Att övervinna livets utmaningar i Sydasien
MEDAN jag långsamt återfick medvetandet, blev jag varse att mitt vänstra ben kändes egendomligt domnat. Jag vände på huvudet. Min älskade Henrys liv höll på att rinna ut. Men det fanns inte tid till att misströsta. Jag måste kämpa — kämpa för att bevara ostraffligheten mot den Gud som har gett oss så mycket.
Det var den 17 maj 1982. Min man var resande tillsyningsman för de tamiltalande församlingarna av Jehovas vittnen på Sri Lanka. Vi betjänade en församling långt från Colombo, den största staden på ön. Som så många andra här i landet åkte vi tillsammans på en cykel, och vi hade bara en liten bit kvar till ett medvittne som vi skulle besöka. Och så, likt en kobra — till synes från ingenstans — körde en lastbil på oss.
När läkarna gav upp hoppet om att kunna rädda Henry, ägnade de mig all uppmärksamhet. Svag som jag var fylldes mitt hjärta av det brådskande behovet att underrätta dem om mitt beslut att respektera Jehovas lag att avhålla sig från blod. (Apostlagärningarna 15:28, 29) De måste få veta. Jag samlade den lilla kraft jag hade för att säga: ”Skulle jag kunna få ett papper?” Med möda skrev jag ner min övertygelse och undertecknade det. Sedan började kampen.
Man gav mig första hjälpen. Det var alltför uppenbart att jag var allvarligt skadad. Varje fiber i min kropp fylldes av min beslutsamhet att handla som en sann kristen — det fanns ännu inte tid att sörja.
De vägrade att operera utan blod
Striden om blodtransfusion fortsatte under nio dagar — min kamp för att leva i överensstämmelse med mitt samvete genom att vägra blodtransfusion och läkarnas kamp att övertala mig att gå med på den. Även om de hade förmåga att operera mig utan blod, vägrade de helt enkelt att göra det. Såret var stort och behövde deras omedelbara uppmärksamhet.
Men jag behövde inte kämpa kampen ensam. Jehova var hela tiden med mig. Och mina bröder och systrar bland Jehovas folk visade mycken kärleksfull omtanke. Det var 40 mil till Colombo. Doktor Perrin Jayasekera, som är ett Jehovas vittne, ordnade med att man genom hans köttslige bror, som är kirurg på Colombos allmänna sjukhus, skulle ta in mig där.
Den resan på 24 timmar i bakre delen av en skåpbil på ojämna vägar kändes som den ojämförligt längsta resan i mitt liv. Trots det var mitt hjärta fyllt av uppskattning gentemot Jehova för hans kärleksfulla omsorg, som jag hade erfarit ända sedan jag först lärde känna sanningen i mitt hemland, Indien. Men nu fanns ingen av de mina vid min sida. Men vad hade då fört mig till Sri Lanka?
Jag föddes av romersk-katolska föräldrar i staten Kerala i Indien. Vi talade malayalam. I skolan fick vi lära oss engelska. Jag är verkligen glad över att jag utnyttjade tillfället att lära mig engelska ordentligt! I den delen av Indien bekänner sig stora delar av befolkningen vara kristna. Enligt traditionen förde aposteln Tomas kristendomen till Kerala under det första århundradet. Hur som helst, över 1.400 år senare, när de romersk-katolska portugisiska kolonisatörerna kom till Kerala med Vasco da Gama i spetsen, blev de förvånade över att finna många där som redan trodde på Kristus.
Att fatta beslut som innebär utmaningar
När min familj började lära känna de upplysande sanningarna från Bibeln med Jehovas vittnens hjälp, var min naturliga önskan att dela med mig av sanningen till dem i samhället som var till bekännelsen kristna. Därför blev jag pionjär, heltidsförkunnare, kort efter mitt överlämnande och dop. Och det innebar att tacka nej till erbjudandet om en ställning som lärare i min hemstat. Många unga indiers mål är den till synes trygga ställning som ett sådant pensionsgrundande yrke medför, men mitt mål i livet hade ändrats. Jag ville ha verklig trygghet, och det kan man finna enbart under Jehovas beskyddande hand.
