Konkreta bevis för Förintelsen
NÄR MAN KOMMER TILL EN PLATS SOM VISAR MÄNSKLIGHETEN från dess sämsta sida, verkar det egendomligt att finna följande ord från den Heliga skrift inristad på en stenplatta: ”Ni är mina vittnen.” Men när allt kommer omkring kanske detta är den rätta platsen att citera Bibeln, åtminstone den här speciella versen. — Jesaja 43:10.
Holocaust Memorial Museum i Washington, som invigdes den 22 april 1993, står som en obeveklig och dyster påminnelse om en teknik som av demagoger utan moral förvandlades till en fruktansvärd dödsmaskin. Listan över de försvarslösa offer som mördades av den tyranniska nazistregimen får tanken att svindla — omkring sex miljoner judar och miljontals andra människor, däribland polacker, slaver, Jehovas vittnen, zigenare, homosexuella och handikappade.
En minnesvärd tur
Rundvandringen börjar i en sval, grå stålhiss, som för besökarna från Hall of Witness (Vittnesbördshallen) på bottenvåningen upp till tredje våningen. Därifrån letar de sig sedan neråt och passerar utställningsföremål från alla faser av Förintelsen, från den nazistiska propagandaapparaten, Hitlers maktövertagande och hetsjakten på människor till den slutliga befrielsen ur dödslägren. Rundturen slutar i Hall of Remembrance (Minneshallen), där en eld ständigt brinner. Ögonvittnesskildringar, stillbilder och film, musik och konst — alla hjälpmedel utnyttjas för att återge den kusliga berättelsen.
De tre planen utgör en oerhört tankeväckande och gripande permanent utställning. En del av de mest fasaväckande utställningsföremålen döljer sig bakom 120 centimeter höga skärmväggar, som barn inte kan se över.
Ett pedagogiskt centrum
I anslutning till museet finns också Holocaust Research Institute, som innehåller ett omfattande bibliotek och arkiv. Det skall även tjäna som ett internationellt centrum för vetenskapliga studier rörande detta ämne. ”Vi ägnar oss främst åt att upplysa och undervisa allmänheten”, förklarar dr Elizabeth Koenig, som förestår museets bibliotek. Biblioteket kommer att kunna tillhandahålla upplysningar om en del av de minoritetsgrupper som fanns i koncentrationslägren. ”Vi har redan en hel del material om Jehovas vittnen”, säger hon.
År 1933 satte Hitler i gång en kampanj för att utrota Jehovas vittnen. Tusentals vittnen — från Tyskland, Österrike, Polen, det som varit Tjeckoslovakien, Nederländerna, Frankrike och andra länder — fördes till olika koncentrationsläger. De blev förföljda enbart på religiösa grunder. Två av de överlevande vittnena hade inbjudits till invigningen av museet.
De överlevande berättar
En av de överlevande, 73-årige Franz Wohlfahrt, fick se 15 av sina närmaste släktingar och familjemedlemmar arresteras på grund av att de var Jehovas vittnen. ”Sju av dem avrättades — de flesta blev halshuggna. En gasades ihjäl, och de övriga dog i koncentrationsläger och Gestapos fängelser”, berättar han.
Trodde han att han själv skulle komma levande ur dessa läger? ”Jag tvivlade faktiskt på det”, säger Franz. ”Nästan varje dag påminde vakterna mig om att även om Tyskland förlorade kriget, skulle de ha tillräckligt med ammunition kvar för att avrätta mig.”
Beklagar han någonsin att han varit tvungen att sitta fängslad på grund av sin tro? ”Aldrig! Aldrig!” säger Franz, som om blotta tanken var en förolämpning mot hans beslutsamhet. ”Vi kände alltid en inre glädje. Många gånger stoppade vakterna mig och frågade: ’Trots allt detta elände har du fortfarande ett leende på läpparna. Vad är det för fel med dig?’ Då brukade jag säga: ’Jag har all anledning att le, för vi har ett hopp som sträcker sig bortom den här svåra tiden — ett hopp om Guds kungarikes styre, då allt kommer att återställas och vi kommer att få gottgörelse för allt som vi måste gå igenom nu.’”
Joseph Schoen, född år 1910, var flitigt upptagen med att i hemlighet trycka och sprida biblisk litteratur i Österrike och var alltid ett steg före Gestapo — ända fram till år 1940, då han blev arresterad. Åren 1943—1945 befann han sig under ständigt dödshot. Vid ett tillfälle år 1943 vände sig lägerintendenten till Joseph inför hela personalen och röt: ”Håller du fortfarande fast vid din Gud, Jehova?”
”Ja, det gör jag”, svarade Joseph.
”Då kommer du att bli ett huvud kortare!”
År 1945 var Joseph med om dödsmarschen till Dachau. ”Fysiskt sett var jag ett vrak”, berättar han, ”men jag har aldrig varit så stark i min tro som jag var på den marschen.”
