En gåtfull varelse – hatad av en del, älskad av andra
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA
CANIS LUPUS. Där står den på en brant klippavsats högt uppe i ett bergmassiv. I månskenet avtecknar den sig tydligt mot mörkret. Den håller huvudet högt men har den långa, yviga svansen instucken mellan benen. Öronen ligger bakåt, munnen är öppen, och vargen ylar. Det hemska tjutet skär genom nattluften. Ja, blotta tanken på vargtjut ger en kalla kårar efter ryggen!
DET är få människor förunnat att ha sett denna vackra men gåtfulla varelse — den vanliga vargen eller skogsvargen — i vilt tillstånd. Ändå kommer detta fascinerande djur en att tänka på många och skiftande symboler och föreställningar.
Hatad och älskad
Oavsett hur folk föreställer sig det här djuret, får blotta omnämnandet av ordet ”varg” känslorna att svalla högt. Den har stått i blickfånget för missuppfattningar, fördomar och fruktan. Somliga föraktar vargen därför att den är ett rovdjur. Vargar har ständigt irriterat lantbrukare och ranchägare genom att ta får, nötkreatur och annan boskap som byte. Sägner och folktro har bidragit till dess dåliga rykte. Vem har inte hört uttrycken ”en varg i fårakläder” och ”tjuta med vargarna”? ”Ingen rädder för vargen här” ropar man i fabler, där den framställs som ”stora stygga vargen”. I en saga hotar vargen att äta upp en liten flicka. Det är sådant som har fått människor att tro att vargar angriper människor.
Men vetenskapsmän och biologer har en annan syn på vargen. De ser den som en extremt skygg varelse som försöker undvika människor så mycket som möjligt. Enligt en artikel nyligen i tidskriften GEO är det i själva verket vargen som fruktar människan. Trots att den ser vildsint ut, tycks det inte finnas någon grund för tron att friska, vilda vargar i Nordamerika utgör någon fara för människan.
Biologen Paul Paquet, som har gjort ingående forskningar om vargen, erkänner att han har varit förälskad i dessa vilda varelser ända sedan han var barn. Han har upptecknat en del av sina iakttagelser. Han påstår att han ofta har sett vargar ge uttryck åt lycka, ensamhet och humor. En gång observerade han en gammal, svårt handikappad varg som inte längre kunde jaga. Andra i flocken kom till honom med mat. Även om han så att säga hade överlevt sig själv, satte flocken ändå värde på att ha honom ibland sig och höll honom vid liv. Men just det här kännetecknet, att den jagar i flock, har hotat själva dess existens.
Jaktsamarbete
När vargarna jagar i flock, är det blott och bart för att stilla sin hunger och skaffa mat åt sina valpar. Man måste dock erkänna att lantbrukarna blir irriterade, när vargar dödar deras får och nötkreatur. Med sin utomordentliga synförmåga, sitt fina luktsinne och sin goda hörsel är vargen synnerligen väl utrustad för jakt. Dessutom har den ett otroligt kraftigt bett och är skapt för att både lufsa och löpa. Den är också opportunist. Det skulle vara dumt att tro att den här listiga varelsen skulle försmå vilket lättfångat byte det vara må som den kan få tag i — i synnerhet stora, feta får och nötkreatur. Man skulle kunna säga att vargarna oavsiktligt är till ”nytta” för vilda bytesdjur genom att gallra ut de sjukliga och svaga som är lätta att döda och därigenom ge större livsrum åt de friska.
Hur vargarna meddelar sig med varandra
Vad säger du om det där kusliga ylandet som hörs så långt och som injagar skräck i den som hör det? För vargen är det helt enkelt en del av flockens sociala verksamhet — en form av kommunikation. En varg som under jakten har kommit ifrån flocken kanske klättrar upp på en bergskam och ylar för att tilldra sig de andras uppmärksamhet. Den kan också tjuta för att markera sitt revir. Ibland förefaller det som om vargen ylar helt enkelt därför att den trivs och är glad. När en flock vargar kommer tillsammans för att yla, skulle man nästan kunna tro att de hade roligt och sjöng allsång. För oss skulle det kanske låta bättre om de sjöng unisont, men de tycks föredra att sjunga i ackord. Naturligtvis har de också andra sätt att kommunicera. De kan gny, morra, skälla och gnälla socialt, och valparna kan gläfsa i lyan. Kroppsställning används också för att uttrycka och upprätta social rang och sammanhållning i flocken.
Ett vackert djur
Låt oss titta lite närmare på detta påfallande vackra djur. Lägg märke till den tjocka pälsen av övervägande grått hår (somliga är kolsvarta) men med vita, svarta och bruna hårstrån. Se hur den spänner blicken med sina genomträngande klara, gula ögon. Titta på markeringarna i ansiktet. Allt detta gör vargen till ett ståtligt djur att beskåda. Men det finns de som är oroliga för dess framtid. Finns det skäl till att oroa sig?
