Vår dyrbara atmosfär
DEN 4 maj 1961 steg ballongfararna Malcolm Ross och Vic Prather till en höjd av 34.600 meter. Men det nya höjdrekordet betydde inte så mycket för Ross. Det som gjorde intryck på honom var den syn som mötte honom när han försiktigt drog upp en jalusi och tittade ut från gondolen för första gången.
”Den scen som vi såg när vi nådde 30.000 meters höjd var fullständigt magnifik”, förklarar Ross. Han häpnade över de färger som utmärker olika skikt i atmosfären. Först kommer den ”lysande vitblå” troposfären, som sträcker sig upp till cirka 15 kilometers höjd. Sedan kommer den djupblå stratosfären, som blir mörkare och mörkare, och slutligen kommer rymdens svarthet. ”Under vördnadsfull tystnad betraktade vi atmosfärens överjordiska skönhet”, skrev Ross i tidskriften National Geographic.
Ja, vår underbara atmosfär är verkligen värd att betrakta med vördnad.
Livsuppehållande
Vår atmosfär är i själva verket en ocean av luft som omger jorden till en höjd av cirka 80 kilometer. Den väger mer än 5.000 biljoner ton och pressar mot våra huvuden med ett tryck av 1.013 hektopascal per kvadratcentimeter vid havsytan. Utan detta lufttryck skulle vi inte kunna leva, eftersom det hindrar våra kroppsvätskor från att förångas. I de övre skikten av atmosfären är lufttrycket för lågt för mänskligt liv. Ross och Prather var därför tvungna att bära tryckdräkter. ”Utan artificiellt lufttryck skulle vårt blod koka och våra blodkärl och inre organ sprängas sönder”, förklarade Ross.
Vi behöver naturligtvis också denna ocean av luft för att kunna andas. Men de flesta av oss tänker nog inte så mycket på den, eftersom vi inte kan se den. En religiös man i forna tider konstaterade uppskattande att Gud ”åt alla ger liv och andedräkt och allt”. — Apostlagärningarna 17:24, 25.
Utan vår atmosfär skulle det inte finnas något som höll uppe de stoftpartiklar kring vilka vattendroppar bildas. Det skulle därför inte förekomma något regn. Om det inte var för vår atmosfär skulle vi stekas på dagen av solens direkta strålar, och på natten skulle det bli iskallt. Men till all lycka för oss fungerar atmosfären som ett täcke, som håller kvar en del av solvärmen så att nätterna inte blir för kalla.
Atmosfären är också ett skydd mot meteorer, som annars skulle kunna skada jordens invånare. ”Fasta kroppar från rymden med en beräknad sammanlagd massa på tusentals ton kommer dagligen in i de yttersta skikten av atmosfären”, förklarar Herbert Riehl i sin bok Introduction to the Atmosphere. De flesta meteorer förintas emellertid i atmosfären innan de når jordens yta.
Atmosfären bidrar också till glädjen i vårt liv. Den ger oss den vackra blå himlen, ulliga vita moln, uppfriskande regn och praktfulla soluppgångar och solnedgångar. Utan atmosfären skulle vi inte heller kunna höra rösterna av dem vi älskar, och inte heller skulle vi kunna lyssna på vår favoritmusik. Varför det? Därför att ljudvågor behöver ett medium att färdas i. Luft är ett perfekt medium för fortplantning av ljud, men i den yttre rymden kan ljud inte fortplantas.
En förunderlig blandning
Förr i tiden trodde man att atmosfären utgjordes av ett enda ämne. I slutet av 1700-talet upptäckte emellertid vetenskapsmän att den till största delen består av två kompletterande gaser: kväve och syre. Omkring 78 procent av atmosfären utgörs av kväve och 21 procent av syre; den återstående delen, 1 procent, utgörs av sådana gaser som argon, vattenånga, koldioxid, neon, helium, krypton, väte, xenon och ozon.
Syre är, som vi vet, den livsuppehållande gas som våra kroppar upptar genom andningen. Syrehalten i atmosfären är perfekt avpassad för livet på jorden. Om den skulle minska markant, skulle vi bli dåsiga och så småningom förlora medvetandet. Om koncentrationen skulle öka alltför mycket, skulle enligt uppgift till och med fuktiga grenar och gräset i skogen fatta eld.
