Jag bevarade ostraffligheten i Nazisttyskland

DET var en kall aprildag 1939 som jag sändes till koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland. Tillsammans med andra nya fångar fick jag träda fram inför lägerkommendanten, en elak man som gick under öknamnet Fyrkanten på grund av sin kraftiga kroppsbyggnad. I sitt ”välkomsttal” läxade han upp oss och beskrev de gräsliga kval vi kunde vänta oss.

”Ni kan få vad ni vill av mig”, skrek han, ”ett skott i huvudet, ett skott i bröstet, ett skott i magen!” Och han varnade: ”Mina pojkar skjuter bra. De levererar er raka vägen till himlen! Den enda chansen att komma härifrån är som lik.”

Efteråt sändes jag till isoleringen, en inhägnad sektion inom lägret. Det var här Jehovas vittnen hölls i förvar tillsammans med andra fångar som betraktades som farliga. När jag fördes dit, slog en ung SS-man (SS betecknar Hitlers svartskjortor/elitkåren) mig gång på gång i ansiktet, därför att jag hade vägrat att underteckna en förklaring om att avsäga mig min tro.

Otto Kamien från Herne tog sig an mig och hjälpte mig att sy fast fångnumret på min uniform och likaså den lila triangeln, som upplyste om vilka som var Jehovas vittnen i lägret. Han visade mig också hur jag skulle bädda min säng — fångarna blev slagna eller rentav dödade om de inte hade bäddat sängen bra nog.

Otto upplyste mig: ”Alltemellanåt kommer de att fråga om du fortfarande är ett av Jehovas vittnen. Var fast, var ståndaktig och säg högt och tydligt: ’Jag är fortfarande ett av Jehovas vittnen.’” Han tillade: ”Om du är fast och ståndaktig, kommer Djävulen att lämna dig i fred.” (Jakob 4:7) Ottos uppmuntran hjälpte mig att bevara ostraffligheten mot Gud under de följande sex år som jag tillbringade i tre koncentrationsläger.

När jag tänker tillbaka på dessa prövosamma år, inser jag, nu tydligare än någonsin, att det endast var med Guds hjälp som jag kunde bevara ostraffligheten. Hur gick det till när jag första gången blev arresterad den 20 januari 1938?

Mina tidigare år

Mina föräldrar, som bodde i Königsberg i Ostpreussen, blev bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden, några år innan jag föddes år 1911. Jag hade tre bröder och två systrar, och mor tog oss ofta med till mötena. Tråkigt nog upphörde far efter någon tid att vara förenad med familjen i den sanna tillbedjan. Fastän mina bröder och en av mina systrar blev nitiska förkunnare av Riket, slutade så småningom min syster Lisbeth och jag att bry oss särskilt mycket om de bibliska sanningar vi hade fått lära oss.

När jag var ett par år över 20, kom Hitler till makten i Tyskland, och folk sattes under intensiv press. Jag arbetade som bilmekaniker på en stor verkstad i Königsberg. När Führern höll tal vid särskilda tillfällen, måste alla i verkstaden samlas. Det blev också vanligt att använda hälsningen ”Heil Hitler!” Så småningom blev jag beordrad att delta i övningar som förberedelse till militärtjänst. Det blev därför oundvikligt att jag ställdes inför frågan: ”På vems sida står jag?”

Av Apostlagärningarna 4:12 visste jag att heil, eller räddning, inte kommer från Hitler, utan endast genom Jesus Kristus. Därför kunde jag inte säga ”Heil Hitler”, och det gjorde jag heller aldrig. Jag låtsades inte heller om ordern att delta i den förberedande militära utbildningen.

Min mor, min yngre syster Helene och mina bröder Hans och Ernst blev alla arresterade under 1936 och 1937. Från och med då ville också jag ta ståndpunkt för den sanne Guden. Jag började läsa Bibeln på kvällarna, och jag bad till Jehova om att han skulle hjälpa mig. Lisbeth började också bli mer intresserad.

Jag tar ståndpunkt

När den tiden kom, tog jag klar ståndpunkt för Jehova och vägrade att tjäna i Hitlers krigsmakt, trots att jag ännu inte var döpt. Jag blev arresterad och överlämnad till de militära myndigheterna. En militärdomstol i Rastenburg dömde mig fem veckor senare till ett års fängelse.

Jag kastades i en isoleringscell i centralfängelset i Stuhm i Västpreussen (nu tillhörande Polen). När jag rastades på fängelsegården, hämtade jag tröst av att växla blickar med trogna vittnen från Königsberg som jag kände alltifrån barndomen. Mina bröder — Paul, Hans och Ernst — hamnade sedan alla i samma fängelse på grund av sin tro på Gud. När jag satt i isoleringscellen, lyckades Hans då och då smuggla lite bröd till mig.