Ja, vad som en gång i tiden var vanligt i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika — att få syn på en varg — är nu en sällsynthet i Canada, Alaska och glesbygdsområden i Förenta staterna, Europa och Ryssland. Folk säger att man måste bereda plats för en del vargar i utvalda vildmarksområden. Eftersom människor har lärt sig att leva tillsammans med sådana rovdjur som örnar, björnar och bergslejon, finns det de som frågar: ”Varför kan vi inte leva på samma sätt tillsammans med vargar?”
Låt naturen ha sin gång
Skydd, inte utrotning eller kontroll, är lösenordet. Nationalparker betraktas nu som skyddade zoner för djur och inte bara som semesterparadis för naturentusiaster. Enligt tidskriften Canadian Geographic skulle parkförvaltarna vilja ha ett ekosystem som naturen själv styr. Det främsta rovdjuret, vargen, hade varit borta från nationalparken Banff i Canada i 40 år. På 1980-talet återvände den av sig själv till södra Klippiga bergen — endast 65 till antalet, men det var en positiv händelse enligt mångas förmenande. Frankrike rapporterar att vargen har kommit tillbaka efter att ha varit borta i 50 år.a I Italien håller vargen också på att komma tillbaka, och man kan nu höra den yla igen i Tivoli, nära Rom.
Eftersom vargen är en utrotningshotad art, överväger man att införa den på nytt i Yellowstone National Park i Förenta staterna. Vargen ingick i den regionens ekosystem, innan den blev utrotad för över 40 år sedan. Nu är det många, i synnerhet parkbesökare, som vill ha den tillbaka. Men företrädare för kreatursnäringen i de här trakterna hyser allvarliga betänkligheter mot att vargen återinförs. Vargforskaren L. David Mech säger: ”Om vargen får komma tillbaka till Yellowstone, kommer vi att få finna oss i att det finns vargar också utanför parken.”
Vad skall morgondagen föra med sig för denna varelse som lever i en för människor delvis undanskymd värld?
Vargens framtid
Under lång tid har vargen levt på den mänskliga toleransens yttersta rand. Att så många människor nu stöder dess återhämtning är ett tecken på att det har inträffat en avgjord attitydförändring. Boken The Wolf—The Ecology and Behavior of an Endangered Species framhåller: ”Det finns fortfarande tid att rädda arten ur dess svåra situation. Huruvida detta sker eller ej beror på människans kunskap om vargens ekologi och beteende, hennes fortsatta forskning om vargens vanor och på att hon börjar fatta att vargen inte är en konkurrent, utan en medvarelse som också har rätt att leva här på jorden.”
Att leva i fred
Det må vara att den fredliga samexistensen mellan människor och vargar har blivit bättre sedan några år tillbaka, men där det råder motsättningar, kan man inte uppnå verklig fred. Den måste vi vänta på till den tidpunkt i den nära framtiden då all fientlighet och fruktan kommer att ersättas av en tillitsfull och generös inställning till denna starka men känsliga och skygga varelse, nämligen under det styre som utövas av Skaparens kungarike.
Det är intressant att Bibeln skildrar vargen i olika profetiska inramningar, så att vi får den belyst från olika håll. I Apostlagärningarna 20:29, 30 beskrivs avfälliga män i bildliga ordalag som ”förtryckande vargar” som skulle angripa den fårlika kristna församlingen och föra bort somliga enskilda medlemmar från hjorden.
Ännu har vi inte sett den slutliga uppfyllelsen av profetiorna i bibelboken Jesaja, vilken beskriver djur som i dag är fiender till varandra, men som då lever tillsammans i fred. Lägg märke till att förhållandet byte—rovdjur inte existerar i Jesaja 65:25: ”’Vargen och lammet, de kommer att beta i endräkt, och lejonet kommer att äta halm alldeles som tjuren. ... De kommer inte att göra skada eller vålla fördärv någonstans på hela mitt heliga berg’, har Jehova sagt.”
Människans ansträngningar visar att hon försöker ha fördrag med vargen, medan det nyss anförda skriftstället försäkrar oss om att Gud har en plats för den i sin nya tingens ordning. Planeten jorden kommer då att vara ett gemensamt hem för alla livsformer, Canis lupus inbegripen.
[Fotnot]
a Se ”Blick på världen” i Vakna! för 22 januari 1994.
[Bildkälla på sidan 25]
Thomas Kitchin/Victoria Hurst
[Bildkälla på sidan 26]
Thomas Kitchin