Män och hustrur — Talar de verkligen olika språk?
TÄNK dig att Björn kommer in på Stefans kontor och ser ut som om han dignar under bördan av alla sina bekymmer. Stefan tittar vänligt på sin vän och väntar på att han skall börja prata. ”Jag vet inte om jag kan ro den här affären i land”, suckar Björn. ”Det är så mycket trassel, och huvudkontoret ligger över mig hela tiden.” ”Inte behöver du oroa dig, Björn”, säger Stefan tillitsfullt. ”Du vet att du är rätt man för det här jobbet, och det vet de på huvudkontoret också. Ta det bara lugnt. Om du tycker att det här går dåligt, då skulle du ha sett förra månaden ...” Stefan berättar några humoristiska detaljer om sitt eget lilla misslyckande, och snart lämnar hans vän kontoret skrattande och lättad. Stefan var glad över att kunna vara till hjälp.
Låt oss också tänka oss att Stefan kommer hem på kvällen och genast ser att hans hustru, Eva, också är upprörd. Han lägger sig vinn om att hälsa särskilt glatt på henne och väntar sedan på att hon skall säga vad det är som trycker henne. Efter en spänd, iskall tystnad öser hon ur sig: ”Jag står inte ut längre! Den här nye chefen är en tyrann!” Stefan sätter sig ner bredvid henne, lägger armen om henne och säger: ”Älskling, ta det inte så hårt, det är i alla fall bara ett arbete. Chefer är på det där sättet. Du skulle ha hört hur min gapade och skrek i dag. Men om det blir för jobbigt, kan du bara säga upp dig.”
”Du bryr dig inte ett dugg om hur jag känner det!” replikerar Eva. ”Du lyssnar aldrig på mig! Jag kan inte säga upp mig! Du tjänar inte tillräckligt mycket!” Hon rusar in i sovrummet och storgråter. Stefan står chockad utanför den stängda dörren och undrar vad som hände. Varför reagerade Björn och Eva så olika på Stefans tröstande ord?
En könsrollsklyfta?
Somliga skulle säga att skillnaderna i det här exemplet helt enkelt är att Björn är man och Eva är kvinna. Språkforskare menar att kommunikationsproblem i äktenskapet ofta beror på könsskillnader. Sådana böcker som Du begriper ju ingenting och Män är från Mars, kvinnor är från Venus speglar uppfattningen att män och kvinnor har helt olika sätt att kommunicera, även om de talar samma språk.
Och det är naturligtvis sant att när Jehova skapade kvinnan av mannen, så var hon inte bara en lätt modifierad modell. Mannen och kvinnan var på ett underbart och omtänksamt sätt danade för att komplettera varandra i fysiskt, emotionellt, mentalt och andligt avseende. Till dessa medfödda skillnader kommer de enskilda individernas skiftande bakgrund och erfarenheter och den påverkan som människor utsätts för genom sin kultur, miljö och samhällets syn på vad som är manligt och kvinnligt. Mot bakgrund av dessa inflytanden kan det vara möjligt att urskilja vissa mönster i mäns och kvinnors sätt att kommunicera, men ”den typiske mannen” eller ”den typiska kvinnan” kanske finns bara i psykologernas böcker.
Känslighet och lyhördhet anses i regel vara utmärkande för kvinnor, men många män är fantastiskt hänsynsfulla och ömsinta i sitt umgänge med andra. Logiskt tänkande anses vara mer typiskt för män, men kvinnor har ofta ett vaket och skarpt intellekt. Så även om det är omöjligt att stämpla en viss egenskap som renodlat manlig eller kvinnlig, är en sak dock säker: Att man har förståelse för andras synsätt kan betyda skillnaden mellan fredlig samexistens och regelrätt krig, i synnerhet inom äktenskapet.
Kommunicerandet i ett äktenskap sätts dagligen på svåra prov. Många förstående äkta män kan intyga att bara en sådan till synes oskyldig fråga som ”Vad tycker du om min nya frisyr?” kan vara mycket laddad och farlig. Många diplomatiska hustrur har lärt sig att inte upprepa frågan ”Varför frågar du inte någon om vägen?” varje gång mannen kör vilse. I stället för att förringa den andres små egenheter och envist hålla fast vid sina egna (”Jag är bara sådan”) ser kärleksfulla makar under ytan. Detta innebär inte en kall granskning av den andres kommunikativa förmågor, utan en varm inblick i den andres hjärta och sinne.
Liksom varje människa är unik, är också varje parförhållande unikt. Verklig endräkt i ett äktenskap är ingen tillfällighet, utan kräver hårt arbete på grund av vår ofullkomliga mänskliga natur. Det är till exempel så lätt att ta för givet att andra ser saker och ting som vi själva gör. Vi försöker ofta tillgodose andras behov på det sätt som vi skulle vilja att de gjorde mot oss och tycker kanske då att vi följer den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” (Matteus 7:12) Jesus menade emellertid inte att det vi vill också bör duga åt andra. Vi vill ju att andra skall ge oss det vi behöver eller önskar. Vi bör därför ge dem vad de behöver. Detta är särskilt viktigt i äktenskapet, eftersom makarna har lovat att tillgodose varandras behov efter bästa förmåga.
