Hästar var mitt liv
Små, små hovar stack först ut, följda av ett huvud liggande på ett par framben. Jag hade lite svårigheter med bogpartiet, men resten kom ut mycket fort. Navelsträngen klipptes genast av, och stoet hoppade upp på benen gnäggande av lycka och ivrig att få se sitt föl.
DETTA var bara ett av många tillfällen då jag var tvungen att lämna min säng under natten för att hjälpa en ”mamma” i trångmål. Jag godtog detta utan att klaga. Du förstår, att föda upp renrasiga hästar var min passion.
Min kärlek till hästar började mycket tidigt i mitt liv. Jag började rida då jag var sex år. Jag föddes i Roncq i norra Frankrike och uppfostrades av katolska föräldrar som skickade mig till en katolsk internatskola för min gymnasieutbildning. Det fanns inga skolor för hästuppfödning, så jag beslutade att lämna skolan och träda in i hästarnas värld. Jag började tillsammans med tränare i Chantilly, en stad norr om Paris som är känd för sina rashästar. Där fick jag en inblick i den fordrande och rigorösa tävlingsvärlden. Varför fordrande? Tävlingshästar kan jämföras med förstklassiga idrottsmän — de behöver ständig tillsyn.
Att träna tävlingshästar
Den känsliga perioden av träning och övning börjar vanligen på hösten då hästarna är 18 månader gamla. De måste vänja sig vid nya omgivningar och ge upp sitt tidigare bekymmerslösa lekande för att ta itu med arbete. Först måste tränaren göra hästen bekant med ett betsel, vilket inte är någon lätt uppgift.
Bara att spänna fast sadelgjorden på en häst kan ibland vara rena rodeon! Unghästen måste övas att vänja sig vid en sadel, och till slut kommer tiden då hästen för första gången får bära en ryttare. Den förste ryttaren väljs vanligen bland dem som övas till att bli jockeyer. För många av dem blir det första gången som de får ”kräla i stoftet”! Att träna hästar kräver mycket skicklighet och tålamod förbundet med ett sensibelt tillvägagångssätt. För om djuret utsätts för traumatiska påfrestningar, kan dess framtida tävlingskarriär faktiskt äventyras.
Tidigt varje morgon tog vi ut hästarna för att lära dem de olika gångarterna — nämligen skritt, trav och samlad galopp — vilka alla är en viktig del av träningen. Efter hand som en häst blir tränad måste den kunna byta gångart på ryttarens kommando. Men det är tillåtet att ge hästen fria tyglar och låta den sträcka ut i galopp en kortare sträcka då och då.
Framåt förmiddagen återvände vi till stallet för att hästarna skulle bli noggrant ryktade. Alla tecken på svett avlägsnades, och hovarna rengjordes också med omsorg.
Om en häst gör fina framsteg kan den mot slutet av vintern börja ta del i tävlingar för tvååringar. För en rashäst är karriären vanligen över vid slutet av tredje året eller, som längst, fjärde året. Travhästar kan emellertid fortsätta att tävla upp till åtta års ålder.
Mina drömmar går i uppfyllelse
Eftersom jag var särskilt intresserad av att föda upp hästar, började jag min utbildning på ett stuteri i Normandie i nordvästra Frankrike — ett utmärkt område för att föda upp tävlingshästar på grund av klimatet och de frodiga betesmarkerna. Arton månader senare blev jag vice chef på stuteriet Bois-Roussel, det största i Europa på den tiden, med 300 hästar att ta hand om och med hundratals hektar mark.
På Bois-Roussel träffade jag den kvinna som kom att bli min hustru; hon arbetade där som sekreterare. Jag hade ingen aning om hur mycket detta skulle komma att påverka mitt liv. Du förstår, hon var bekant med Jehovas vittnen och började tala med mig om dem. Men just då var jag inte intresserad.
