Stadslivet på Caracas’ bergssluttningar

Från Vakna!:s korrespondent i Venezuela

CARACAS i Venezuela. Höga, moderna kontorskomplex reser sig över den bullrande trafiken, affärer fyllda av kunder och restauranger som myllrar av folk. Turister strövar omkring på torgen i sina shorts och solhattar och med dinglande kameror. Trottoarerna vimlar av folk.

Men Caracas har även en annan sida. Bakom kromet, stålet och glaset ligger los cerros (kullarna), ovanliga samhällen byggda på bergssluttningar. De klamrar sig fast vid de branta sluttningarna som omger staden mot öster, väster och söder. Närmare två miljoner människor bor där i hundratals stadsdelar som kallas barrios.

Hur kom dessa stadsdelar till? År 1958 upprättade regeringen en plan, vilken skulle ge arbetslösa invånare i staden pengar. Följaktligen strömmade folk in i huvudstaden för att dra fördel av anordningen. Många lämnade provinserna för att söka förmånerna i staden — sjukhus, skolor och universitet.

Politiska oroligheter och ekonomisk depression i grannländerna utlöste också en invandring, när folk kom till Caracas för att söka arbete. Det dröjde inte länge förrän Caracas’ flacka landområde var till fullo bebott, vilket tvingade människor att flytta uppåt i sitt sökande efter någonstans att bo. Således föddes samhällena på bergssluttningarna.

Resan uppför

Vi börjar vår resa med att ställa oss i kö. De som står i kön väntar inte på en buss, utan på en jeep, ett fordon som lämpar sig bättre för de branta backar som det skall köra uppför. En jeep med långt chassi kör fram, och ett dussintal kliver in. Fem personer sätter sig bak på vardera bänken längs långsidorna; två delar det uppskattade framsätet. Snart är det vår tur att vika oss dubbla för att ta oss in genom bakdörren. Vi klämmer in oss på ett utrymme på bänken, drar upp knäna mot hakan och försöker undvika att trampa på en dams påse med grönsaker.

Vi inleder en brant stigning. Gatorna är smala och ofta krokiga. Ibland förefaller de vara nästan lodräta. Chauffören sätter i en kassett med sin favoritmusik, och snart stampar vi med fötterna till de latinska rytmerna. Plötsligt ropar någon till chauffören: ”¡Donde pueda!” (Varhelst du kan!) Det kan verka vara ett underligt sätt att be honom stanna. Men det är bäst att lita på hans omdöme. Om han skulle stanna jeepen på något av de brantare partierna av vägen, kanske den inte skulle gå att få i rullning igen — åtminstone inte framåt! Några ovårdade passagerare trampar några på tårna när de vräker sig ut genom bakdörren.

Snart märker vi att vi hamnat bakom ett långsamt fordon som droppar ur alla fogar. Det är tankbilen med vatten, som transporterar sin värdefulla last till bostäder där rinnande vatten är en praktiskt taget okänd lyx. Vanligtvis förvarar man det i tankar eller tomma oljefat.

Jeepen skumpar upp till ytterligare en av dess många hållplatser, och vi förstår att det är dags att kliva av. Det känns nästan konstigt att ha fast mark under fötterna, och vi stannar upp för att orientera oss.

Bostäderna på bergssluttningarna

Husen är byggda var som helst och hur som helst. Det ser ut som om man helt enkelt bygger till ytterligare rum och rentav fler våningar, allteftersom familjen blir större. Några är gedigna små bostäder i terrakottategel, medan andra är gjorda av plankor, tillplattade tunnor eller rentav packlårar som ännu har kvar texten ”Denna sida upp”.

Det är ganska lugnt nu sedan jeepen brummat i väg utom synhåll. Utsikten får en att tappa andan. Där, långt nedanför, ligger Caracas’ stadskärna. Plötsligt bryts tystnaden av en röst från en raspig högtalare: ”Ja, här finns lök. Ja, här finns potatis, palmliljor och pisanger.” När vi vänder oss om ser vi en lastbil, som i all stillhet stått parkerad i närheten, men som plötsligt fått liv. En pojke betjänar kunderna bakom lastbilen.

Det finns uppskattningsvis 500 barrios i Caracas. En del av dem är uppkallade efter ”helgon”, andra efter viktiga årtal eller politiska personer. Åter andra namn återspeglar invånarnas längtan snarare än verkligheten. Till exempel: El Progreso (Framsteg), Nuevo Mundo (Ny värld) och El Encanto (Behagfullhet).

Livet i barrion

Här blomstrar samhällsandan. Många gånger förenar man sina ansträngningar för att komma till rätta med drogmissbruk eller brottslighet i någon barrio. I flertalet barrios finns bodegor — diverseaffärer som säljer många olika varor — och även skola och apotek, där apotekaren alltid är redo att ställa diagnos och föreslå behandlingar för mindre åkommor.