Eva och Stefan har gett varandra ett sådant löfte, och de har varit lyckligt gifta i två år. Men trots att de tycker att de känner varandra ganska bra, uppstår ibland situationer som vittnar om en avgrundslik kommunikationsklyfta som inte kan överbryggas enbart med goda avsikter. ”Den vises hjärta får hans mun att visa insikt”, sägs det i Ordspråken 16:23. Ja, insikt i kommunicerandets konst är nyckeln till framgång. Låt oss se vilka dörrar den kan öppna för Stefan och Eva.
Hur en man kan se på saken
Stefan lever i en konkurrenspräglad värld, där var och en måste inta sin plats i den sociala rangordningen, vare sig den är underordnad eller överordnad i en viss situation. Kommunicerandet är för honom ett sätt att hävda sin ställning, sin kompetens, sitt kunnande eller sitt egenvärde. Hans oberoende är mycket viktigt för honom, så om någon ger honom order på ett krävande sätt, sätter han sig till motvärn. Det understuckna budskapet ”Du gör inte ditt jobb” får honom att resa borst, även om önskemålet i sig självt är rimligt.
Stefan samtalar i första hand för att utbyta upplysningar. Han tycker om att tala om fakta, idéer och nya saker som han har lärt sig.
När han lyssnar avbryter han sällan den som talar, inte ens med små bekräftande ord som ”mhm”, ”uh-uh” eller ”ja visst”, eftersom han helt går in för att ta till sig av informationen. Men om han inte håller med, drar han sig inte för att säga det, i synnerhet inte till en vän. Det visar att han är intresserad av vad hans vän har att säga och vill utforska alla möjligheter.
Om Stefan har ett problem, föredrar han att försöka komma fram till en lösning på egen hand. Han kanske därför drar sig undan från allt och alla, eller också kanske han försöker koppla av med någon förströelse för att glömma problemet en stund. Det är bara om han vill ha råd som han diskuterar det med någon.
Om en man kommer till Stefan med ett problem, som Björn gjorde, inser han att hans uppgift är att hjälpa till och är därför noga med att inte få sin vän att känna sig oduglig. När han ger sitt råd, berättar han ofta om något tillfälle då han själv varit i knipa, så att hans vän inte skall känna sig ensam.
Stefan tycker om att ta del i olika aktiviteter tillsammans med sina vänner. Kamratskap betyder för honom att göra saker och ting tillsammans.
Hemmet är för Stefan en tillflykt från den hektiska världen utanför, en plats där han inte längre behöver tala för att visa sin duglighet, där han är accepterad, betrodd, älskad och uppskattad. Men ändå känner Stefan ibland att han måste få vara ensam. Det behöver inte ha något med Eva att göra eller med något som hon har sagt eller gjort. Han behöver bara få vara i fred en stund. Stefan drar sig för att avslöja sina farhågor, osäkerhetskänslor och bekymmer för sin hustru. Han vill inte oroa henne. Hans uppgift är att ta hand om henne och skydda henne, och han behöver känna att Eva litar på att han gör det. Han vill gärna ha stöd och uppmuntran, men han vill inte ha medlidande. Det får honom att känna sig oduglig och värdelös.
Hur en kvinna kan känna det
Eva ser sig själv som en individ i en värld av sociala kontakter. För henne är det viktigt att upprätta och stärka dessa relationer. Att samtala är ett viktigt sätt att skapa och bevara en känsla av närhet.
Tillit är något naturligt för Eva. Hon känner sig älskad om Stefan tar reda på vad hon tycker innan han fattar ett beslut, även om hon vill att han skall ta ledningen. När hon skall fatta beslut, vill hon gärna rådgöra med sin man först, inte nödvändigtvis för att han skall tala om för henne hur hon skall handla, utan för att visa att hon vill vara nära honom och litar på honom.
Eva har mycket svårt att säga rent ut att hon behöver något. Hon vill inte tjata på Stefan eller få honom att tro att hon är olycklig. I stället väntar hon på att han skall lägga märke till det själv, eller också kommer hon med små antydningar.
När Eva samtalar med någon, fascineras hon av små detaljer och ställer många frågor. Det faller sig naturligt för henne på grund av hennes lyhördhet och stora intresse för människor och relationer.
När Eva lyssnar, avbryter hon ideligen den som talar med små utrop, nickningar eller frågor för att visa att hon hänger med och är intresserad av vad han eller hon har att säga.
Hon sätter en ära i att intuitivt veta vad människor behöver. Att erbjuda sig att hjälpa till utan att ha blivit ombedd är för henne ett fint sätt att visa sin kärlek. Hon är särskilt angelägen om att hjälpa sin man att växa och bli bättre som människa.
