Forskare för allmänheten bakom ljuset

Från Vakna!:s korrespondent i Spanien

TOMÁS SERRANO, en äldre, väderbiten spansk bonde, hade i många år trott att hans andalusiska småjordbruk gömde på någon unik hemlighet. Med sin plog stötte han ofta på ovanliga benbitar och tänder som säkert inte tillhörde något av traktens boskapsdjur. Men när han berättade om sina fynd i byn, var det ingen som brydde sig om det — åtminstone inte förrän år 1980.

Det året dök en grupp paleontologer upp för att undersöka regionen. Ganska snart hade de grävt fram en veritabel skatt av fossil: ben från björnar, elefanter, flodhästar och andra djur. Alla låg i ett begränsat område som uppenbarligen var ett uttorkat träsk. Men det var år 1983 som fyndplatsen hamnade i rubrikerna över hela världen.

Man hade nyligen hittat ett litet men ensamt skallfragment. Det basunerades ut som ”det äldsta mänskliga fossilet som upptäckts i Europa och Asien”. En del forskare väntade sig att fyndet, som beräknades vara mellan 900.000 och 1.600.000 år gammalt, skulle innebära ”en revolution i studiet av människosläktet”.

Fossilet som gav upphov åt all denna entusiasm döptes till ”Orcemänniskan” — efter den by i provinsen Granada i Spanien där man funnit det.

”Orcemänniskan” möter pressen

Den 11 juni 1983 presenterades fossilet för allmänheten i Spanien. Framstående spanska, franska och brittiska forskare hade redan intygat att det var äkta, och man hade också snabbt förskaffat sig politiskt stöd. En spansk månadstidskrift skrev entusiastiskt: ”Spanien, och i synnerhet Granada, står nu i förgrunden när det gäller fornforskning på makrokontinenten Eurasien.”

Hur såg egentligen ”Orcemänniskan” ut? Forskarna beskrev honom som en emigrant från Afrika. Just detta fossil, sade man, kom från en ung man som var omkring 17 år gammal och 150 centimeter lång. Han levde antagligen på att jaga och samla föda och hade troligen ännu inte lärt sig använda elden. Förmodligen hade han redan utvecklat ett primitivt språk och en lågt stående religion. Han åt frukt, spannmål, bär, insekter och då och då rester av djur som hyenor hade dödat.

Identifieringen börjar ifrågasättas

Den 12 maj 1984, bara två veckor före ett internationellt vetenskapligt seminarium kring projektet, väcktes allvarliga tvivel om fragmentets ursprung. Sedan paleontologerna minutiöst noggrant avlägsnat kalkavlagringar från kraniets insida, upptäckte de en förbryllande åsliknande upphöjning i benet. Människokranier har inte sådana upphöjningar. Seminariet sköts upp tills vidare.

I Madridtidningen El País kunde man läsa rubriken: ”Starka indicier pekar på att ’Orcemänniskans’ kranium tillhör en åsna”. Till sist, år 1987, förklarade Jordi Agustí och Salvador Moyà, två av de paleontologer som var med vid den första upptäckten, i sin egen vetenskapliga redogörelse att de med hjälp av röntgenanalys bestyrkt att fossilet tillhörde en hästart.

Varför fördes allmänheten bakom ljuset?

Denna fadäs inträffade av flera orsaker, och ingen av dem har speciellt mycket med vetenskapliga metoder att göra. En dramatisk upptäckt av en förfader till människan är något som forskarna sällan klarar att inte läcka ut något om utanför sin exklusiva krets. Politikerna var snabba att hoppa upp på triumfvagnen, och forskarnas stelbenthet överskuggades av nationalistisk iver.

Regionens kulturminister förklarade att det var ett stolt ögonblick för Andalusien ”att utgöra scenen för en så stor upptäckt”. När man inom vissa kretsar uttryckte tvivel beträffande fyndet, vidhöll den regionala regeringens representanter i Andalusien hårdnackat att ”lämningarna var äkta”.

Att ett så obetydligt fossil (omkring 7,5 centimeter i diameter) tillskrivs så enormt stor betydelse beror delvis på att man saknar bevis som stöder läran om människans påstådda utveckling. Trots att fossilet var så litet hyllades ”Orcemänniskan” som ”det största paleontologiska fyndet på senare år och därtill den felande länken mellan den typiska afrikanska människan (Homo habilis) och den äldsta människan på den eurasiatiska kontinenten (Homo erectus)”. Frodig fantasi och ovetenskapliga spekulationer räckte för att fylla i detaljerna om hur ”Orcemänniskan” såg ut och levde.

Omkring ett år innan ”Orcemänniskan” upptäcktes hade ledaren för forskarlaget, dr Josep Gibert, spekulerat om de överraskningar som området utan tvivel gömde på. ”Det är en av de viktigaste koncentrationerna från de undre lagren från kvartärtiden i Europa”, hävdade han. Och till och med efter det att fossilets sanna identitet avslöjats insisterade dr Gibert: ”Det internationella vetenskapliga samfundet tror fullt och fast på att vi förr eller senare kommer att finna ett mänskligt fossil som är mer än en miljon år gammalt i Guadix-Baza-området, och det kommer sannerligen att bli en stor upptäckt.” Vilket önsketänkande!

”Vetenskapen sysslar med att upptäcka sanningen”

En av dem som var med och upptäckte ”Orcemänniskan”, dr Salvador Moyà, erkände ärligt för Vakna!: ”Doktor Jordi Agustí och jag tyckte att det var väldigt svårt att acceptera att fossilet inte var en hominid. Men vetenskapen sysslar med att upptäcka sanningen, även om det kanske inte faller oss i smaken.”

Kontroversen kring ”Orcemänniskan” illustrerar vilken vansklig uppgift det är för en paleontolog att uppdaga sanningen om människans utveckling. Trots att man grävt i decennier, har man inte funnit några äkta lämningar efter människans förmodade apliknande förfäder. Skulle det kunna vara så att bristen på säkra bevis pekar på det faktum att människan trots allt inte är någon produkt av utveckling, även om det kanske inte faller vissa forskare i smaken?

En opartisk iakttagare kan mycket väl fråga sig om andra kända ”apmänniskor” är lika mycket falsarier som ”Orcemänniskan” visade sig vara.a Som historien tydligt har visat kan vetenskapen leda människan till sanningen, men forskarna är ingalunda felfria. I synnerhet har det visat sig vara så när politiska, filosofiska och personliga vanföreställningar tillåts förmörka sakfrågorna — och när man använder så lite för att försöka förklara så mycket.

[Fotnot]

[Bild på sidorna 24, 25]

Ovan: En kopia av fragmentet (7,5 centimeter i diameter) av den förmodade ”Orcemänniskan”

Till höger: En rekonstruktion av den hypotetiska ”primitiva människan” så som evolutionisterna föreställde sig den