Kanarieöarna — behagligt klimat, fascinerande naturscenerier

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN

LÅNGT ute i havet, bortom Herakles’ stoder (antikt namn på de båda klippor mellan vilka Gibraltar sund flyter), påstods det ligga några förtrollade öar. Jorden sades vara så bördig och klimatet så gynnsamt att allt kunde växa där. Man kallade dem ”De lyckliga öarna”. Nu känner vi dem som Kanarieöarna. Öarna har fått sitt namn efter det latinska ordet för hund, canis, på grund av de stora, vildsinta hundar som det en gång i tiden fanns gott om på öarna.

Denna romantiska blandning av verklighet och fantasi, vilken idealiserades av romerska och grekiska författare, grundade sig på några orädda sjömäns historier om seglatser på Atlanten före Kristi tid. I våra dagar följer turisterna i dessa forntida sjöfarares kölvatten. Öarna är nog så verkliga, men en del av tjusningen och de flesta mysterierna har försvunnit. Klimatet är verkligen behagligt, tillräckligt frestande för att locka miljontals besökare som vill ha ett avbrott i Nordeuropas bistra vinter.

Det är inte bara det milda klimatet som lockar. På öarna finns en enastående variation av naturscenerier och växtlighet vilken mer än väl motiverar att man har avsatt nationalparker på fyra av de sju huvudöarna.

Tenerife — en trädgård med stenpartier ovan molnen

Tenerife är den största ön. Den domineras av Pico de Teide, en vilande vulkan som höjer sig ovan molnen som sveper in från Atlanten. Vulkankäglan ligger i en jättestor subalpin amfiteaterliknande insänkning som tillsammans med den majestätiska vulkanen utgör Teides nationalpark. I parken finns en unik flora som vaknar till liv på senvåren och försommaren när växterna utnyttjar den samlade fuktigheten från snön som fallit under vintern. Plötsligt förvandlas den sterila vulkaniska terrängen till en trädgård med stenpartier i flammande färger.

Två av de mest sällsynta blommorna i parken finns inte någon annanstans i världen. Det är den rödblommande blåeldsläktingen Tenerifes stolthet och teideviolen. Tenerifes stolthet anses nog vara arkipelagens mest imponerande växt — ett oräkneligt antal röda blommor i knippen som växer i täta spiraler runt en solitär stjälk som kan bli mer än två meter hög. De höga växterna står som röda blomsterskorstenar som gör honnör för den djupblå himlen.

Teideviolen, som pryder vulkanens hals med en lila krans, är anmärkningsvärt härdig. Den växer så gott som ända uppe på toppen på 3.700 meter, där inga andra växter kan överleva.

La Palma — en grönskande vulkanisk gryta

La Palma har en av världens största kratrar. Kraterkanten har en omkrets på 27 kilometer och når en höjd av nästan 2.400 meter. Den enorma insänkningen, som upptar öns inre del, är en instörtad vulkan som under årens lopp har formats av vind och regn till något som liknar en kolossal gryta. Den kallas därför på spanska caldera (som betyder gryta), ett ord som också används om liknande kratrar runt om i världen.a

Hela calderan är nu nationalpark och är nästan helt täckt med praktfull tallskog. Kanarietallen, som är det dominerande trädslaget, täcker allt utom de brantaste sluttningarna och skyddar calderans sidor mot ytterligare erosion. Eftersom calderan är mycket otillgänglig, är den nästan helt avskuren från yttervärlden. Den ofördärvade calderan är därför en vacker och fridfull fristad för alla naturälskare som vågar sig ner i den.

Gomera — en klivsten till Amerika

Det var från denna avsides belägna ö som Columbus seglade mot en okänd värld. Det var inte långt efter det att ön hade erövrats av spanjorerna. Columbus gjorde ett uppehåll i den lilla hamnstaden San Sebastián för att fylla på förråden av vatten och proviant.

På Columbus’ tid levde guancherna, som öns invånare kallades, fortfarande ett primitivt liv, men de hade lätt för att anpassa sig. Eftersom de bodde i bergig terräng, hade de utvecklat ett unikt språk som bestod av visslingar, vilket gjorde det möjligt för dem att kommunicera med varandra från bergstopp till bergstopp på flera kilometers avstånd. Fastän ”televisslandet” nästan är en bortglömd konst, används den här kommunikationsmetoden fortfarande av äldre personer när de snabbt vill meddela en nyhet. Jehovas vittnen som har predikat i isolerade byar har vid flera tillfällen hört budskapet ”Jehovas vittnen är här!” visslas från bergstopparna.

