Samarbete mellan Jehovas vittnen och läkarkåren

ÅR 1945 insåg Jehovas vittnen att blodtransfusioner innebar ett oskriftenligt bruk av blod. Förbudet mot ett orätt bruk av blod fanns tydligt uttryckt i den mosaiska lagen, och det kom också att införlivas med de kristna grekiska skrifterna. I Apostlagärningarna 15:28, 29 sägs det: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt. Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!” (Se 3 Moseboken 17:10—12.) Vittnenas vägran att ta emot blodtransfusioner resulterade i många konfrontationer med vissa medlemmar av läkarkåren.

Sjukhuskommittéer

För att stödja vittnena i deras beslut att inte ta emot blod, undanröja missförstånd från läkares och övrig sjukhuspersonals sida och skapa en mer samarbetsvillig anda mellan medicinska institutioner och patienter som är Jehovas vittnen har sjukhuskommittéer upprättats av Jehovas vittnens styrande krets. Dessa kommittéer, som består av mogna vittnen som fått speciell utbildning för att kunna skapa goda relationer till läkare och annan sjukhuspersonal, har i många fall kunnat avvärja konfrontationer och få till stånd en mer samarbetsvillig anda. Från bara en handfull sådana kommittéer år 1979 har antalet nu ökat till 850 kommittéer i 65 länder. Det innebär att omkring 3,5 miljoner Jehovas vittnen nu kan utnyttja deras tjänster.

Över 4.500 äldste i Jehovas vittnens församlingar har fått speciell övning för att kunna resonera med läkare och hjälpa dem att med utgångspunkt från den medicinska litteraturen se hur mycket som egentligen kan göras för patienten utan att tillgripa blodtransfusioner. När speciella behov föreligger, kan lämpliga artiklar faxas direkt till sjukhuset för att hjälpa läkarna att behandla vittnet i fråga utan att använda blod. Kommittéerna kan också göra upp om en konsultation med andra samarbetsvilliga läkare som kan bistå med förslag på blodfria behandlingsmetoder.

I mängder av fall där blodförlusten resulterat i allvarlig blodbrist och läkarna sagt att patienten måste ha en blodtransfusion för att få upp blodvärdet har medlemmar av den lokala sjukhuskommittén till exempel kunnat delge dem medicinska artiklar som visar att samma verkan kan uppnås med hjälp av en syntetisk form av hormonet erytropoietin (EPO), som framställts med hjälp av genteknik. Detta syntetiska hormon verkar på samma sätt som det naturliga erytropoietin som produceras i våra njurar och stimulerar benmärgen att bilda nya, friska röda blodkroppar och sända ut dem i blodströmmen.

Somliga läkare menar att EPO inte verkar tillräckligt snabbt, men ett stort antal fall som inbegripit Jehovas vittnen har tydligt visat hur fort det ger resultat. I ett fall var nybildningen av röda blodkroppar fyra gånger större än normalt redan dagen efter det att man satt in EPO! Efter ytterligare en dag hade patientens tillstånd stabiliserats, och på fjärde dagen började blodvärdet stiga. Efter ytterligare några dagar steg blodvärdet mycket snabbt. Patienten överlevde. Både läkare och patienter har således haft nytta av dessa sjukhuskommittéers verksamhet.

När läkare i Australien sade att de inte utan att använda blod kunde rädda livet på ett Jehovas vittne som led av en sällsynt tropisk sjukdom, kontaktade man den lokala sjukhuskommittén och bad om hjälp att få fram information om alternativa behandlingsmetoder. Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien underrättades om behovet av sådan information. Där tog man kontakt med Hospital Information Services vid Jehovas vittnens internationella högkvarter i Brooklyn i New York, som konsulterade en medicinsk databas och sedan faxade över lämpliga artiklar till Australien. Bara 11 timmar efter det att en medlem av den lokala sjukhuskommittén lämnat läkarens mottagningsrum var han tillbaka med de efterfrågade artiklarna. De föreslagna metoderna visade sig vara effektiva, och patienten tillfrisknade. Medicinskt material har faxats från New York till så avlägsna platser som Nepal.

