Njursten — nya sätt att behandla en gammal åkomma
DU HAR förmodligen hört talas om någon som lidit av njursten. Enbart i Förenta staterna får sjukhusen ta emot omkring 300.000 njurstenspatienter varje år. Ett njurstensanfall kan vara oerhört plågsamt, jämförbart med en förlossning.
En del människor tror att njursten är ett relativt nytt hälsoproblem, ett som kanske har med dagens kostvanor eller livsföring att göra. Men faktum är att stenar i urinvägarna har plågat människor i hundratals år. De har till och med påträffats i egyptiska mumier som är flera tusen år gamla.
Stenarna bildas genom att bland annat salter i urinen klumpar ihop sig i stället för att lösas upp och föras ut ur kroppen. De kan anta olika former och kan bestå av många olika ämnen. I publikationen Clinical Symposia sägs det till exempel: ”I Förenta staterna består cirka 75 % av alla [njur]stenar huvudsakligen av kalciumoxalat, och 5 % består av rent kalciumfosfat.”
Förekomst och orsaker
Enligt en rapport kommer omkring 10 procent av männen och 5 procent av kvinnorna i Nordamerika att få njursten någon gång under sin livstid. Och återfallsfrekvensen är hög. Var femte person som har haft ett njurstensanfall kommer att få ännu ett inom fem år.
Varför somliga personer får njursten och andra inte är något som har förbryllat läkare i många år. Stenar kan bildas av många olika orsaker, till exempel ämnesomsättningsrubbningar, infektioner, ärftliga faktorer, kronisk uttorkning samt kostvanor.
Omkring 80 procent av alla njurstenar lämnar spontant kroppen med urinen. För att hjälpa kroppen att göra sig av med stenarna uppmuntras njurstenspatienter att dricka stora mängder vatten — dock inte i samband med ett akut anfall. Trots att sådana njurstenar är relativt små, ofta nätt och jämnt synliga, kan de förorsaka stor smärta. Om urinvägarna blockeras eller om en sten är så stor att den inte kan passera (njurstenar kan bli lika stora som en golfboll), är någon form av medicinsk behandling nödvändig för att bevara patientens hälsa.
Nya behandlingsmetoder
Ända fram till omkring år 1980 krävdes det ett större operativt ingrepp för att avlägsna njurstenar som inte lämnade kroppen av sig själva. För att komma åt en sten som hade fastnat i njuren eller i urinvägarna var operatören tvungen att lägga ett 30 centimeter långt, smärtsamt snitt i patientens sida. Efter operationen följde vanligtvis två veckors sjukhusvistelse och omkring två månaders konvalescens i hemmet. Men ”tack vare de tekniska framsteg som gjorts på senare tid är ett kirurgiskt avlägsnande sällan nödvändigt” numera, förklarar den medicinska publikationen Conn’s Current Therapy (1989).
I dag kan även besvärliga stenar avlägsnas med hjälp av en metod som kräver ett mycket litet kirurgiskt ingrepp. En annan teknik, som används ännu oftare, kallas ESVL (extrakorporeal stötvågslitotripsi) och kräver ingen operation alls. Conn’s Current Therapy redogör för dessa medicinska nyheter och förklarar att större operationer i dag ”troligen svarar för avlägsnandet av endast en procent av alla [njurstenar]”.
Perkutan njurstenskirurgi
En teknik som kräver ett mycket litet kirurgiskt ingrepp kallas ibland perkutan ultraljudslitotripsi. ”Perkutan” betyder ”genom huden”, och ”litotripsi” betyder ordagrant ”stenkrossning”. Det enda operativa ingrepp som krävs är ett en centimeter långt snitt i sidan. Genom denna öppning för man in ett cystoskopliknande instrument som kallas nefroskop, med vars hjälp man kan betrakta njurens inre delar och den besvärande stenen.
Om stenen är så stor att man inte kan få ut den genom nefroskopet, för man in en sond i njuren via en kanal i nefroskopet. För att sönderdela stenen eller stenarna ansluts den ihåliga sonden till en ultraljudsgenerator, som får sonden att vibrera med en frekvens av cirka 23.000—25.000 svängningar per sekund. Ultraljudsvågorna får sonden att fungera som en tryckluftshammare, som krossar alla stenar den kommer i kontakt med, utom möjligen de allra hårdaste.
Med hjälp av en suganordning ”dammsuger” man bokstavligt talat njurens inre och befriar den från stenfragment. Sugningen fortsätter under hela sönderdelningsprocessen, tills en noggrann undersökning visar att alla stenpartiklar har avlägsnats via sonden.
Ibland kan det emellertid finnas kvar stenfragment som ingenting biter på. I sådana fall kan läkaren via nefroskopet föra in ett smalt rör med en liten griptång i änden. Med dess hjälp kan läkaren sedan gripa tag i stenen och dra ut den.