På öns högre bergssluttningar finns en nationalpark som man har avsatt för att skydda en urskog. Den mörka, ständigt dimhöljda skogen och trädens vridna grenar, som är täckta med fjäderliknande lavar, väcker minnen av gamla sagor. Märkligt nog regnar det vanligtvis under träden. Vattnet i de moln som sveps in över skogen av den förhärskande nordostpassaden ”mjölkas ur” av träden. Därför duggregnar det nästan alltid under träden, medan det i öppna områden inte regnar alls.

Fossila lämningar visar att sådan lagerskog (som kallas laurisilva) en gång i tiden fanns i hela Medelhavsområdet. Men på grund av en klimatförändring för flera tusen år sedan krympte dess utbredningsområde drastiskt till bara några få bergstoppar på Kanarieöarna.

Lanzarote — en annorlunda ökenö

Lanzarote är verkligen en ökenö, även om den inte är obebodd. Det regnar mycket sällan på ön. Livet för de fåtaliga öborna har alltid varit svårt, men för två hundra år sedan ändrade en rad våldsamma vulkanutbrott öns utseende. Vulkanutbrotten medförde både död och liv. Död, genom att en fjärdedel av ön täcktes av lavaströmmarna som begravde många byar och gårdar. Liv, genom att vulkanaskan har gett öborna deras levebröd.

Tack vare att eruptionerna lämnade efter sig stora kvantiteter poröst vulkaniskt grus kan öborna odla frukt och grönsaker även om det inte regnar på flera månader. Fälten är täckta av ett decimetertjockt lager grus som inte bara bevarar fuktigheten hos den underliggande myllan, utan också drar till sig fukten från nattluften och leder den ner i myllan. Vinrankor, fikonträd, tomater, majs och andra grödor skjuter oväntat upp ur det svarta gruset.

Timanfayas nationalpark omfattar imponerande kratrar och ett stort kringliggande område som är begravt under den lava som vällde fram ur vulkanerna. Ökenklimatet har bevarat den stelnade lavan i stort sett oförändrad, vilket gör att besökare i nationalparken kan tro att utbrotten inträffade i går. Det dramatiska vulkanlandskapet med sina vita pittoreska byar ger ön en säregen surrealistisk skönhet.

Dessa fascinerande vulkanöar vittnar om hur människor och växter har kunnat anpassa sig. Men framför allt får de natursköna öarna gudfruktiga besökare att ge ära och pris åt Skaparen av denna storslagna variation.

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidan 18]

Kanarisk fauna och flora

Kanariefågeln. 1) Den har fått sitt namn efter arkipelagen och är fortfarande vanligt förekommande. I vilt tillstånd är den inte så färggrann som den populära burfågeln, vars intensiva färger är följden av mer än fyra hundra års förädling.

Aeonium-släktet. 2) Över trettio arter finns på de olika öarna. Många växer i klippskrevor. Vissa arter, till exempel Aeonium lancerottensis,  3) växer till och med i förstenad lava.

Teideviolen. 4) Dessa vackra blommor trivs i en ogästvänlig vulkanisk miljö på nära 3.700 meters höjd över havet.

Bananörten. 5) Bananer har odlats på Kanarieöarna i många hundra år. Spanska kolonisatörer förde dem till Karibien inte långt efter upptäckten av Amerika.

Tenerifes stolthet. 6) Knippen av små röda blommor växer i spiraler runt en solitär stjälk som ofta blir mer än två meter hög.

Drakblodsträdet. 7) Det märkligaste och mest omtyckta trädslaget på öarna. Exemplaret på bilden påstås vara tre tusen år. Sådana här gamla exemplar vårdas mycket omsorgsfullt i offentliga parker.

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

La Palma

Tenerife

Gomera

Hierro

Lanzarote

Fuerteventura

Gran Canaria

[Bilder]

Tenerife domineras av Pico de Teide, en vilande vulkan

1. Kanariefågeln.

2. Aeonium-släktet.

3. Aeonium lancerottensis

4. Teideviolen.

5. Bananörten.

6. Tenerifes stolthet.

7. Drakblodsträdet.

[Bilder på sidorna 16, 17]

1. Granadillo

2. Tabaiba majorera

3. Verol dulce

4. Ercila

5. Hierba blanca

6. Teideviol