Insatser för att rädda barnen

”Vi har samlats till Toppmötet om barn för att fatta ett samfällt beslut och framföra en enträgen vädjan till världen — om att ge varje barn en bättre framtid.” — FN-konferensen 1990.

PRESIDENTER och premiärministrar från mer än 70 länder var församlade i New York den 29, 30 september 1990 för att diskutera barnens situation i världen.

Konferensen riktade deltagarländernas uppmärksamhet på de beklagansvärda lidanden som världens barn måste utstå, en global tragedi som länge har sopats under mattan. Den amerikanske delegaten Peter Teeley påpekade: ”Om 40.000 ugglor skulle dö varje dag, skulle det bli ett ramaskri. Men nu dör 40.000 barn, och knappast någon reagerar.”

De församlade regeringscheferna kom överens om att något måste göras — och det snart. De avgav ”ett högtidligt löfte att ge högsta prioritet åt barnens rättigheter, deras möjligheter att överleva och deras beskydd och utveckling”. Vilka konkreta åtgärder föreslog de?

Över 50 miljoner unga liv i vågskålen

Den övergripande målsättningen var att rädda över 50 miljoner barn som löper risk att dö under 1990-talet. Många av dessa unga liv skulle kunna räddas genom följande hälsobefrämjande åtgärder.

• Om alla mödrar i u-länderna kunde övertalas att amma sina barn i minst 4—6 månader, skulle en miljon barn kunna räddas varje år.

• Ökad användning av ORT (oral rehydration therapy), en behandling som återställer vätskebalansen, skulle kunna halvera dödligheten i diarré, som nu kostar fyra miljoner barn livet varje år.a

• Omfattande vaccinering och prisbilliga antibiotiska preparat skulle kunna förhindra miljontals dödsfall på grund av mässling, stelkramp, lunginflammation och andra sjukdomar.

Är ett sådant hälsovårdsprogram genomförbart? Kostnaden skulle förmodligen uppgå till omkring 2,5 miljarder dollar per år i slutet av decenniet. Det är verkligen inte någon stor summa, globalt sett. De amerikanska tobaksbolagen lägger årligen ner lika mycket pengar bara på cigarrettreklam. På en enda dag förbrukar världens nationer en lika stor summa för militära ändamål. Skulle dessa medel kunna användas bättre — till att rädda livet på barn som annars skulle dö? I FN:s deklaration om barnets rättigheter sägs det uttryckligen att ”mänskligheten är skyldig att ge barnet det bästa den har att erbjuda”.

Men att ge ”varje barn en bättre framtid” inbegriper naturligtvis mycket mer än att rädda det från en för tidig död. Sandra Huffman, chef för en organisation som har till syfte att förhindra undernäring bland barn, förklarar i tidskriften Time: ”ORT-behandlingen förhindrar inte diarré, den hindrar bara barnen från att dö av den. ... Vad vi behöver göra nu”, tillägger hon, ”är att inrikta oss på att förhindra sjukdomen som sådan, inte bara dödsfallen.”

För att förbättra — och rädda — miljontals barns liv har flera ambitiösa projekt satts i gång. (Se rutan på sidan 6.) Inget av dessa projekt kommer att bli lätt att genomföra.

Rent vatten inom gångavstånd

Felicia Onu brukade ägna fem timmar om dagen åt att hämta vatten åt sin familj. Vattnet som hon bar hem var ofta förorenat. (Sådant vatten förorsakar ideligen guineamaskinfektioner och diarrésjukdomar.) Men år 1984 grävde man en brunn i hennes by, Ugwulangwu i östra Nigeria, och en handpump installerades.

Nu behöver hon bara gå några hundra meter för att hämta rent vatten. Hennes barn är friskare, och hennes liv har blivit mycket lättare. Mer än en miljard människor fick, i likhet med Felicia, tillgång till rent vatten under 1980-talet. Men miljontals kvinnor och barn ägnar fortfarande många timmar om dagen åt att kånka hem hinkar som innehåller mindre vatten än vad som går åt vid en enda spolning på en västerländsk toalett.

En ojämn kamp för skolundervisning

Maximino är en pigg och vaken 11-årig pojke som bor i en avlägsen del av Colombia. Trots att han ägnar flera timmar om dagen åt att hjälpa sin far med jordbruket, är han duktig i skolan. Han går i en Escuela Nueva (Nya skolan), där man har ett flexibelt schema för att kunna hjälpa barn att komma i kapp sina kamrater, om de har gått miste om några dagars skolundervisning — något som ofta inträffar, i synnerhet i skördetiden. Lärare är en lyxvara i Maximinos skola, och det är ont om läroböcker. Eleverna uppmuntras att hjälpa varandra med sådant som de inte förstår, och de utför själva det mesta av det arbete som har med skolans skötsel att göra. Detta nya system — som är speciellt utformat för att tillgodose fattiga landsbygdskommuners behov — prövas nu i många andra länder.

