När en ö inte förblir en ö
”INGEN människa är en ö”, skrev 1600-talsskalden John Donne. Det är sant — inte ens öar förblir alltid öar. Den forntida östaden Tyros är ett belysande exempel. Alexander den store uppfyllde en märklig biblisk profetia genom att han lät bygga en damm eller vägbank ut till ön och förstörde den stolta staden. Under århundradenas lopp slammade området kring vägbanken igen, och ön blev en halvö.
I Frankrike håller ön Mont-Saint-Michel också på att förlora sin ställning som ö. På gränsen mellan de två franska provinserna Bretagne och Normandie ligger Mont-Saint-Michel. Det är en liten klippö med en by vid foten av klippan. På dess krön ligger en fästningsliknande klosterkyrka. Ön reser sig som en pyramid över den stora bukten med dess tidvattensströmmar, och den har lockat besökare i flera hundra år. Ända sedan en biskop påstod sig ha sett ”sankt” Mikael i en syn där i början av 700-talet v.t., har pilgrimer strömmat till kyrkan och klostret som uppfördes på ön. Tiden har inte farit varsamt fram med ön. Den har under seklernas gång härjats av eld och belägrats i krig. Klostret stängdes under franska revolutionen och användes som fängelse, men det restaurerades slutligen under förra seklet, varvid kyrkan fick sitt torn och sin spira.
Länge föreföll det som om havet var klippans farligaste fiende. Den kallades ibland ”sankt Mikael utlämnad åt havet”. Under flera hundra år var det bara vid ebb som pilgrimer kunde gå till fots från fastlandet över till ön. Samtidigt fick de vara på sin vakt mot förrädisk kvicksand. Den snabba tidvattenshöjningen utgjorde också en fara. Man brukade säga att vattnet kunde rusa in med farten hos en galopperande häst!
Men det är inte havet som har visat sig vara Mont-Saint-Michels största fiende, utan landet. På 1870-talet byggdes en 900 meter lång vägbank som förenade ön med fastlandet. Sedan dess sköljer tidvattnet inte längre rent stränderna vid bukten, och sanden stannar kvar runt klippan. Nu för tiden är det bara de allra högsta tidvattensnivåerna som innesluter öns klippbarriärer. Man gör stora ansträngningar för att motverka detta fenomen, så att den berömda klippan inte skall bli en halvö likt Tyros — eller helt enkelt en granitklippa som sticker upp på en vidsträckt, torr sandstrand.