Då chefen hörde om våra planer att gifta oss inom några månader, frågade han oss om vi ville ta ansvaret för ett annat stuteri i vilket han var delägare. Därmed gick mina vildaste drömmar i uppfyllelse. Där var jag, chef för ett betydelsefullt stuteri vid 24 års ålder! Det finns ytterst få stuterichefer i Frankrike; dessa poster är vanligen reserverade för medlemmar av den exklusiva kretsen i tävlingsvärlden. Stuteriet La Louvière, som var mindre än Bois-Roussel, låg också i Normandie, och för mig var det ett litet paradis på 100 hektar och med ungefär hundra hästar — hingstar, ston och föl.
Eftersom den föregående chefen inte skulle avgå förrän om sex veckor erbjöd ägaren oss en resa till Förenta staterna under tiden. Vi besökte stora amerikanska stuterier för att studera deras uppfödningsmetoder och tog kontakt med många gårdar dit vi senare skulle sända våra ston för att betäckas av deras hingstar.
Livet på ett stuteri
Livet på ett stuteri är helt uppslukande men absolut inte långtråkigt. Det gav oss stor tillfredsställelse, för vi var i ständig kontakt med naturen och hade vackra och friska djur att ta hand om. På morgonen vaknade vi till det behagliga ljudet av att hästarna mumsade i sig färskt gräs. Det var som musik för mina öron!
Arbetet på en gård är indelat i brunstsäsong och födelsesäsong, avvänjning av fölen och försäljning av de unga rashästarna. Hingstar väljs ut mycket omsorgsfullt med framstående tävlingsmeriter såväl som börd och stamtavla som grund. Varje vår betäcktes omkring 40 ston, och så mycket som hundra tusen dollar kunde man få betala för att få en avelshingst med framstående meriter att bli far till ett föl. Med tanke på sådana investeringar är det inte svårt att förstå varför så mycket intresse visas under både dräktighetstiden och tiden för födseln.
Tyvärr kan olyckor hända, och ibland blir det lilla fölet föräldralöst från födelsen. I sådana fall möts man av den svåra uppgiften att förmå ett avelssto att adoptera det. Stoet hålls fast med hjälp av en kindkedja av stalldrängarna som avlöser varandra dag och natt i omkring 48 timmar då det lilla fölet förs fram för att dia. Stoet måste hållas fast för att hindras från att sparka, eftersom hon lätt skulle kunna döda den föräldralöse fölungen. Ett av stoets framben måste hållas upp mot hennes mage och en brems spännas fast runt överläppen för att hålla henne lugn.
Till slut tröttnar stoet, och då hon till slut godtar fölet, har man lyckats. Ofta blir den nya modern så beskyddande att det till och med är svårt att närma sig fölet. Födelsen måste omedelbart uppges till den franska registreringsmyndigheten, där fölet förs in i registret för just den rasen.
Hästar och föl
Några dagar efter födelsen förs stona, följda av sina föl, ut till paddockarna. Likt många unga djur blir föl genast vilda och skuttar lekfullt runt sina mödrar och sparkar med benen i alla riktningar. Vilken fröjd att se dem hoppa, stegra sig och rulla runt i gräset! De älskar vatten och stänker entusiastiskt ner sig medan de stampar omkring i det.
Hästar tycker inte om att vara ensamma och blir lätt uttråkade. Men hingstar och unghästar som tränas måste vara för sig själva. Om en häst inte kan vara ensam, måste man finna ett sällskapsdjur. Vi var tvungna att förse en av våra hingstar med ett får. De kom mycket bra överens. Ja, till och med så bra att fåret vägrade att lämna hästen vare sig dag eller natt. En tävlingshäst som var champion och som hette Allez France hade ett får till kamrat som gjorde henne sällskap även på kapplöpningstävlingarna — fast inte i själva tävlingen!
I augusti är det tid för avvänjningen, en ledsam tid för mödrar och föl. De måste skiljas åt och får inte se eller ens höra varandra. Fölen visar sin sorg genom att ständigt gnägga i några dagar, varefter de kommer över det. Den 1 januari året efter födelsen börjar de kallas ettåringar. Vid de årliga auktionerna i Deauville kan priset för en ettåring lätt överstiga en miljon dollar.
