Niagarafallen — Amerikas tidlösa ädelsten

Från Vakna!:s korrespondent i Canada

”ETT av de underbaraste, vackraste och mest häpnadsväckande skådespel som naturkrafterna någonsin frambringat!” utropade lord Dufferin, Canadas generalguvernör, i ett tal inför Ontarios konstnärsförening i Toronto. Året var 1878, och han gav sitt stöd åt förslaget att anlägga en offentlig park för att skydda och bevara Niagarafallens ”vördnadsbjudande särprägel”.

Detta praktfulla under i naturen är så majestätiskt att det nästan inte går att beskriva. Vilken njutning för ögat! Människor från alla delar av världen lockas hit för att få se Amerikas tidlösa ädelsten.

Av historien får vi veta att européerna först hörde talas om ”vattnens åska”, Niagarafallen, för mer än tre hundra år sedan. År 1644 nämnde Le Sieur Gendron, en fransk läkare, uttryckligen detta skådespel i brev som han skickade till vänner i Frankrike. Missionärer, köpmän och upptäcktsresande stimulerade senare andras intresse och fantasi genom att rapportera om ett stort, dånande vattenfall mellan Eriesjön och Ontariosjön.

Niagarafallen består egentligen av två vattenfall, belägna på gränsen mellan Canada och Förenta staterna. Hästskofallet ligger i Canada och Amerikanska fallet i Förenta staterna. För att kunna bese denna Amerikas berömda ädelsten måste resenärer förr i tiden klättra genom träskartade klyftor och längs branta indianstigar, uthuggna ur klippväggen i den djupa kanjonen, som floden skurit ut under årtusenden.

Uppriktig omsorg

Sedan kom företagarna som ivrade för en mängd turistattraktioner. Den ohämmade kommersialismen runt ett sådant praktfullt under i naturen oroade många. De ville vidta åtgärder för att bevara Niagara som en tidlös ädelsten. Landskapsmålaren F. E. Church ansåg att kommersialismen var ett vanvett och att den därför var ovälkommen. År 1847 beklagade sig en besökare: ”Nu har trakten kring det stora undret översvämmats av alla slags otäcka svampar — den dåliga smakens skörd.”

År 1832 kände sig E. T. Coke manad att skriva: ”Det är synd att en sådan mark inte blev reserverad som okränkbar för all framtid; att skogens träd i en trakt där människans verk alltid kommer att framstå som underlägsna inte tilläts frodas i all sin vildvuxna skönhet.” Klarsynta män förutsåg att kommersialismen kunde få fotfäste och förstöra det hänförande natursceneri som omgav detta under i Jehovas skaparverk.

Tack vare lord Dufferins och andra förutseende personers ansträngningar pryder nu vackra parker båda sidor om Niagarafloden från fallen ner till Whirlpool Rapids. Man har skyddat det natursköna området kring detta skapelsens under mot vanprydande kommersialism. Turistattraktionerna har därför förlagts till gatorna i gränsstäderna ett stycke från fallen. På senare tid har miljövårdare oroat sig för att denna Amerikas ädelsten skulle kunna vara dömd att falla i glömska till följd av obeveklig erosion. — Se rutan om erosion.

Vi utforskar den tidlösa ädelstenen

Vi upptäckte att man utan svårighet kan utforska och betrakta detta imponerande underverk ur alla tänkbara vinklar. Man kan till exempel få en hisnande utsikt från luften från ett av de höga utsiktstornen eller från en helikopter som kretsar rakt över fallen. Eller kanske en behaglig promenad eller åktur längs Niagara Parkway kan vara mer tilltalande. Bara ett kort stycke nedanför fallen finns Whirlpool Rapids, som är väl värda ett besök.

Om vi går nerför klippsidan och genom tunnlar, kommer vi ”bakom kulisserna” under fallen. Härifrån kan vi kika ut genom vattenslöjan som gör Hästskofallet så lockande och berömt. Dånet från fallen är öronbedövande. För de härdade och äventyrslystna är synen från en av båtarna, som gör regelbundna turer i det virvlande vattnet nära foten av fallen, oförglömlig. När det dånande vattnet störtar ner i floden, stiger en dimma upp som ger en vacker uppvisning av regnbågar. För varje ny uppsättning droppar bildas nya regnbågar. Från den här strategiska utkiksplatsen kan vi nu smaka på vattnet och känna dimman när den faller ner på våra regnkläder.

I en broschyr över Niagara Parks heter det: ”Att se Niagarafallen på natten är som att klarvaken befinna sig i drömmarnas land.” Vi vill därför inte missa detta skådespel. På natten är fallen upplysta av starkt, flerfärgat ljus i olika kombinationer. När prinsen av Wales år 1860 första gången såg fallen illuminerade, beskrev Nicholas A. Woods, reporter på londontidningen The Times, detta storslagna skådespel på följande sätt: ”Hela vattenmassan, som lyste lika intensivt som om den glödde i det starka ljuset, tycktes på ett enda ögonblick bli förvandlad till smält silver. Bakifrån fallen strålade ljuset med ett så bländande sken att vattnet omedelbart framför såg ut som en kristallskiva, en diamantkaskad, i vilken varje droppe och flöde hoppade och glittrade och spred ett bländande ljussken över hela platsen som en flod av fosfor.”

Ett sagoland på vintern

Den fuktighet vi känner lukten av och kan förnimma i sommarluften stiger upp från fallen och bidrar till att blommorna, buskarna och träden som omger fallen ser så friska och fräscha ut. Men på vintern fryser dimman, som följer med de rådande vindarna, och lägger sig som en tunn ishinna på träden och växterna längs floden. De glittrar och gnistrar i sitt genomskinliga ishölje. Soliga dagar ramar de tillsammans med det snötäckta landskapet in de storslagna fallen i en bländande dansuppvisning av reflekterande solljus.