Två år senare ställdes jag inför ännu en utmaning. Skulle jag vara villig att flytta till en annan del av Indien för att bistå där det rådde ett större behov av förkunnare? Det skulle medföra utmaningen att lära sig ett nytt språk, tamil, och att hjälpa människor med en helt annan religiös bakgrund, den här gången hinduer. Ja, möjligheten att visa Jehova min uppskattning gjorde alla förändringar väl värda att göra. Det var verkligen en glädje att få vittna för de varma och vänliga människorna med en hinduisk bakgrund. De medgav villigt att vi närmar oss slutet av Kali Yuga (den onda tidsåldern) och att någonting mycket bättre väntar dem som utövar rättfärdighet nu. Men det var en stor utmaning att hjälpa dem att se skillnaden mellan sann kristendom och det som de hade upplevt från Västerlandet. Jag fick ofta slå upp Matteus 7:21—23 i Bibeln: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himlarnas kungarike, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna. Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” Mohandas Gandhi uttryckte det bra: ”Jag älskar Kristus, men jag föraktar de kristna, därför att de inte lever som Kristus levde.”
Många hinduer konstaterar, liksom jag, att det ligger mycket sanning i det uttalandet. De blir nu även varse att många av deras medhinduer knappast handlar annorlunda än de från Väst som skrymtaktigt utger sig för att vara kristna. Men Jehovas vittnen är helt annorlunda. Tusentals hinduer börjar inse det.
En ny partner, ett nytt ostrafflighetsprov
Det gick två och ett halvt år. Jehovas vittnens sammankomst ”Eviga goda nyheter” hölls världen utöver under år 1963. En av platserna var New Delhi i norra delen av landet. Vilken oförglömlig sammankomst! Där träffade jag Henry Abraham. Båda letade vi efter någon att dela vårt liv med i hängivenhet för Jehova. Fem månader senare gifte vi oss.
Henry hade blivit övad vid Vakttornets Bibelskola Gilead i staten New York i USA och hade sedan skickats tillbaka till sitt hemland, Sri Lanka, där behovet var mycket stort. Jag hoppades att han skulle vara villig att flytta till Indien, där jag ansåg behovet vara ännu större. Men så skulle det inte bli. Han behövdes där han var. Så den vackra ön Sri Lanka blev mitt hem. Lyckligtvis är både tamil och engelska mycket användbara här. Jag behövde därför inte lära mig ett annat språk — inte just då i varje fall. Vi hade 18 lyckliga år tillsammans i Jehovas tjänst innan tragedin slog till i form av lastbilen som körde för fort.
Men nu var jag i Colombo, och min kamp för att överleva utan att kompromissa i fråga om min ostrafflighet genom att gå med på en blodtransfusion fortsatte. Nu var mitt liv i fara, inte på grund av min ståndpunkt i blodfrågan, utan på grund av att behandlingen fördröjdes.
En plastikkirurg med buddhistisk bakgrund och en ortopedisk kirurg med hinduisk bakgrund ställde gemensamt sina färdigheter till mitt förfogande. Mitt blodvärde (hemoglobin) var nu nere i ungefär 40 gram per liter.
Hur skulle man kunna amputera benet vid låret med så lågt blodvärde? Mitt beslut stod klart, men skulle de två kirurgerna gå med på att ge mig den hjälp jag tidigare förvägrats? De visade ett enastående mod då de grep sig an denna väldiga utmaning utan att försöka pressa mig till att kompromissa när det gällde mitt samvete. Jag förlorade benet, men mitt liv var räddat, och min ostrafflighet mot Jehova var i behåll.
Utan den man jag älskade så mycket inledde jag nu ett helt nytt kapitel i mitt liv. Först på kryckor, sedan med protes (som genom många bröders och systrars godhet senare ersattes av ett mycket bättre konstgjort ben), kunde jag fortsätta tjänsten. Långsamt ersattes sorgen av verksamhet.
Skulle jag återvända till Indien och bo bland icke troende släktingar? Det underbara exemplet i Bibeln på en annan änka vid namn Rut framstod kristallklart. Även om mina förmågor nu var nedsatta, ville jag vara där jag kunde tjäna Jehova på bästa sätt. Sri Lanka är fortfarande mitt hem. — Rut 1:16, 17.
Ett utmanande distrikt
De 11 senaste åren har förflutit snabbt. Jag har haft ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Korinthierna 15:58) Jag håller i gång i tjänsten på fältet i Colombo. Här finns det människor med helt olika religiös bakgrund — de är hinduer, muslimer, buddhister, till bekännelsen kristna och andra. Utmaningarna fortsätter.