Högklassig forskning och hjälp

Den forskning som Jehovas vittnen bedriver i den medicinska litteraturen är kvalificerad och up-to-date. En legitimerad sjuksköterska som är biträdande föreståndare för en operationsavdelning vid ett sjukhus i Oregon i USA skrev nyligen i en medicinsk publikation för kirurgisk personal: ”Jehovas vittnen ... ligger långt före oss. Det är de som vet mest om olika alternativ till blod och blodprodukter, och ofta skaffar de fram litteratur åt oss innan vi ens hört talas om den.” — OR Manager för januari 1993, sidan 12.

En del mycket framstående läkare och kliniker, som kan ge adekvat behandling utan att använda homologt blod, har ställt sig till förfogande för konsultation och har gett råd och upplysningar om sina metoder och tillvägagångssätt. Deras vänliga tillmötesgående har bidragit till att rädda liv, till exempel genom framgångsrik behandling av leukemi och i samband med olika kirurgiska ingrepp. Dessa medicinska konsultationer har ofta skett via det internationella telenätet.

Något som också visar hur långt Jehovas vittnen har gått i sina ansträngningar att hjälpa dem som ställts inför en trosprövande medicinsk situation är de anordningar som gjorts för att förflytta en patient från ett sjukhus till ett annat, från en landsända till en annan och till och med från ett land till ett annat. För att ta några exempel: En vuxen patient flögs från Surinam till Puerto Rico, en annan flögs från Samoa till Hawaii, ett barn flögs från Österrike till Florida.

Fler samarbetsvilliga läkare

Att vittnenas situation förbättrats framgår också av det växande antalet läkare som är villiga att samarbeta med dem i blodfrågan. För fem år sedan fanns det omkring 5.000 sådana läkare; nu finns det över 30.000 i 65 länder. Detta stora antal skickliga läkare har möjliggjort en annan positiv utveckling — över 30 medicinska och kirurgiska kliniker för helt blodfri behandling har upprättats runt om i världen.

Allt detta har lett till att man numera, åtminstone i Nordamerika, mycket sällan hör talas om några försök att tvinga på vuxna vittnen en blodtransfusion, och i många andra länder går utvecklingen i samma riktning. De flesta problem gäller nu nyfödda barn, i synnerhet vid förtidsbörd. Dessa för tidigt födda barn har ofta problem med underutvecklade organ som inte fungerar normalt, till exempel lungor och njurar. Men läkarna kommer ständigt på nya metoder att behandla dessa tillstånd utan blodtransfusioner. Man har till exempel numera tillgång till ett syntetiskt surfactantpreparat (ett ämne som hindrar lungvävnaderna från att klibba ihop sig) för att hjälpa barn med andningssvårigheter. Man har också i allt större utsträckning börjat använda erytropoietin för att behandla blodbrist hos för tidigt födda barn.

Hjälp åt medicinsk personal och andra befattningshavare

För att hjälpa pediatriker och neonatologer att behandla barn till Jehovas vittnen utan att tillgripa blodtransfusioner har Hospital Information Services iordningställt en samlingsvolym bestående av 55 artiklar ur den medicinska litteraturen, som visar vad som kan göras utan blod i samband med många av de problem som kan drabba nyfödda.

För att nå domare, socialarbetare, barnsjukhus, neonatologer och pediatriker med information om de blodfria medicinska alternativ som finns att tillgå har Jehovas vittnen utarbetat en publikation som är speciellt avsedd för dessa kategorier, den 260-sidiga handboken Family Care and Medical Management for Jehovah’s Witnesses (Familjevård och medicinsk behandling för Jehovas vittnen).a Den har lösbladssystem för att kunna hållas aktuell. Eftersom det har förekommit en del missförstånd om Jehovas vittnens familjeliv, framhåller också publikationen för dessa yrkeskategorier den kärlek som föräldrar hyser till sina barn i den avgjort positiva, varma atmosfär som blir resultatet av ett levnadssätt som är i överensstämmelse med Bibelns läror.