Vintertid samlas också stora isflak i Niagaraflodens trånga klyfta. Förr om åren brukade klyftan täppas till av isflak från Eriesjön. Isen på sjön gick upp och flöt nerför Niagarafloden och över fallen på ett imponerande, effektfullt sätt och hopade sig slutligen i den trånga klyftan. Den här anhopningen av isflak skapade berg på berg med is och snö tills det bildades isbroar som helt korsade floden. På senare år har man satt upp en barriär av stållinor och timmerstockar tvärs över inloppet till Niagarafloden vid Eriesjön för att förhindra svåra isstockningar.

Niagarahalvön

Något som kompletterar fallen är den bördiga Niagarahalvön, ett smalt landområde mellan Ontariosjön, Eriesjön och Niagarabranten. Kombinationen av skyddande natur och sjöar skapar ett mikroklimat som är unikt för halvön.

Luftströmmar cirkulerar mellan branten och sjöarna och mildrar klimatet både sommar och vinter. På denna skyddade, pittoreska halvö frodas fruktträdgårdar med utsökta äpplen, körsbär, päron, plommon och persikor samt vinodlingar med olika sorters vindruvor. Vinproducerande firmor och druvjuicefabriker, som ligger i charmfulla små städer, förädlar vinrankans frukt och bidrar till att göra den här trakten i Ontario så särpräglad. Allt detta gör en tur genom landsbygden så trevlig, i synnerhet under vårblomningen och skördetiden på hösten.

En ädelsten varje årstid

Denna Amerikas berömda ädelsten är en storslagen gåva från Gud. (Jämför Psalm 115:16.) Alla som låter ögonen njuta av den blir förtjusta.

Vilken årstid som helst kan besökare komma och förundra sig över den konstnärliga mångfalden i detta Jehovas skaparverk. De kan känna den uppfriskande doften från fruktträdgårdarnas blomning på våren, smaka på de många olika aptitretande frukterna och se vår Skapares utsökta penseldrag i de rika, pulserande färgerna hos sommarens många blommor, välvattnade av de väldiga fallen. Eller de kan se den röda lönnens strålande höstfärger, blandade med de guldgula och orangeröda nyanserna på de många andra träden som hör hemma i södra Ontario.

Andra njuter av Niagarafallens prakt på vintern, när berg av is och snö hopar sig vid foten av fallen och när träd och buskar är prydda med ren, vit snö eller täckta med is som gnistrar likt fin kristall i vinterns solljus.

Niagarahalvön och de praktfulla fallen lockar fram det bästa hos årets fyra årstider och fördjupar vår tacksamhet mot Jehova, som för flera tusen år sedan lovade: ”Under alla de dagar jorden består kommer sådd och skörd, och köld och hetta, och sommar och vinter, och dag och natt, aldrig att upphöra.” — 1 Moseboken 8:22.

[Ruta på sidan 16]

Fallens erosion — Hur regleras den?

Allteftersom tiden går är vattenfallen dömda att försvinna till följd av erosion. På senare år har man minskat erosionen vid Hästskofallet till 8 centimeter om året och vid Amerikanska fallet till bara 2,5 centimeter om året. Det har skett huvudsakligen på två sätt: 1) genom att man har fördjupat flodbädden och reglerat vattenflödets riktning bort från huvudkanalen och 2) genom att man har avlett stora mängder vatten till kraftstationer och på så sätt minskat den vattenmängd som rinner över fallen. Detta regleras genom en fördämning uppströms som består av 18 dammluckor. Numera är det bara under de månader då turistströmmen är som störst som det är fullt vattenflöde över fallen.

Man beräknar att Hästskofallet är 53 meter högt och 792 meter brett. Amerikanska fallet på andra sidan floden är 55 meter högt och 305 meter brett. Den sammanlagda oreglerade vattenmängd som passerar de båda fallen beräknas uppgå till ungefär 7,6 miljoner liter per sekund.

[Ruta/Bild på sidan 18]

Lindansare och stuntmän

De två mest berömda lindansarna som gick tvärs över Niagaraflodens klyfta ett antal gånger var Blondin och Farini.

Blondins mest imponerande konststycke bestod i att han bar ut en plåtspis på linan, satte ner den, gjorde upp eld och lagade en omelett. Han skar omeletten i småbitar och sänkte ner dem till passagerare på däcket på turistbåten Maid of the Mist, som väntade långt under honom.

Farini, som inte ville vara sämre, bar ut en tvättmaskin på linan, satte ner den, hämtade upp vatten från floden i en hink och tvättade flera damnäsdukar. När tvätten var klar, hängde han upp den på tork på maskinen och återvände med näsdukarna fladdrande för vinden.

Stuntmän har utmanat Hästskofallet genom att stänga in sig i tunnor, bollar och andra behållare och åka utför fallet. En del överlevde med skador, medan många dog genom kvävning, drunkning eller på grund av att de krossades mot stenblocken vid foten av fallet. Sådana konststycken är inte längre tillåtna.

[Bildkälla]

H. Armstrong Roberts

[Bilder på sidorna 16, 17]

Att se det dånande Hästskofallet från en turbåt (i förgrunden) är en oförglömlig upplevelse

Amerikanska fallet (nertill) och Hästskofallet (upptill) i all sin hisnande skönhet

En gnistrande yta av is och snö innesluter fallen på vintern

En målning av Frederic Church från 1857 fångade en regnbåge

[Bildkälla]

Niagara ParksCommission

[Bildkälla]

Frederic Edwin Church: NIAGARA/Corcoran Gallery of Art, museiinköp 76.15