Varje månad använder några av oss ett veckoslut till att besöka en av städerna i de södra delarna där det fortfarande inte finns någon grupp av Jehovas vittnen. Flertalet är buddhister och talar singalesiska. Det har blivit viktigt för mig att lära mig att hjälpa de här människorna.
Liksom hinduerna i Indien och överallt på Sri Lanka har även buddhisterna vänt sig bort från Bibeln på grund av hur de så kallade kristna i Väst uppför sig. Deras grundläggande buddhistiska principer, den berömda åttafaldiga vägen om rätta tankar och rätt uppförande (rätt trossats, uppsåt, tal, handling, levnadssätt, strävan, tanke, meditation), är endast ofullkomliga människors vishet i jämförelse med de gudomliga principer som finns i Bibeln, vilka skrevs århundraden innan Siddhārtha Gautama levde.
När Siddhārtha Gautama talade till kalamagruppen, sade han enligt Kalamasutran: ”Sätt inte tilltro till det som har förvärvats genom hörsägen; inte heller till tradition.” Det är därför mycket märkligt att det är jag som skall ha privilegiet att få påminna uppriktiga buddhister om att om man tillämpar det rättesnöret i vår tid, kan ingen tro på evolutionsmyten eller förneka att det finns en Skapare.
Slutet för det onda är nära
Jehovas vittnen har många goda ting från Bibeln att berätta för de här människorna — att kalpa vinasha, slutet för det onda, är nära. Bibelns 1.900 år gamla profetia om det här slutet finns i 2 Timoteus 3:1—5, 13. Vi har också privilegiet att visa dem att det ställe där man skall leta för att bli bevarad genom de här tiderna inte är bland Västerlandets eller Österlandets religioner utan, som 2 Timoteus 3:16, 17 verserna 16 och 17 i samma kapitel visar, i Jehovas eget inspirerade ord, Bibeln.
Buddhism är ett sökande efter upplysning. Långt innan Siddhārtha Gautama började sitt sökande förklarades den verkliga orsaken till lidandet i Bibeln. (1 Moseboken 3:1—19) Uppror mot rättfärdiga lagar i början av mänsklighetens historia fick olyckliga följder — sjukdom och död som oundvikligen spreds till alla människor som syndat. Besvärande frågor, likt dem i Habackuk 1:3, uppstår i mångas sinnen: ”Varför låter du mig se vad skadligt är, och varför fortsätter du att betrakta idel vedermöda? Och varför är skövling och våld inför mig, och varför uppstår gräl, och varför uppkommer strid?” Endast den medlidsamme Skaparen kan ge svaren och ordna med något som på ett varaktigt sätt återställer det som gick förlorat. Miljontals människor över hela världen drar redan nu nytta av den praktiska visheten i Guds ord. Så nu har landets huvudspråk, singalesiska, blivit ännu en utmaning för mig, för på det språket kan jag hjälpa dem som uppriktigt söker de upplysningar som jag fann för 37 år sedan.
Ännu en utmaning har uppstått. Eftersom ett nytt avdelningskontor och en översättningsavdelning för Sri Lanka är under uppförande, behöver nya övas. Jag lär mig långsamt datorernas nya språk, medan jag hjälper till på räkenskapsavdelningen vid avdelningskontoret.
Mina 33 år i heltidstjänsten för Jehova har känts som enbart ett ögonblick av det jag hoppas skall bli en evighet av tjänst för honom. Många har slutit sig till oss i tjänsten för Jehova under de här åren, däribland den skicklige kirurgen som ordnade både med att jag fick komma till sjukhuset i Colombo och med den nödvändiga operationen. Nu är även han en medbroder och ett överlämnat vittne för Jehova.
Jehova och hans familj av tjänare på jorden har uppehållit mig mycket väl. Jag har känt hur hans beskyddande armar har omslutit mig, och jag vet att han i sin lojala kärlek bevarar Henry i sitt minne. Endast Jehova kan föra min älskade Henry tillbaka från stoftet och låta mig få välkomna honom än en gång och berätta för honom om alla de spännande utmaningar som vår generation har fått vara med om och om hur Jehova har hjälpt oss att övervinna dem. — Berättat av Annama Abraham.
[Bild på sidan 21]
Annama Abraham och hennes man, Henry
[Bild på sidan 23]
Annama vittnar för teplockarna på en teplantage på Sri Lanka