Vilket mottagande har den här publikationen fått? Efter att ha tagit del av dess innehåll uppfordrade biträdande sjukhusdirektören vid ett barnsjukhus i Pennsylvania sin personal att studera den noga och använda den i sitt arbete. Han tillade: ”Om den inte kommer tillbaka till mig tummad och sliten, kommer jag att vilja veta varför!” En del domare har redan modifierat sina domstolsutslag och krävt att läkarna noga undersöker alla blodfria alternativ innan de använder blod. Barn har då behandlats utan blod och har kommit hem från sjukhuset friska och krya.

Ett typiskt exempel är en domare vid en ungdomsdomstol i Ohio i USA. Han blev så imponerad av boken Family Care att han beställde ytterligare sju exemplar för att dela ut bland sina kolleger. Han har nu börjat modifiera sina domstolsbeslut så att hänsyn tas inte bara till läkarens önskemål, utan också till föräldrarnas rättigheter. Han gör detta på två sätt. För det första anger han uttryckligen i sitt åläggande att läkarna först måste pröva alla alternativa behandlingsmetoder innan de använder blod, och för det andra måste läkarna garantera att det blod som de kommer att använda är testat och fritt från både aids och hepatit. I de tre ålägganden som han gjort sedan han började modifiera sina domstolsutslag blev alla tre barnen framgångsrikt behandlade utan blodtransfusioner.

Doktor Charles H. Baron, professor i juridik vid Boston College Law School i USA, framlade förra året resultaten av en undersökning under ett möte för akademiker vid Parisuniversitetet. Hans ämne var: ”Blod, synd och död: Jehovas vittnen och Amerikanska föreningen för patienternas rättigheter”. I själva redovisningen fanns följande avsnitt om vittnenas sjukhuskommittéer:

”De har till och med lyckats förmå den amerikanska läkarvärlden att i ljuset av ytterligare vittnesbörd ompröva några av sina uppfattningar. I denna process har hela det amerikanska samhället varit vinnare. Inte bara Jehovas vittnen, utan patienter i allmänhet, löper i dag mindre risk att få onödiga blodtransfusioner — tack vare det arbete som utförts av vittnenas sjukhuskommittéer. Patienter i allmänhet åtnjuter större bestämmanderätt över ett vidsträckt område av beslut i fråga om hälsovård på grund av det arbete som nedlagts av vittnena som en del av en övergripande rörelse för patienternas rättigheter. Och allt som gäller frihet i allmänhet och religionsfrihet i synnerhet har främjats genom vittnenas hängivna motstånd mot ansträngningar att tvinga dem att göra sådant som strider mot deras religiösa övertygelse.”

Sjukhuskommittéernas verksamhet kanske inte direkt har med predikandet om Guds kungarike att göra, men den är verkligen ett svar på en direkt utmaning som riktats mot vår tillbedjan med avseende på något som den styrande kretsen i det första århundradet kallade ”nödvändiga ting” i samband med vår heliga tjänst. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Det är emellertid intressant att konstatera att vårt rättframma men värdiga agerande för att få till stånd en dialog har lett till att somliga medlemmar av läkarkåren har gett gensvar till Rikets budskap. Flera medlemmar av sjukhuskommittéer på olika platser har satt i gång bibelstudier med läkare som de träffat i samband med sitt kommittéarbete, och två sådana läkare har nyligen blivit döpta.

Genom anordningen med sjukhuskommittéer får Jehovas vittnen således hjälp att lyda Jehovas fullkomliga lag när det gäller blodet, att inte kompromissa i fråga om sin ostrafflighet men ändå få den vård de behöver. (Psalm 19:7) Stora framsteg har gjorts när det gäller att överbrygga den klyfta som en gång fanns. Läkare och sjukhus är nu bättre informerade om de blodfria behandlingsmetoder som i dag finns att tillgå. Allt detta bidrar till något som är av största intresse för både patienten, släktingar, trosfränder och sjukhuspersonal — att patienten tillfrisknar. — Från Hospital Information Services vid Sällskapet Vakttornets världshögkvarter.

[Fotnot]

[Bild på sidan 25]

En sjukhuskommitté överlägger med en läkare

[Bild på sidan 26]

”Familjevård”