Den afrikanska buffeln – ett samarbetsvilligt djur
Från Vakna!:s korrespondent i Kenya
DU KÖR tvärs över den afrikanska savannen. Bilen kränger till över en kulle, och plötsligt, bara några meter längre bort, framträder en rad förskräckliga djur. Det är kraftiga varelser som mäter 1,5 meter i boghöjd och har en vikt på närmare ett ton. De blir oroade över att du närmar dig, står blickstilla med huvudena höjda för att få vittring på dig och stirrar hotfullt på dig.
Men du kan inte slita ögonen från de väldiga hornen, som är böjda neråt och åt sidorna. Från spets till spets mäter hornen så mycket som 150 centimeter. På en del av djuren breder den upphöjda kanten på hornen, som sitter närmast huvudet, ut sig ner över pannan, så att det bildas en stor hjälm. Du funderar över hur många stötar från en sådan murbräcka fordonet skulle tåla.
När man får veta vilket rykte de här djuren har, är en sådan rädsla förståelig. Det är ju trots allt afrikanska bufflar, vilka anses vara utomordentligt farliga och benägna att anfalla vid minsta provokation. Den afrikanska buffeln påstås ha skadat eller dödat fler människor — och lejon — än någon annan gräsätare på jorden. Inte undra på att blotta åsynen av dem skrämmer dig! Så när ett av djuren häftigt frustar till, bereder du dig på det värsta. Men till din förvåning och lättnad blir det inget anfall. I stället vänder sig raden av tjurar om och lunkar i väg!
Nej, det var inte du som lyckades skrämma bort djuren med din blick. För även om den afrikanska buffeln inte är att leka med, är den av naturen ett förvånansvärt stillsamt djur. Den äter gräs — inte kött (från djur eller människor). Att den är beryktad för att vara vildsint är resultatet av legender och överdrivna jägarhistorier, inte av vetenskapliga studier. I själva verket är den mer inställd på att undvika än på att söka konfrontation. Och långt ifrån att vara ett vresigt odjur är den afrikanska buffeln ett föredöme i fråga om samarbete.
Samarbetar för sin överlevnad
Den afrikanska buffeln är en ovanligt sällskaplig varelse. Den förekommer i nästan hela Afrika söder om Sahara och är nöjd med snart sagt vilken terräng som helst, bara den har nära till vatten. Under regnperioden, när det är gott om vatten och föda, håller den afrikanska buffeln ihop i stora hjordar. I vissa områden består hjordarna av i genomsnitt upp till 350 djur, medan de i andra områden kan uppgå till flera tusen. Under torrperioden krymper hjordarna till grupper på mellan 2 och 20 djur. Varje dag — på morgonen och på kvällen — beger sig hjorden till en närbelägen vattenkälla. En enda buffel kan dricka uppemot 30—40 liter.
Under den varma delen av dagen tycker de här fyrbenta djuren om att ligga i vattnet och vältra sig i gyttjan. Denna vana är inte bara svalkande och uppiggande, utan befriar dem även från irriterande parasiter. Eller också ligger de bara i skuggan och till synes mediterar, medan de långsamt låter gräset, kvistarna och löven de betade under natten smälta.
När fara hotar kommer den samarbetsvilliga andan snabbt till synes. En buffel signalerar fara genom att frusta kraftigt. Snart är hela hjorden samlad för att försvara sig. Man har hört om bufflar som gått ihop och anfallit ett lejon! Denna instinkt att skydda varandra är sällsynt bland gräsätare — det vanliga är att varje djur ser till sig självt när fara hotar. Resultatet blir att lama och blinda bufflar kan klara sig så länge de håller sig till hjorden.
Sammanhållningen är densamma även om ingen fara hotar. När de skall göra något annat, till exempel sluta beta och lägga sig ner, gör hela hjorden gemensam sak inom några minuter. Forskare trodde tidigare att hjorden följde ett enskilt ledardjur, men på senare tid har man fört fram tanken att de följer vilken som helst av medlemmarna som bäst känner till området de befinner sig i, vilket vanligtvis är en äldre hona. Fullvuxna hanar har en benägenhet att lämna hjorden och hålla sig för sig själva. Hjorden tyranniseras därför inte till lydnad under en dominerande ledare, utan är ganska samarbetsvillig till sin natur.
Den ensamme tjuren — en enstöring?
Men varför bryter hanarna upp från hjorden? Har de blivit mindre sällskapliga? Inte alls. Att de lever jämförelsevis ensamma tycks bero på deras väldiga storlek. Eftersom de är för tunga för att förflytta sig lika ofta som hjorden, föredrar de en mera stillsam livsstil. Därför markerar var och en ett eget revir — en plats med skugga, med växtlighet som den kan beta av på natten och med en vattenkälla i närheten. Den håller sig dock så nära som möjligt den gångstig som hjorden går när den varje dag går för att dricka. Då och då betar han med sina gamla kamrater. När det blir ont om vatten under torrperioderna, håller flera tjurar ihop och följs åt på de två dagliga turerna till vattenkällan.
Men hur går det om en hjord måste passera en tjurs revir? Leder det till en väldig strid? Inte alls. Tjuren möter hjorden vid gränsen till sin ”egendom” och eskorterar den personligen till nästa tjurs revirgräns. Den tjuren tar i sin tur över ansvaret och ledsagar dem till nästa revir. Det hela upprepas tills hjorden har nått fram till sitt område med vatten. Om något hotar hjorden, ikläder sig tjurarna rollen som beskyddare för korna och kalvarna. De skyddar dem automatiskt bakifrån — den farligaste positionen — och är de sista att ta till flykten.
Den afrikanska buffeln förtjänar således inte ryktet att vara ett förskräckligt vilddjur. När vi nu har lärt känna detta djur lite närmare, ser vi det inte som en tanklöst stridslysten ångvält, utan som ett fridsamt föredöme i fråga om samarbete värt att ta i betraktande — och kanske rentav efterlikna.
[Bilder på sidorna 24, 25]
Man har hört om bufflar som gått ihop och anfallit ett lejon
Även om tjurarna lämnar hjorden, förblir de mycket sociala