När perkutantekniken var under utveckling, prövades många olika metoder. I läkartidskriften Urologic Clinics of North America kunde man för några år sedan läsa: ”Nya metoder för perkutant avlägsnande av njurstenar tycks dyka upp i varje nytt nummer av de medicinska facktidskrifterna.” Utsikterna till framgång ”varierar med stenens storlek och läge”, förklarade tidskriften, men den viktigaste faktorn är ”operatörens skicklighet och erfarenhet”.
Trots att det krävs ansenlig kraft för att krossa stenarna, är perkutantekniken relativt säker. ”Blödningar har inte varit något stort problem”, sägs det i facktidskriften Clinical Symposia. En rapport visar emellertid att större blödningar har förekommit hos omkring 4 procent av patienterna.
Till fördelarna med denna teknik hör minskade obehag för patienten och förkortad konvalescens. I de flesta fall räcker det med fem eller sex dagars sjukhusvistelse, och somliga patienter kan åka hem efter bara tre dagar. Detta är särskilt fördelaktigt för yrkesverksamma personer, som i många fall kan återgå till arbetet så snart de kommer hem från sjukhuset.
Behandling utan operation
En mycket intressant ny behandlingsmetod, som introducerades i München år 1980, kallas ESVL (extrakorporeal stötvågslitotripsi) eller kort och gott stötvågsbehandling. Med denna teknik krossas stenarna av kraftiga stötvågor, utan något operativt ingrepp.
Patienten sänks ner i en tank av rostfritt stål, som är till hälften fylld med varmt vatten, och placeras på ett sådant sätt att den njure som skall behandlas är exakt i fokus för stötvågor som alstras av elektroder under vattnet. Stötvågorna passerar med lätthet kroppens mjuka vävnader och når stenen utan energiförluster. De fortsätter att bombardera stenen tills den har sönderdelats. Hos de flesta patienter förs stenpartiklarna sedan utan obehag ut med urinen.
År 1990 användes ESVL i omkring 80 procent av alla njurstensfall. Tidskriften Australian Family Physician rapporterade förra året att sedan den här tekniken introducerades har ”mer än 3 miljoner patienter runt om i världen ... behandlats med hjälp av över 1.100 apparater, som använt olika typer av stötvågsgeneratorer för att sönderdela njurstenarna”.
Även om stötvågsbehandlingen åstadkommer visst trauma i njurtrakten, framhåller tidskriften Australian Family Physician: ”[ESVL] skadar sällan angränsande organ, såsom mjälte, lever, bukspottkörtel och tarmar. De kortvariga traumatiska verkningarna tolereras väl och vållar patienterna mycket små obehag, och de flesta patienter klagar bara över lindriga ... [skelett- och muskelsmärtor] i bukväggen och små mängder ... [blod i urinen] i 24—48 timmar efter behandlingen.” Även barn har behandlats med framgång. Den ovan nämnda australiska tidskriften förklarade sammanfattningsvis: ”Efter 10 års utvärdering förefaller ESVL vara en oerhört säker behandlingsmetod.”
Stötvågsbehandlingen har faktiskt varit så effektiv att Conn’s Current Therapy för år 1992 förklarade: ”(ESVL) har gjort det möjligt att avlägsna besvärande njurstenar så lätt och med så låg dödlighet att patienter och läkare blivit mindre noggranna med [förebyggande] medicinska åtgärder i samband med njurstensbesvär.”
Men njursten är trots allt en smärtsam åkomma, som du säkert inte vill drabbas av. Vad kan du göra för att slippa denna sjukdom?
Förebyggande åtgärder för att förhindra nya stenar
Eftersom njurstenar ofta återkommer, bör man, om man en gång har haft sådana besvär, dricka mycket vatten. En urinmängd på minst två liter om dagen rekommenderas, och det innebär att du måste dricka en hel del vatten!
Du gör också klokt i att se över dina kostvanor. Läkare rekommenderar minskad konsumtion av födoämnen rika på oxalat, som anses befrämja stenbildning. Sådana födoämnen är bland andra spenat, rabarber, choklad, te och kaffe. Förr rekommenderade läkarna också att man skulle minska kalciumintaget, men nyare forskningsrön visar i stället att ökade mängder kalcium i maten har en tendens att minska benägenheten för stenbildning.
Men om du, trots alla försiktighetsåtgärder, skulle få en ny njursten, kan det vara en tröst att veta att det nu finns utmärkta behandlingsmetoder att tillgå.
[Bild på sidan 21]
Icke-operativ behandling av njursten med hjälp av en apparat som kallas ”lithotripter”
[Bildkälla]
S.I.U./Science Source/PR
[Bildkälla på sidan 20]
Leonardo On The Human Body/Dover Publications, Inc.