När min fängelsevistelse gick mot sitt slut, blev jag gång på gång förhörd av Gestapo i Königsberg. Eftersom jag vägrade att ändra mig, fördes jag till koncentrationslägret i Sachsenhausen. Där blev jag anvisad att arbeta med att uppföra ett garage och fick arbeta från sex på morgonen till sex på kvällen. På grund av den brutala misshandeln försökte en del fångar rymma, trots att de visste att de skulle bli skjutna, om de blev tillfångatagna. En gång såg jag hur en fånge begick självmord genom att kasta sig mot det elektriska stängslet.

Påtryckningarna intensifieras

Andra världskriget bröt ut i september 1939, och då blev påtryckningarna på oss i Sachsenhausen allt intensivare. Vår arbetsbörda ökade, och man tog ifrån oss våra varma yllekläder. Den 15 september skulle nazisterna statuera ett exempel på vår kristne broder August Dickmann, som hade vägrat militärtjänst. Därför ordnade man med en särskild sammankomst, när han skulle avrättas.

Flera hundra av oss medvittnen blev ögonvittnen när exekutionsplutonen fyrade av och August föll död ner. Efteråt fick alla fångar gå utom Jehovas vittnen. Fyrkanten frågade därpå vilka som var redo att underteckna förklaringen om att man hade förkastat sin tro och visade villighet att bli soldat. Inte en enda skrev på, och Fyrkanten var rasande.

Vintern 1939 var sträng. Vi var uselt klädda och undernärda, så döden tog sin tribut. Många av våra äldre bröder dukade under, men totalt sett var andelen dödsfall bland oss vittnen liten i förhållande till andra grupper av fångar. Till och med den robuste Fyrkanten måste inta sjuksängen och dog i februari 1940.

Till ett annat läger

Några dagar efter det att Fyrkanten hade dött var jag bland 70 fångar som förflyttades till det lilla lägret Wewelsburg nära Paderborn. Vi hade hoppats att förhållandena skulle vara bättre där, men det blev raka motsatsen. Vi fick mindre att äta och fick slita hårdare — i ett stenbrott. Somliga dagar var vi blöta in på bara kroppen av snö och regn. Under den här speciellt svåra tiden brukade jag dra filten över huvudet om natten och tömma ut mitt hjärta med att gråta inför Jehova. Varje gång jag gjorde så kände jag sinnesfrid och ett inre lugn och fick alltså från Gud ”hjälp i rätt tid”. — Hebréerna 4:16.

Jehova tog vård om vår andliga hälsa. Vittnen från koncentrationslägret i Buchenwald sändes till Wewelsburg och hade med sig andlig föda i form av biblisk litteratur. Vi gick i små grupper till sovsalen, där vi förenade oss med dem i ett hemligt studium av Vakttornet. Även den fysiska födan i lägret blev något bättre.

Jag tackade Jehova för hans omtanke när ett medvittne såg till att jag fick arbeta med honom i en smedja. I verkstäderna, där det övervägande var vittnen som arbetade, fick fångarna bättre matransoner. Dessutom var det varmt där, och man drev inte på arbetarna lika grymt. Fysiskt repade jag mig så mycket att jag inom sex månader hade fått kroppskrafterna tillbaka, trots att jag dessförinnan hade varit mager som ett skelett.

Besked om mina bröder

När jag var i Wewelsburg fick jag veta av min syster Lisbeth att vår bror Ernst hade bevarat ostraffligheten mot Jehova ända till döden. Efter fyra års fängelse hade han blivit halshuggen i Berlin den 6 juni 1941. När andra vittnen fick höra nyheten, kom de fram och gratulerade mig. Deras positiva inställning rörde mig djupt. Att förbli lojal betydde mer för oss än att överleva.

Två år senare, den 1 februari 1943, blev min bror Hans skjuten i Quednau nära Königsberg. Hans var 34 år och hade suttit fängslad i fem år. Ett ögonvittne till avrättningen berättade för mig längre fram att officeren hade frågat Hans om han hade en sista önskan. Hans bad om tillåtelse att få frambära en bön, vilket beviljades. Bönen gjorde ett sådant intryck på soldaterna att när officeren slutligen gav order om eldgivning, var det inte en enda av dem som lydde. Han upprepade ordern, varpå ett skott avlossades som träffade kroppen. Officeren drog sedan sin egen pistol och gav honom nådaskottet.

Fler exempel på ostrafflighet

Av de vittnen som flyttades från Buchenwald till Wewelsburg var det 27 som blev utvalda till militärtjänst och sändes för att tjänstgöra i olika förband. Alla vägrade militärtjänst; bara en accepterade vapenfri tjänst. De 26 hotades med avrättning, men till ingen nytta. Sedan de återvänt till lägret i Wewelsburg, hotade kommendanten: ”Inom fyra veckor kommer ni att vara döda och begravna.”