När Eva har problem, har hon lätt att känna sig nedtyngd. Hon måste tala om problemet, inte så mycket för att finna en lösning som för att uttrycka sina känslor. Hon behöver känna att någon förstår henne och bryr sig om henne. När hennes känslor är i svallning, gör hon svepande, teatraliska uttalanden. Det är naturligtvis inte bokstavligt menat, när hon säger: ”Du lyssnar aldrig på mig!”
Evas bästa väninna i barndomen var inte en som hon gjorde saker och ting tillsammans med, utan en som hon talade om allt med. I sitt äktenskap är hon därför inte tillnärmelsevis lika intresserad av aktiviteter utanför hemmet som hon är av att ha en förstående lyssnare som hon kan dela sina känslor med.
Hemmet är en plats där Eva kan tala utan att bli kritiskt värderad. Hon drar sig inte för att avslöja sina bekymmer och problem för Stefan. Om hon behöver hjälp, skäms hon inte för att erkänna det, för hon litar på att hennes man ställer upp för henne och bryr sig tillräckligt mycket om henne för att lyssna på henne.
Eva känner sig vanligtvis älskad och trygg i sitt äktenskap, men ibland börjar hon, utan någon synbar anledning, känna sig otrygg och oälskad och i stort behov av uppmuntran och sällskap.
Ja, Stefan och Eva är, fastän de kompletterar varandra, ganska olika till sin läggning. Olikheterna dem emellan bäddar för allvarliga missförstånd, trots att båda har de bästa avsikter och försöker vara kärleksfulla och uppmuntrande. Om vi fick höra bådas uppfattning om den situation som tidigare relaterades, vad skulle de då säga?
Hur de själva upplevde situationen
”Så fort jag kom innanför dörren, kunde jag se att Eva var upprörd”, skulle Stefan kanske säga. ”Jag tog för givet att hon skulle berätta orsaken, när hon kände sig mogen för det. Problemet verkade inte så allvarligt. Jag tänkte att om jag bara hjälpte henne att inse att hon inte behövde vara så upprörd och att problemet var lätt att lösa, skulle hon känna sig bättre. Jag kände mig verkligen sårad när jag hade lyssnat en lång stund på henne och hon ändå sade: ’Du lyssnar aldrig på mig!’ Det kändes som om hon gav mig skulden för all sin besvikelse!”
”Hela dagen hade varit en enda stor katastrof”, kanske Eva skulle säga. ”Jag visste att det inte var Stefans fel. Men när han kom hem och var så där glad och munter, kändes det som om han inte brydde sig om att jag var upprörd. Varför frågade han inte vad som var på tok? Och när jag sedan talade om vad det var, sade han mer eller mindre rent ut att jag bara var dum och att det bara var en struntsak. I stället för att säga att han förstod hur jag kände det spelade Stefan den store fixaren och talade om för mig hur jag skulle lösa problemet. Men jag ville inte ha lösningar, jag ville ha medkänsla!”
Trots denna tillfälliga osämja älskar Stefan och Eva varandra varmt och innerligt. Vad kan hjälpa dem att uttrycka dessa känslor på ett klart och tydligt sätt?
Att försöka se saker och ting med den andres ögon
Stefan tyckte att det skulle vara påträngande att fråga Eva vad som var på tok, och därför handlade han helt naturligt på det sätt som han ville att andra skulle göra mot honom. Han väntade på att hon självmant skulle lätta sitt hjärta. Men Eva var inte bara upprörd över sitt problem, utan över att Stefan inte tycktes bry sig om hennes rop på hjälp. Hon såg inte hans tystnad som ett tecken på hänsyn och respekt — hon tolkade den som bristande intresse. När Eva äntligen började tala, lyssnade Stefan utan att avbryta henne. Men hon kände det som om han egentligen inte brydde sig om hennes känslor. Sedan gav han henne, inte förståelse och empati, utan en lösning på problemet. Detta sade henne: ”Dina känslor är överdrivna; du reagerar alldeles för hårt. Se hur lätt det är att lösa det här lilla problemet!”
Hur annorlunda skulle det inte ha varit om båda två hade kunnat se saker och ting ur den andres synvinkel! Då kanske det skulle ha gått ungefär så här:
Stefan kommer hem och finner att Eva är upprörd över något. ”Hur är det fatt?” säger han vänligt. Tårarna börjar rinna, och orden kommer störtande. Eva säger inte ”Alltsammans är ditt fel!” och låter inte påskina att Stefan inte gör vad han kan. Stefan håller henne tätt intill sig och lyssnar tålmodigt. När hon har slutat säger han: ”Jag är ledsen över att det känns så jobbigt för dig. Jag förstår varför du är upprörd.” Eva svarar: ”Tack för att du lyssnade. Det känns mycket bättre nu, när jag vet att du förstår.”
Men tyvärr väljer många par att göra slut på sitt äktenskap i stället för att lösa problemet med sina olikheter. Boven i dramat är ofta att makarna har svårt att kommunicera. Meningsskiljaktigheter urartar till gräl som skakar äktenskapet i dess grundvalar. Hur uppstår gräl? Nästa artikel talar om hur de uppstår och hur man kan undvika dem.