Filateli — fängslande hobby och storindustri

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

FILATELI eller frimärkssamlande sägs vara ”världens största hobby”. De första frimärkena var helt enkelt ”pappersbitar, på baksidan överdragna med lim, vilka användaren genom att fukta kunde anbringa på baksidan av ett brev”, enligt den engelske postreformatorn sir Rowland Hill (1795—1879). Hans ”pappersbitar” blev så populära att frimärken i dag hyllas som en uppfinning som i hög grad har påverkat kommunikationerna i hela världen.

För samlare och frimärkshandlare kan ett frimärkes värde variera från praktiskt taget ingenting till astronomiska belopp på miljontals kronor. Hur kan detta komma sig, när frimärken är en så vanlig företeelse? Vad är det som gör ett frimärke intressant och värdefullt?

Det unika svarta enpennymärket

De första handstämplade märkena för frankering av brevförsändelser var en uppfinning av köpmannen William Dockwra, som år 1680 startade ett privat brevbärarväsen som kallades London Penny Post. De brev som lämnades in försågs med en poststämpel i form av en dubbel triangel med texten PENNY POST PAID och bars sedan ut av Dockwras sändebud. Andra budbärare och postiljoner motarbetade emellertid energiskt denna anordning, eftersom de såg sin utkomst hotad. Det statliga postväsendet betraktade också Dockwras brevbefordran som en kränkning av deras monopolställning.

Det var inte förrän i början av 1800-talet som det engelska postväsendet reformerades och det blev möjligt att befordra brev över hela landet för en penny. I maj 1840 såldes det första gummerade frimärket i Storbritannien, ett svart enpennymärke som snart blev känt som ”One penny black”. (Se bild.) Det var otandat, och varje frimärke måste klippas loss från ett ark.

År 1843 började Brasilien, som andra nation i världen, ge ut gummerade frimärken som var giltiga i hela landet. Så småningom började andra länder använda frimärken för inrikes postbefordran. Längre fram bildades en internationell postunion för att underlätta postbefordran länder emellan. Världspostunionen, som har sitt säte i Bern i Schweiz, är i dag ett specialorgan inom Förenta nationerna.

Vad frimärkssamlingar kan berätta

Allteftersom de internationella kommunikationerna ökade i omfattning, började varje land ge ut sina egna speciella frimärken. En del av dem, så kallade minnesfrimärken, ges ut till minne av framträdande personer och händelser. Andra, så kallade bruksfrimärken, ges ut reguljärt och finns i olika valörer och utföranden. På senare år har omkring 600 postverk gett ut cirka 10.000 nya frimärken varje år. Både seriösa filatelister och personer som samlar på frimärken enbart för nöjes skull kan finna något som faller dem i smaken bland de cirka 250.000 olika frimärken som hittills har getts ut!

Eftersom det finns så många olika frimärken, kan naturligtvis ingen enskild samlare räkna med att äga ett exemplar av varje frimärkstyp som någonsin getts ut. Många väljer i stället att samla på frimärken efter motiv eller tema. Antarktis, Bibeln, bin, blommor, broar, djur, eld, energi, esperanto, Europa, film, flyg, FN, fotografering, fåglar, geologi, grottor, industri, jordbruk, kol, landskap, medicin, musik, olympiska spelen, postväsen, religion, rymden, Röda korset, sport, svampar, transportmedel och till och med vädret är exempel på ämnesområden som samlare valt. Det finns frimärken för alla smakriktningar.

Andra samlare koncentrerar sig på olika frimärksvarianter. Vad innebär det? Titta på bilden av det svarta enpennymärket. Ser du bokstäverna som är tryckta i de nedre hörnen? Ursprungligen trycktes dessa frimärken i ark, ”kartor”, bestående av 240 frimärken, ordnade i 20 horisontella rader med 12 märken i varje. Det första frimärket i den övre raden hade bokstäverna AA och det sista AL, och så fortsatte det i alfabetisk ordning ända ner till rad 20 på kartan, där det första frimärket hade bokstäverna TA och det sista TL. Bokstäverna sattes dit för hand i det sista stadiet av klichétillverkningen. Om ett postkontor fick in många brev med frimärken som hade samma två bokstäver, kunde man misstänka att det rörde sig om förfalskning.