Hundratals mil från Colombia, i en stor asiatisk stad, bor en annan klipsk 11-åring, Melinda. Hon har nyligen slutat skolan och arbetar nu tolv timmar om dagen med att samla ihop metallbitar och plast på en av stadens jättelika soptippar. ”Jag vill hjälpa min pappa, så att vi kan få mat åtminstone en gång om dagen”, säger Melinda. ”Om jag inte hjälpte honom, kanske vi inte skulle ha råd att äta alls.” Även i bästa fall tjänar hon inte mer än cirka tre kronor om dagen.

Barn som hälsovårdsarbetare

I utkanterna av den indiska staden Bombay ligger kåkstaden Malvani, där sjukdomar länge har grasserat ohejdat. Nu börjar situationen äntligen förbättras, tack vare sådana energiska hälsovårdsarbetare som Neetu och Aziz. De besöker familjerna i grannskapet för att kontrollera om barnen har blivit vaccinerade eller om de lider av diarré, blodbrist eller skabb. Neetu och Aziz är bara 11 år gamla. De arbetar som frivilliga i ett projekt som går ut på att äldre barn får i uppgift att övervaka hälsoläget för yngre barn (under fem år). Tack vare de ansträngningar som Neetu och Aziz gör — och även tiotals andra ungdomar — har nästan alla barn i Malvani blivit vaccinerade; de flesta föräldrar vet hur man använder ORT, och den allmänna hygienen har förbättrats.

Globalt sett har man gjort enorma framsteg när det gäller att vaccinera barn mot de vanligaste sjukdomarna. (Se tabellen på sidan 8.) I Bangladesh är nu över 70 procent av alla barn vaccinerade och i Kina över 95 procent. Om alla u-länder kunde komma upp till 90-procentstrecket, skulle resultatet, enligt experterna, bli ett slags kollektiv immunitet. När det stora flertalet människor är immuna, har sjukdomen mycket svårare att spridas.

Fattigdom, krig och aids

Den dystra sanningen är emellertid att även om vissa framsteg har gjorts i fråga om hälsovård och skolutbildning, finns det andra problem som är lika inrotade som någonsin. Tre av de mest svårbemästrade är fattigdom, krig och aids.

De senaste åren har de fattiga i världen blivit allt fattigare. I de fattiga delarna av Afrika och Latinamerika har reallönerna minskat med 10 procent eller ännu mer under det senaste decenniet. I dessa länder — där 75 procent av familjens inkomster går åt till mat — har föräldrarna helt enkelt inte råd att ge sina barn en balanserad kost.

”Ge barnen grönsaker och bananer”, sade man till Grace på hälsocentralen. Men Grace, som har tio barn och bor i Östafrika, har inga pengar till mat, och hon kan inte odla sådana saker på familjens lilla jordlott, eftersom det inte finns tillräckligt med vatten. De är tvungna att livnära sig på majs och bönor, och ibland har de ingen mat alls. Om den nuvarande trenden håller i sig, är det knappast troligt att förhållandena skall bli bättre för Graces familj eller för miljontals andra som befinner sig i samma situation.

Men även om Graces barn är fattiga, har de det ändå bättre än åttaårige Kim Seng i Sydostasien, vars far dödades i ett inbördeskrig och vars mor sedan dog av svält. Kim Seng, som också var nära att svälta ihjäl, fick så småningom en fristad i ett flyktingläger. Många av de fem miljoner barn som för en tynande tillvaro i olika flyktingläger runt om i världen har utstått liknande lidanden.

I början av 1900-talet utgjordes endast 5 procent av alla krigsoffer av civila. Nu har den siffran stigit till 80 procent, och de flesta av de drabbade är kvinnor och barn. De som klarar sig undan fysiska skador kan ändå få känslomässiga sår. ”Jag glömmer aldrig hur min mamma dödades”, säger ett flyktingbarn från ett land i södra Centralafrika. ”De grep min mamma och gjorde hemska saker med henne. Sedan band de henne och stack ihjäl henne. ... Ibland drömmer jag om det.”