Dessa lojala bröder fick sedan särskilt sträng behandling. SS tänkte ut alla möjliga sätt att förtrycka, utmatta och pina dem till döds. Likväl överlevde alla 26! Längre fram fick några som inte var vittnen röna samma behandling, och bland dem var dödligheten hög redan efter en kort tidsperiod.

Mina systrar bevarar ostraffligheten

I april 1943 blev jag omplacerad till lägret i Ravensbrück. Det var huvudsakligen avsett för kvinnor men hade en liten avdelning för män. Jag sattes att arbeta i bilverkstaden, alldeles framför kvinnornas läger. Kristna systrar som gick förbi lade snart märke till min lila triangel. Vilken glädje att få utbyta en diskret hälsning eller ett varmt leende! Snart spred det sig att jag var son till farmor Rehwald. Ja, min mor befann sig bland kvinnorna i lägret, och därtill min syster Helene och min svägerska, hustru till min avlidne bror Hans!

Våra kristna systrar hade möjlighet att förse mig med underkläder och ett stycke bröd då och då. En gång manövrerade de så att jag i hemlighet kunde tala med min kära mor. Hade vårt möte blivit upptäckt, skulle det ha inneburit stora svårigheter för oss. Vilken glad återförening! Några månader senare, kort innan lägret befriades, dog min mor. Hon hade bevarat sin ostrafflighet ända till döden.

Äntligen befriade!

I april 1945 kom ryssarna och amerikanerna närmare Ravensbrück. Jag anförtroddes en traktor och ett släp för att hjälpa till att evakuera lägret. Efter en äventyrlig resa talade vakthavande SS-officeren om för oss att amerikanerna var helt nära och att vi alla var fria att göra som vi behagade.

Till slut kom vi till Schwerin i Mecklenburg, där vi träffade ett antal vittnen som hade varit i lägret i Sachsenhausen, bland dem min bror Paul. Han hade överlevt såväl dödsmarscherna från Sachsenhausen som andra umbäranden. Några dagar senare lyckades vi komma med ett tåg till Berlin och letade reda på en familj med vittnen som tog gästfritt emot oss.

Denna familj gjorde mycket för att hjälpa bröder och systrar som blev befriade från lägren och fängelserna. År 1946 gifte jag mig med Elli, som var dotter i den familjen. Äntligen gjordes det anordningar för att jag skulle bli döpt, någonting som inte hade varit möjligt i koncentrationslägren.

Så spännande det har varit att vid sammankomster under årens lopp få träffa bröder som jag har suttit tillsammans med i koncentrationsläger! Somliga hade riskerat livet för sina bröder, och dessa var särskilt kära för mig. De sex medlemmar av vår familj som blev arresterade — min mor, min syster Helene och jag, plus mina bröder, Paul, Hans och Ernst — tillbringade sammanlagt 43 år i fångenskap. Och min syster Lisbeth bevarade också sin ostrafflighet mot Gud till sin död år 1945.

Beroende av Jehovas kraft

Efter vårt giftermål fick Elli och jag privilegiet att under ett antal år få tjäna vid Betel i Magdeburg och i pionjärarbetet. Sedan utökades familjen, och vi började uppfostra våra två söner. Vi är mycket tacksamma över att en av dem, Hans-Joachim, tjänar som äldste och hans hustru som pionjär. Tyvärr har vår andre son inte hållit sig kvar på den kristna väg som vi ledde honom in på.

Över 45 år har flugit i väg sedan mina erfarenheter i koncentrationslägret. Men inte ens nu har all oförtjänt omtankes Gud fulländat min utbildning. (1 Petrus 5:10) Jag har ofta blivit påmind om aposteln Paulus’ ord i 1 Korinthierna 10:12: ”Må den som menar att han står se till att han inte faller.”

I dag, vid 81 års ålder, är jag tacksam över att jag fortfarande kan ha del i arbetet att vittna och tjäna som församlingsäldste. Jag är också tacksam för att jag har kunnat hjälpa ett antal människor att komma därhän att de har överlämnat sig och blivit döpta. Även detta betraktar jag som ett uttryck för Jehovas oförtjänta omtanke. — Berättat av Josef Rehwald.

[Bild på sidan 20]

Josef Rehwald år 1945

[Bild på sidan 21]

Familjen Rehwald omkring år 1914. Mor med lille Josef i knät

[Bild på sidan 23]

Josef och Elli Rehwald vid sammankomsten i Berlin 1991, med sonen Hans-Joachim och hans hustru, Ursula