En kamp för livet i en tryckkammare

”SVÄLJ! Det är viktigt att du sväljer, så att lufttrycket i och utanför öronen blir lika!” Det var de första ord jag hörde, när jag vaknade upp efter en grovtarmsoperation. ”Så konstigt”, tänkte jag, ”det var ju magen de opererade. Varför skulle öronen påverkas av det?”

Men när jag långsamt blev medveten om min omgivning, förstod jag att jag inte låg i ett vanligt uppvakningsrum på sjukhuset. Jag låg i ett långt, smalt, torpedliknande utrymme — en tryckkammare.

Komplikationer under operationen

Jag fick veta att operationen hade blivit mer omfattande än vad man ursprungligen hade tänkt sig. Cancern hade spritt sig till levern, och jag hade drabbats av en stor inre blödning. När jag lämnade operationssalen, hade mitt hemoglobinvärde sjunkit till 36. (Den normala hemoglobinhalten hos en vuxen är omkring 150 gram per liter blod.) Läkarna var mycket oroliga och bad min far komma till sjukhuset. Han är också ett Jehovas vittne, och han vägrade att sätta sig över mitt beslut att inte ta emot blod. — Apostlagärningarna 15:20, 29.

Min kirurg fick bråttom att söka tillstånd att använda tryckkammaren vid institutionen för djuphavsdykning i Dyce, i närheten av Aberdeen i Skottland. Med hjälp av den kunde man få in syre och få det att sprida sig i den lilla mängd blod som fanns kvar i kroppen. Tillstånd gavs, och en ambulans förde mig i rasande fart de åtta kilometerna från Aberdeen till Dyce, där jag placerades under ett tryck motsvarande det på 15 meters vattendjup.

Det var en ny erfarenhet för alla inblandade, eftersom utrustningen normalt användes som dekompressionskammare för dykare vid oljeplattformar i Nordsjön. Den användes nu för första gången till postoperativ behandling, och därför följde två sjuksköterskor och en tekniker, alla mellan 20 och 30 år gamla, med mig in i kammaren där de måste stanna tills trycket i den hade minskat. Utanför manövrerades den komplicerade anläggningen av specialister på övertryck.

Jag sattes under övertryck

Trycket steg när luft pumpades in i kammaren. Jag fick andas genom en mask under ett tryck som var två och en halv gånger så högt som det normala atmosfärtrycket, vilket innebar att lungorna fylldes med två och en halv gånger den vanliga mängden syre. Gasen tvingades lösa sig i blodvätskan (vars volym nu hölls uppe med hjälp av blodersättningsmedel), och därigenom kompenserades hemoglobinbristen.a

De närmast följande dagarna var mycket svåra. Det var bara besökare som klarade vissa stränga medicinska prov som fick komma in på avdelningen intill, där trycket kunde hållas lägre. Andra besökare kunde se mig genom ett litet titthål i torpedens spets, men det enda jag kunde se var ett öga!

Min bror, som också är ett vittne, besökte mig i kammaren en kort stund. Det var mycket uppmuntrande för mig, liksom alla de kort som mina många vänner så omtänksamt skickade med kärleksfulla hälsningar och fina tankar från Bibeln. Hälsningarna tycktes alltid komma när jag kände mig särskilt svag.

På den femte dagen i kammaren kom den läkare som ansvarade för tryckkammaren till mig och var uppenbarligen mycket bekymrad. Han förklarade: ”Nu har du fått för mycket syre i blodet.” Som en följd av det tycktes benmärgen inte längre fungera. Han sade att blodet hade fått hemofila egenskaper (som hos personer med blödarsjuka), och man befarade att det lilla blod som fanns kvar skulle sippra ut, eftersom blodet inte kunde koagulera. (Hemoglobinvärdet var nu så lågt att instrumenten inte kunde mäta det. Det var omkring 26.)

Sköterskorna började gråta. Jag lugnade dem så gott jag kunde och anbefallde utgången i Jehovas händer.

Dekompressionen lyckades!

På läkarens order sattes dekompressionsprocessen i gång omedelbart. Sköterskorna började visa tecken på att de inte mådde bra av den långa vistelsen under övertryck. Tre dagar var den längsta period någon varit inne i tryckkammaren dittills, och nu hade vi alla redan varit där i fem dagar och måste stanna kvar i den ytterligare två dagar, medan trycket långsamt minskades.

Nästa gång läkaren kom in såg han mycket gladare ut, och han meddelade mig: ”Av någon okänd anledning har hemoglobinvärdet stigit en aning.” Han trodde att benmärgen hade börjat fungera igen. Jag blev överlycklig.

En vecka efter operationen fick jag till sist komma ut ur kammaren, med 46 i hemoglobinvärde. Jag fördes till ett angränsande rum för att invänta ambulansen som skulle ta mig till intensivvårdsavdelningen i Aberdeen. Medan jag låg där, kom en av mina vänner bland vittnena med de tidskrifter som hon hade fått i Rikets sal kvällen innan. Artiklarna under framsidans tema ”Vem bör fatta beslut i medicinska frågor?” (Vakna! för 8 december 1984) kom precis i rätt tid! Jag använde dem för att visa skälet till den ståndpunkt jag hade tagit.

Hemoglobinvärdet steg så småningom till över 50, och då ströks jag från listan över kritiska fall. Jag fick ingen annan behandling än god hälsosam mat. Kroppen gjorde nu själv ett enastående fint arbete. Dagen efter det att hemoglobinvärdet hade stigit till 78 blev jag utskriven från sjukhuset.

För att återhämta krafterna blev jag sjukskriven i tre månader med tanke på den konvalescenstid som vanligen behövs efter en sådan här operation. Hemoglobinvärdet steg under denna återhämtningsperiod till 153, och jag gick upp nästan tio kilo.

Vilken glädje jag har känt de år som nu har gått, då jag har kunnat utnyttja mina nya livskrafter till att fortsätta att dela med mig av min tro åt andra! Min tacksamhet riktar sig till Jehova, Honom som uppehåller livet, och till den vänliga sjukhuspersonal som gav mig denna okonventionella behandling som lyckades så bra. — Berättat av Doreen Strachan.

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Doreen en vecka efter utskrivningen från sjukhuset

[Bildkälla på sidan 20]

Genom vänligt tillmötesgående från Grampian Health Board