Några av de hästar som föddes och växte upp på vårt stuteri hade framgångsrika karriärer. En sådan var High Echelon som vann Prix d’Amérique år 1979 som världschampion i travklassen. Vi födde också upp andra avelsdjur som vann ett antal viktiga klassiska tävlingar.
Kontakt med sanningen
Många månader gick på den nya gården utan att vi fick besök av Jehovas vittnen. Så min hustru föreslog att jag skulle skriva till en närliggande församling och be någon komma. Några dagar senare kom det ett par till vår dörr. Personligen kunde jag inte tro att Bibeln exakt förklarade våra dagar. När min hustru berättade för mig att Guds kungarike hade blivit upprättat år 1914, ansåg jag att det bara var vittnenas tolkning. Jag hade aldrig sett det årtalet i Bibeln.
Vi hade ett långt samtal med det gifta paret som var heltidsförkunnare, och deras förklaringar — speciellt av Daniels bok — väckte mitt intresse, och jag beslutade mig för att studera Bibeln. Detta var inte lätt att få in i mitt schema, för jag var helt uppslukad av mitt arbete.
Paret reste 25 kilometer för att besöka oss och fick ofta återvända hem utan att ha lett vårt bibelstudium, därför att jag var tvungen att vara tillsammans med en sjuk häst eller se efter ett sto som skulle föla. Men då jag växte i förståelse för behovet av att ge första platsen åt Rikets intressen och Guds rättfärdighet, vidtog jag åtgärder för att köpa ”upp den lägliga tiden” för studium. — Efesierna 5:16; Matteus 6:33.
Jag stod inför ett val
Snart började vi besöka mötena, och sex månader senare var jag med vid 1975 års områdessammankomst ”Guds suveränitet” i Annecy i sydöstra Frankrike. Under den sammankomsten började jag inse att mitt arbete inte var i harmoni med Bibeln. Jag kom att förstå principen som framställs i Jesaja 65:11 och som klart visar att ”de som ställer i ordning ett bord åt guden Lyckan” inte kan ha Guds godkännande. Och eftersom vi endast födde upp tävlingshästar, bidrog vi indirekt till hasardspelsindustrin. Våra samveten kunde inte tillåta oss att bli döpta.
Tiden hade kommit för ett avgörande val. Skulle jag fortsätta min älskade karriär eller överlämna mitt liv åt Jehova Gud? Eftersom Guds vilja hade blivit den allra viktigaste saken i mitt liv, talade jag med de två ägarna om saken och lämnade in min avskedsansökan. Jag var tvungen att stanna kvar ett år till, i väntan på en ersättare. Men vid den kretssammankomst som hölls i september 1976 i Gargenville (Parisområdet) blev min hustru och jag döpta.
I hästuppfödarvärlden kom många människor att känna till mitt val. Jag kommer särskilt ihåg en sjukhuskirurg som kom och besökte gården. Han sade att från moralisk ståndpunkt sett kunde han till fullo förstå varför jag måste göra ett sådant val. Efter att ha sett sig omkring blev han överväldigad över stuteriets välstånd — de färgsprakande blomrabatterna, de träpanelade båsen och de många kilometerna av rena vita staket. Han anförtrodde mig att han hade varit ur stånd att få ihop de nödvändiga medlen för underhåll och utsmyckning av sitt sjukhus.
Jag har aldrig ångrat mitt val. Min hustru och jag lämnade Frankrike tidigt år 1992 för att tjäna i ett fransktalande land där behovet av Rikets förkunnare var större. Där har jag privilegiet att tjäna som äldste i Jehovas vittnens församling. Vi delar samma syn som aposteln Paulus hade och som återges i Filipperna 3:8: ”Ja, vad den saken angår, anser jag verkligen också allt vara förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom har jag lidit förlusten av allt, och jag anser det som en hop avskräde, för att jag må vinna Kristus.”
Min hustru och jag älskar fortfarande natur och djur och speciellt hästar. Vi ser fram emot den dag då människans förhållande till djuren inte längre kommer att vara grundat på självisk vinning. — Berättat av Stephane Jesuspret.