatten och exkrementer hamnar i floder, åar, diken, kanaler och rännstenar.
Sophanteringen är ett annat problem. I u-ländernas storstäder blir mellan 30 och 50 procent av allt fast avfall aldrig omhändertaget. De fattiga områdena är de som är mest försummade. En orsak till detta är att de fattiga inte kastar bort lika mycket sopor som är åtråvärda för sopsorterare och återvinningsföretag. En annan orsak är att många slumområden inte är lagligen erkända och att myndigheterna därför vägrar att ge dem normal samhällsservice. Ett tredje problem är att det kan vara svårt och kostnadskrävande att ge fattiga bostadsområden sådan service på grund av deras läge och överbefolkade natur.
Vad händer då med soporna? De får ligga kvar och ruttna på gatorna, ute i naturen och i floder och sjöar.
Hälsorisker
Den fattiga stadsbefolkningens situation varierar från plats till plats, men det finns tre faktorer som är nära nog universella. Den första är att deras hem inte bara är obekväma, utan rent hälsovådliga. Som det sägs i boken The Poor Die Young (De fattiga dör unga): ”Minst 600 miljoner människor i tredje världens storstäder bor i hus och bostadsområden som kan sägas äventyra deras liv och hälsa.”
På vilket sätt kan då dåliga bostadsförhållanden inverka menligt på hälsan? Trångboddheten i de fattiga storstadsområdena bidrar till spridningen av sådana sjukdomar som tuberkulos, influensa och hjärnhinneinflammation och ökar dessutom risken för olyckor i hemmet.
Bristen på rent, friskt vatten bidrar till spridningen av vattenburna sjukdomar, till exempel tyfus, hepatit och dysenteri. Den resulterar också i diarréer — ett sjukdomstillstånd som dödar i genomsnitt ett barn var tjugonde sekund i tredje världens länder. Bristen på vatten för hygieniska ändamål gör människor mer mottagliga för ögoninfektioner och hudsjukdomar. Och när fattiga människor måste betala höga priser för vatten, blir det mindre pengar över till mat.
När vatten och livsmedel förorenas genom avföring, sprids olika sjukdomar och inälvsparasiter, till exempel hakmask, trådmask och binnikemask. Avskrädeshögar lockar till sig råttor, flugor och kackerlackor. Stillastående vatten är en grogrund för moskiter som sprider malaria och filarios.
Fattigdomens skruvstäd
En annan faktor som kännetecknar livet i kåkstaden är att det är oerhört svårt för invånarna att slita sig loss och komma därifrån. De flesta av dem som flyttar till städerna är personer som tvingats lämna sitt hem på landsbygden på grund av fattigdom. Eftersom de inte har råd att skaffa sig en hygglig bostad, får de ofta tillbringa återstoden av sitt liv i kåkstäder och slumområden.
Många av dessa människor är flitiga och villiga att arbeta hårt, men de har i regel inget annat val än att acceptera arbeten med dålig lön och lång arbetstid. Hårt pressade föräldrar låter ofta sina barn arbeta i stället för att gå i skolan, och barn med föga eller ingen utbildning har små utsikter att få högre levnadsstandard än föräldrarna. Även om de inkomster som barnen får är mycket små, är de ofta verkligen livsviktiga för familjen. Det stora flertalet av den fattiga stadsbefolkningen har därför inte något större hopp om att kunna förbättra sin situation — deras enda mål är att överleva.
Oönskade och ovälkomna
Ett tredje drag som kännetecknar dessa människors liv är den otrygga bostadssituationen. Kåkstäder och slumområden är ofta en nagel i ögat på de styrande. I stället för att rusta upp kåkstäderna, vilket inte alltid är praktiskt genomförbart, låter de bulldozrar jämna dem med marken.
Ofta rättfärdigar de sitt handlingssätt genom att säga att upprensningen var nödvändig för att försköna staden, få bukt med brottsligheten eller sanera området. Vilket skäl de än anger, är det de fattiga som drabbas. Vanligtvis har de ingenstans att ta vägen och får föga eller ingen kompensation. Men när bulldozrarna kommer, har de inget annat val än att lämna området.