Trots att det svarta enpennymärket trycktes i uppskattningsvis 68 miljoner exemplar, är en samlare som har ett obegagnat exemplar av detta frimärke ägare till en verklig raritet — en som betingar ett pris av mellan 2.750 och 4.500 pund (cirka 30.000—50.000 kronor).

Förutom frimärken med mindre variationer i fråga om motivet är även frimärken framställda från olika tryckplåtar, på papper med olika vattenmärken (ett genomskinligt mönster på papperet, vilket syns när man håller det mot ljuset) och till och med frimärken som har en avvikande tandning föremål för specialsamlarnas intresse. Sådana specialister behöver mer än pincetter (Man får inte använda fingrarna!) och förstoringsglas. De använder speciella tandningsmätare för att upptäcka tandningsolikheter och ultravioletta lampor för att upptäcka skador, fosforescens och andra smådetaljer.

Vissa samlare intresserar sig särskilt för frimärken med feltryck och andra felaktigheter. Det viktiga för dem är att äga något som andra samlare inte har. Sådana felaktigheter kan i hög grad påverka ett frimärkes värde. Ett rött enpennyfrimärke från år 1841 där bokstaven A saknades (ett fel på första märket i andra raden på kartan) var år 1990 värt omkring 1.300 gånger så mycket som ett frimärke utan detta fel!

Frimärken är en storindustri

I våra dagar är det många som betraktar frimärken som en kapitalplacering. De verkliga investerarna köper upp samlingar av sällsynta klassiska frimärken, som handlarna tror kommer att öka i värde under en viss period. När tidpunkten verkar gynnsam åtar sig en handlare att sälja sin klients frimärkssamling till högsta möjliga pris. ”Ljusa, tydliga poststämplar är ett krav när det gäller begagnade frimärken — ofta är det relativt få av de vanligaste frimärkena som har perfekta eller ovanliga stämplar, och detta påverkar värdet i motsvarande grad. Att frimärket är i gott skick är avgörande för värdet”, skriver frimärksspecialisten James Watson.

År 1979 uppgav Londontidningen Daily Mail: ”De fem senaste åren har klassiska frimärken (utgivna under åren 1840—1870) ökat långt mer i värde än aktier och andra investeringsobjekt, i många fall till och med mer än fastigheter.” En samling med sju sällsynta frimärken som kostade 55.710 pund år 1974 ökade i värde till 201.150 pund.

År 1990 kunde man läsa följande i en annons i tidskriften Time International: ”Som investeringsobjekt har frimärken haft en skiftande historia. Under 1970-talet ökade priserna mycket snabbt, när spekulanter som trodde att de skulle kunna tjäna stora pengar på rariteter investerade i frimärkssamlingar. Men vid världsfilateliutställningen i London år 1980 brast bubblan, och spekulanterna fann att de enda som var beredda att stötta marknaden var samlarna, och de hade förståndigt nog dragit sig tillbaka. ’När investerarna försökte sälja sina samlingar, fann de att många frimärken inte var så sällsynta som de hade trott’”, och förtjänsterna uteblev. Vilken varning detta utgör för dem som investerar i frimärken!

Om du är frimärkssamlare eller rentav filatelist, sträva då efter balans. Gläd dig åt dina frimärken och lär dig saker och ting av dem — om världen, dess geografi, dess folk och kulturer. Låt inte samlandet bli en mani. Håll intresset för frimärken på sin plats, så att det inte inkräktar på det som är viktigare i livet.

[Bild på sidan 17]

Det svarta enpennymärket ”One penny black”

[Bilder på sidan 18]

Frimärken från Österrike, Spanien och Storbritannien