Eftersom våldsamma konflikter fortsätter att bryta ut i land efter land, tycks det vara ofrånkomligt att oskyldiga barn också i fortsättningen drabbas av krigets härjningar. Den internationella spänningen är också till skada för barn som inte är direkt berörda av dessa konflikter. Det militära slukar enorma penningsummor som skulle ha kunnat användas till att förbättra skolutbildningen, de sanitära förhållandena och hälsovården. Industriländernas militära utgifter överstiger för närvarande den sammanlagda årsinkomsten för den fattigaste hälften av mänskligheten. Även de 46 fattigaste länderna i världen lägger ner lika mycket pengar på sitt krigsmaskineri som på hälsovård och utbildning tillsammantagna.

Förutom fattigdom och krig finns det en annan dråpare som stryker omkring bland världens barn. Även om man under 1980-talet skördade avsevärda framgångar i kampen mot mässling, stelkramp och diarrésjukdomar, har en ny hälsofara dykt upp på världsscenen — aids. Världshälsoorganisationen beräknar att tio miljoner barn kommer att vara hivsmittade år 2000. De flesta av dessa barn kommer aldrig att få uppleva sin tvåårsdag, och nästan inget kommer att leva i mer än fem år. ”Om inte något görs snart, hotar aids att omintetgöra alla de framsteg som vi har gjort de tio senaste åren i fråga om barnens möjligheter att överleva”, klagar dr Reginald Boulos, en haitisk barnläkare.

Denna korta översikt visar tydligt att även om en del berömvärda insatser har gjorts, är målet att ”ge varje barn en bättre framtid” fortfarande en gigantisk uppgift. Finns det något hopp om att denna dröm en dag skall förverkligas?

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

Mål för 90-talet — utmaningen att rädda barnen

De nationer som deltog i Toppmötet om barn gjorde flera konkreta utfästelser. Detta är vad de hoppas uppnå före år 2000:

Vaccinering. De nuvarande vaccinationsprogrammen räddar tre miljoner barns liv varje år. Men fortfarande dör två miljoner i sjukdomar som skulle kunna förhindras. Genom att immunicera 90 procent eller mer av världens barn mot de vanligaste sjukdomarna skulle de flesta av dessa dödsfall kunna undvikas.

Utbildning. Under 1980-talet minskade faktiskt antalet inskrivna skolelever i många av världens fattigaste länder. Målet är att bryta denna trend och göra anordningar för att alla barn skall få möjlighet att gå i skolan i slutet av decenniet.

Undernäring. Representanter för Förenta nationernas barnfond hävdar att världen nu ”med rätt politik ... är i stånd att mätta alla barn i världen och råda bot på de värsta formerna av undernäring”. Det mål som sattes upp var att minska antalet undernärda barn med hälften under det innevarande decenniet. Detta skulle innebära att 100 miljoner barn slapp plågas av hunger.

Rent vatten och sanitära anordningar. I Brundtlandrapporten, som publicerades år 1987, kunde man läsa: ”I utvecklingsländerna är antalet närbelägna vattenkranar en bättre indikation på ett samhälles hälsa än antalet sjukhussängar.” Det finns för närvarande över en miljard människor som inte har tillgång till rent vatten, och dubbelt så många saknar möjligheter att göra sig av med latrin på ett tillfredsställande sätt. Målet är att alla skall ha tillgång till rent dricksvatten och hygienisk latrinhantering.

Beskydd. Under de tio senaste åren har över fem miljoner barn sårats eller dödats i krig. Ytterligare fem miljoner barn har blivit hemlösa. Dessa flyktingar, liksom också miljontals gatubarn och barnarbetare, är i trängande behov av hjälp och beskydd. Konventionen om barnets rättigheter — som nu ratificerats av över 100 länder — har till syfte att skydda alla dessa barn mot våld och exploatering.

[Tabell på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

FRAMTRÄDANDE ORSAKER TILL DÖDSFALL BLAND BARN

(Barn under fem år)

MILJONER DÖDSFALL VARJE ÅR (beräkning år 1990):

0,51 MILJONER Kikhosta

0,79 MILJONER Stelkramp hos nyfödda

1,0 MILJONER Malaria

1,52 MILJONER Mässling

2,2 MILJONER Andra luftvägsinfektioner

4,0 MILJONER diarrésjukdomar

4,2 MILJONER Andra orsaker

Källa: WHO och UNICEF

[Tabell på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

VACCINERING AV BARN I UTVECKLINGSLÄNDERNA ÅREN 1980—1988

Andel barn under ett år som har vaccinerats

ÅR

1980 1988

DPT3* 24 % 66 %

polio 20 % 66 %

tuberkulos 29 % 72 %

mässling 15 % 59 %

*DPT3: Ett kombinerat vaccin mot difteri, kikhosta (pertussis) och stelkramp (tetanus).

KÄLLA: WHO och UNICEF (siffrorna för år 1980 inbegriper inte Kina)

[Bildkälla på sidan 4]

Foto: Godo-Foto