Regeringens roll
Varför ser inte regeringen till att alla har tillgång till ändamålsenliga bostäder med vatten, avlopp och tillfredsställande sophantering? Boken Squatter Citizen (Kåkstadens invånare) svarar: ”Många av nationerna i tredje världen har så knappa resurser och så liten chans att uppnå en stabil och framgångsrik roll på världsmarknaden att man på allvar kan ifrågasätta deras möjlighet att fungera som nation eller stat. Man kan knappast kritisera en regering för att den inte tillgodoser befolkningens behov, när hela nationen har så otillräckliga resurser att man under nuvarande förhållanden inte kan tillgodose de mest grundläggande behoven.”
I många länder blir den ekonomiska situationen allt sämre. Förenta nationernas avgående generalsekreterare sade förra året: ”De flesta u-länders ställning inom världsekonomin har försämrats den senare tiden. . . . Över en miljard människor lever nu i total fattigdom.”
Hur är det då med utländska biståndsinsatser?
Varför gör inte de rika nationerna mer för att hjälpa till? I Världsbankens årsrapport för 1990 gör man följande medgivande beträffande biståndsinsatsernas inverkan på fattigdomen: ”Bilateralt bistånd [som svarar för 64 procent av alla utländska biståndsinsatser] . . . ges av många olika skäl — politiska, strategiska, kommersiella och humanitära. Att minska fattigdomen är bara ett av motiven, och det är vanligtvis långt ifrån det viktigaste.”
Men även då de styrande har de resurser som behövs för att förbättra de fattigas lott, gör de inte alltid detta. Ett vanligt problem är att även om de lokala myndigheterna har till uppgift att sörja för bostäder och social service, ger högre instanser dem varken den befogenhet eller de resurser som de behöver för att fullgöra sin uppgift.
Framtidens städer
Med tanke på den utveckling som skett under de senaste årtiondena förutspår experterna en dyster framtid för utvecklingsländernas fattiga stadsbefolkning. Städerna kommer att fortsätta att växa i snabb takt, menar de, och de styrande kommer inte att kunna förse flertalet invånare med rinnande vatten, avlopp, asfalterade vägar, hälsovård och annan social service.
Kåkstäder kommer i allt större utsträckning att växa upp på farliga platser, till exempel på bergssluttningar och i översvämningshotade eller förorenade områden. Allt fler människor kommer att drabbas av sjukdomar till följd av trångboddhet och ohälsosamma förhållanden. Allt fler fattiga kommer att få leva under ett ständigt hot om avhysning.
Betyder då detta att det inte finns något hopp för kåkstädernas invånare, till exempel för den lilla flickan med apelsinerna, som nämndes i inledningen? Inte alls!
En dramatisk förändring står för dörren
Guds ord, Bibeln, visar att det kommer att ske en dramatisk förändring till det bättre — och det snart! Denna förändring skall inte åstadkommas genom mänskliga regeringars ansträngningar, utan genom Guds kungarike, en himmelsk regering som snart kommer att överta herraväldet över jorden. — Matteus 6:10.
I stället för att tvingas bo i eländiga kåkstäder och slumområden kommer gudfruktiga familjer att under Guds kungarikes styre få uppleva paradisiska förhållanden. (Lukas 23:43) I stället för att leva under ett ständigt hot om avhysning kommer de, enligt Bibeln, ”verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva”. — Mika 4:4.
Under Guds rikes styre kommer människor aldrig mer att behöva dö i förtid i överbefolkade bostadsområden. I stället säger Gud i sitt ord: ”De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. . . . Ty som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara.” — Jesaja 65:21, 22.
Dessa löften kan tyckas svåra att tro på, men du kan vara övertygad om att de kommer att infrias. Varför det? Därför att Gud ljuger inte, och ”inget som Gud säger skall vara omöjligt för honom”. — Lukas 1:37; 4 Moseboken 23:19.
[Bild på sidan 13]
Under Guds kungarikes styre kommer fattigdom och kåkstäder att ersättas av paradisiska förhållanden