Trots det är det inte lätt att leva här. Kriminologen dr Elio Gómez Grillo beskriver problemen så här: ”För närvarande bor två miljoner invånare i dessa ytterområden, och de har nätt och jämnt råd med det mest elementära i livet. Brottsligheten ökar våldsamt. ... Självmord, överfall, bankrån och väpnade rån väcker oro på mordkommissionen.” Vattenbrist och elavbrott hör till vardagen.

Under regntiden förvandlas los cerros fullständigt. Marken blir lerig, trapporna förvandlas till små vattenfall, och soporna sköljs med i floderna som bildas i rännstenarna. Det oväsen som regnet på plåttaken orsakar är öronbedövande; inomhus tystnar samtalen därför att de som bor där är helt koncentrerade på att få fram skålar och hinkar som de kan ställa under läckorna. Men snart tittar solen fram igen och torkar upp de genomvåta taken och vägarna. På liknande sätt kommer den venezuelanska andan av outtröttlighet åter upp till ytan, och livet går vidare.

Vi vandrar vidare uppåt

Vår resa är ännu inte över. Vi har en bit kvar till våra vänners hem. Mellan två hus leder en brant, ojämn betongtrappa uppför kullen. Skyltar som ser ut att slåss om utrymmet på de hopträngda husen tävlar om vår uppmärksamhet: Pego Cierres (Jag syr i blixtlås); Cortes de Pelo (Hårklippning); Se Venden Helados (Glassförsäljning). De som bor här hittar på allt för att förtjäna sitt uppehälle. En del sprutmålar bilar, byter olja och utför reparationsarbeten, och allt detta gör de ute på gatan.

När vi har tagit oss uppför hela trappan, pustar vi ut och går sedan vidare in i en labyrint av smala gångar mellan husen. Vi kommer fram ur detta gytter och blinkar mot det starka solljuset. Våra vänners bostad ligger längs den här stigen. Här finns inga husnummer — och inte heller någon postgång. Man kan känna lukten av nybryggt kaffe. Utan tvivel kommer våra värdar att välkomna oss med kaffe i små koppar och en arepa (ett milt majsbröd som smaksätts med olika fyllningar).

Vi hälsas välkomna

Som väntat välkomnar familjen oss med sedvanlig gästfrihet i sitt spartanska men rena ranchito, som de här små husen kallas. Bland det första de säger är: ”Están en su casa” (Känn er som hemma).

När solen träffar plåttaket, är vi tacksamma över den lätta bris som fläktar genom de glaslösa fönsteröppningarna. Men eftersom det är ganska vanligt med inbrott, har man galler för fönstren. När våra värdar märker att vi tycker att det känns varmt, tar de fram en elektrisk fläkt, som i likhet med kylskåp och TV hör till standardutrustningen här. Golvet är av cement. Många av grannarna har bara jordgolv.

När mannen, som är far till fem små barn, var i tonåren, flyttade han in till Caracas från landet för att finna bättre möjligheter i storstaden. Han flyttade hem till sin äldre, gifte bror, som likt så många andra före honom helt enkelt inhägnade ett stycke obebodd mark högt uppe på bergssluttningen. När vår vän senare träffade sin blivande hustru, sade hans bror generöst att de kunde bygga en tillfällig bostad på den lediga marken vid sidan av hans hus. Med grannars och släktingars hjälp byggde det här paret undan för undan sitt eget hus i tegel just där.

Familjen tycker att platsen är långt ifrån idealisk, men de finner sig i det. De gör det bästa av situationen. ”En vacker dag kanske vi kan flytta längre ner på berget”, säger de och tillägger ”si Dios quiere” (om Gud vill).

Vi tillbringar en trevlig eftermiddag med denna fattiga men vänliga familj. Då och då avbryts samtalet av små barn som kommer för att köpa godis vid fönstret som vetter åt framsidan. Det är hustruns sätt att dryga ut sin mans inkomst.

Nerfärden

Vi vill ge oss av innan det blir mörkt. Det är fredag i dag, och barrion lever upp när männen kommer hem med avlöningen. Bodegorna ökar försäljningen av öl, och ljudet av salsa- och merenguerytmer bidrar till den avspända atmosfären under veckoslutet.

Så snart vi kommit ner går vi till närmaste tunnelbanestation. Därifrån tar oss ett snabbt tunnelbanetåg till stadens centrum. Det känns ganska skönt att vara tillbaka på mera bekant mark. När vi tittar tillbaka upp på los cerros, ser vi bara en massa lysande punkter som tindrar i mörkret, men vi är glada över att vi fick möjlighet att bli bättre bekanta med denna andra sida av Caracas.