När han nu går runt i museet och tänker tillbaka på den tid då han satt i koncentrationsläger, säger han: ”Jag var aldrig någonsin rädd. Jehova ger oss vad vi behöver när vi behöver det. Man måste lära sig att förlita sig på Jehova och uppleva hur verklig han är när situationen är som svårast. Det var helt och hållet hans förtjänst. Ingen av oss var någon hjälte. Vi bara förlitade oss på Jehova.”
Museets värde
”Jag tycker att det här museet är oerhört betydelsefullt”, förklarar historikern dr Christine Elizabeth King, som tjänstgör som biträdande universitetskansler vid Staffordshire University i England. ”För det första har vi urkundssamlingen, som vederlägger dem som säger: ’Detta har aldrig ägt rum.’ Det finns så mycket bevis, och dessutom finns det fortfarande vittnen vid liv som överlevde Förintelsen. För det andra är museet ett utmärkt pedagogiskt redskap.”
”Vad Jehovas vittnen beträffar”, fortsätter hon, ”är det mycket viktigt för dem att kunna se sina bröder och systrar som har lidit och dött och offrat livet. Att kunna se detta dokumenterat är något alldeles speciellt.”
[Ruta på sidan 18]
Texten på skärmen lyder:
”JEHOVAS VITTNEN”
”Nazistregimens trakasserier mot Jehovas vittnen började år 1933. På grund av att vittnena vägrade att göra militärtjänst och att svära trohetseden till regimen anklagades de ofta för spioneri och konspiration mot staten. Nazisterna tolkade vittnenas förutsägelser om en kommande anarki som revolutionära hotelser och deras profetior om judarnas återvändande till Palestina som sionistiska uttalanden.
Trots detta fortsatte vittnena att församlas, predika och sprida litteratur. De förlorade sina arbeten, sina pensioner och alla medborgerliga rättigheter, och från och med år 1937 sattes de i koncentrationsläger. Där betecknades de av nazisterna som ’frivilliga fångar’: Jehovas vittnen som avsvor sig sin tro kunde bli frigivna. Inte en enda av dem avsade sig sin tro.”
[Ruta på sidan 19]
”Det är viktigt att detta kommer fram”
”Jehovas vittnen är ett av de mest beaktansvärda fallen. På grund av sina trosuppfattningar var de en av de första religiösa grupper som förbjöds ... av den nazistiska tyska regeringen år 1933. Orsaken till detta var helt enkelt att de ansåg sig vara underställda en högre lag, Guds lag. Till följd härav blev de lika skoningslöst förföljda som judar och zigenare och sattes i koncentrationsläger, där många av dem förlorade livet.
Det är viktigt att detta kommer fram. Den kanske mest tragiska sidan av saken var den som gällde Jehovas vittnens barn. När deras far fördes i väg till ett koncentrationsläger och deras mor arresterades, placerades de i en bänkrad längst bak i skolsalen tillsammans med judiska och zigenska barn. Om barnen fortfarande inte ville använda hälsningen ’Heil Hitler!’ eller på annat sätt visa sin vördnad för den nazistiska staten, klassades de som ungdomsbrottslingar enbart på grund av sina trosuppfattningar. Dessa barn fick således lida inte bara på grund av sina föräldrars påstådda och uppdiktade brott, som var samvetshandlingar, utan också för att de var deras barn.” — Doktor Sybil Milton, chef för museets historiska avdelning.
[Bild på sidan 16]
I koncentrationslägren hade Jehovas vittnen en lila triangel fastsydd på sina jackor
[Bild på sidan 17]
Franz Wohlfahrt (till vänster) och Joseph Schoen, som överlevde Förintelsen, tillsammans med historikern dr Christine King vid utställningen ”Offren”
[Bild på sidan 17]
Godsvagnar av denna typ transporterade Franz Wohlfahrt och Joseph Schoen till koncentrationslägren
[Bild på sidan 18]
Ovan: Franz Wohlfahrt (till vänster) och Joseph Schoen vid en visning av den dokumentära videofilmen ”Statens fiender”, som bland annat handlar om Jehovas vittnen
[Bild på sidan 18]
Nedan: Maria och Franz Wohlfahrt vid en monter som innehåller den bibel som tillhört Johann Stossier, Marias bror. ”Johann lyckades hålla den gömd ett bra tag innan den upptäcktes”, förklarar Franz. ”Bibeln var den enda ägodel som skickades tillbaka till hans mor efter hans avrättning”
[Bild på sidan 18]
Bredvid hans bibel finns en text som lyder: ”Den här bibeln har tillhört Johann Stossier, ett Jehovas vittne som satt fängslad i koncentrationslägret Sachsenhausen. Stossier dog kort innan sovjetiska trupper befriade lägret”
[Bild på sidan 19]
”Hur bräckliga är inte civilisationens skyddsmekanismer”, sade den amerikanske presidenten Bill Clinton vid invigningen av museet. ”Förintelsen står som en evig påminnelse om att kunskap utan rätta värderingar endast kan förvärra människans mardrömslika situation och att ett huvud utan hjärta saknar mänsklighet”