Kvävet i atmosfären är det perfekta komplementet till syret i detta avseende, men det spelar inte bara en passiv roll för livet på jorden. Alla organismer måste ha kväve för att kunna leva. Växterna får kväve från atmosfären med hjälp av blixten och en speciell typ av bakterier, och vi i vår tur får kväve genom den mat vi äter.
Att vår atmosfär bibehåller de rätta proportionerna av syre och kväve är ett under. Kvävet återbördas till atmosfären tack vare det värdefulla arbete som mikroorganismer utför. Hur är det då med syret? Enorma kvantiteter förbrukas vid förbränning och när människor och djur andas. Trots detta innehåller atmosfären alltid 21 procent syre. Hur kan det komma sig? Det beror på fotosyntesen — en kemisk process i gröna blad och alger — som dagligen släpper ut över en miljard ton syre i atmosfären.
Fotosyntesen kan inte äga rum utan koldioxid — en gas som utgör endast 0,03 procent av atmosfären. Växterna behöver ljus och koldioxid för att kunna växa och framställa föda i form av frukter, nötter, säd och grönsaker. Koldioxiden i atmosfären återkastar också värmen till jorden och bidrar på så sätt till att hålla vår planet varm. Men om koldioxidhalten skulle öka genom förbränning av alltför stora mängder trä, kol, gas och olja, skulle temperaturen på jorden så småningom bli så hög att allt liv upphörde. Om mängden koldioxid i atmosfären å andra sidan skulle minska alltför mycket, skulle fotosyntesen upphöra, och vi skulle svälta ihjäl.
Ozon är en annan gas som finns i atmosfären i små mängder och som livet på jorden är beroende av. Ozonet i den del av atmosfären som kallas stratosfären absorberar en del av solens ultravioletta strålning och skyddar därigenom oss här på jorden mot farliga ultravioletta strålar.
Ja, ju mer vi får veta om atmosfären, desto större anledning har vi att förundra oss. Dess sammansättning av kväve, syre och andra gaser är exakt den rätta. Jordens storlek är också exakt den rätta för att denna balans skall bibehållas. Om jorden var mindre och lättare, skulle dragningskraften vara för liten, och en stor del av vår dyrbara atmosfär skulle försvinna ut i rymden.
”Om jorden å andra sidan hade en något större massa”, sägs det i läroboken Environment of Life, ”skulle den ökade dragningskraften resultera i en upplagring av gaser. ... Den ömtåliga balansen mellan gaserna i atmosfären skulle rubbas.”
Tyvärr håller ”den ömtåliga balansen” på att rubbas genom den moderna människans sätt att leva. Hur allvarlig är situationen? Finns det något hopp om att vår dyrbara atmosfär kommer att räddas undan förstörelse?
[Ruta på sidan 5]
Vackrare solnedgångar
Atmosfären reflekterar solens strålar på ett sådant sätt att himlen får en vacker blå färg. När solen sjunker mot horisonten, måste solstrålarna färdas mycket längre genom atmosfären innan de når ögat. Detta ger upphov till ett färgsprakande skådespel som stadsbor kanske aldrig får en möjlighet att se.
Solnedgångar över industristäder är vanligtvis bleka och skiftar endast i röda nyanser. I starkt förorenade områden ser solen, enligt en artikel i tidskriften New Scientist, ut som ”en blekröd skiva som kanske försvinner redan innan den har nått horisonten”.
Artikeln fortsätter: ”När luften är ovanligt klar och ren, är färgerna vid solnedgången särskilt intensiva. Solen är klargul, och den omgivande himlen skiftar i gult och orange. När solen försvinner under horisonten, övergår färgerna gradvis från orange till blått. Lågt liggande moln fortsätter att reflektera ljuset från solen även sedan den försvunnit.”
Tänk vilka fantastiska solnedgångar människor kommer att kunna glädja sig åt i en värld som är helt fri från föroreningar! — Uppenbarelseboken 21:3—5.