Barn som blivit utkastade eller som rymt hemifrån
”JAG klippte håret kort, klädde mig som en man, satte kedjor och hänglås runt halsen och körde en säkerhetsnål genom kinden. Så började jag mitt liv som punkare.” — Tamara.
Om du hade sett Tamara på gatan, skulle du då ha gissat att hon var en ensam, misshandlad tonåring, som i sitt hem aldrig fått den kärlek och uppmärksamhet som hon så högljutt ropade efter? Eller skulle du ha trott att hon var en upprorsmakare som när som helst skulle råka i klammeri med rättvisan och kanske slå in på brottets bana? Tamara berättar för Vakna! om de skrämmande händelser som ledde fram till det liv som hon levde från 14 års ålder, ett liv som inte alls var vad hon hade önskat sig.
Barn som blir utkastade från hemmet
Tamara säger: ”Jag växte upp i en liten bergsby i Italien, i en familj där kärlek och tillgivenhet var okända begrepp. Tyvärr fick jag bevittna de häftiga grälen mellan mina föräldrar och höra de hemska tillmälen som flög genom luften vid sådana tillfällen. Ofta slutade det med att jag blev indragen i bråket och blev obarmhärtigt slagen av min hjärtlöse far. Ränderna efter slagen brukade synas i flera veckor.
När jag var 14 år gav min far mig några slantar och en enkel biljett till närmaste stad, där det fanns många faror. Jag blev bekant med andra ungdomar som inte heller hade någon som brydde sig om dem. Många av oss blev alkoholister. Jag blev arrogant, vulgär och aggressiv. Jag var ofta utan mat. En vinterkväll eldade mina kamrater och jag upp möblerna för att hålla oss varma. Jag hade verkligen velat ha en familj som brydde sig om mig, som var intresserad av mina känslor, mina bekymmer, min oro. Men jag var ensam, fruktansvärt ensam.”
Det finns hundratusentals ”Tamaror” i dagens värld. I alla världsdelar finns det barn som har blivit övergivna av föräldrar som ignorerar sina förpliktelser.
Barn som rymmer hemifrån
Andra ungdomar beslutar sig för att ge sig av hemifrån, därför att hemmet helt enkelt är ”en alltför hemsk plats att stanna kvar på; det är för plågsamt, det är för farligt, och därför flyr de ut på gatorna”. — New York State Journal of Medicine.
Vid nio års ålder skickades Domingos i väg till ett barnhem, när hans mor gifte om sig. På grund av den brutala behandling som han utsattes för av prästerna beslöt han sig för att rymma därifrån. Hans mor lät honom komma hem igen, men där blev han gång på gång slagen av sin styvfar. Att rymma hemifrån var det enda sättet att slippa ifrån misshandeln.
”Miljontals barn kan inte lita på att de vuxna i deras egen familj kommer att ge dem ens ett minimum av trygghet och omvårdnad”, skriver Anuradha Vittachi beklagande i sin bok Stolen Childhood—In Search of the Rights of the Child. Hon fortsätter: ”Varje dag dör uppskattningsvis tre barn i Förenta staterna på grund av misshandel från föräldrarnas sida.” I alltför många fall blir barn utsatta för sexuella övergrepp av familjemedlemmar som ju snarare borde skydda dem mot övergrepp.
Utnyttjade och illa behandlade
Domingos tvingades leva tillsammans med andra gatubarn, som ägnade sig åt rån och stölder och även var inblandade i narkotikamissbruk och langning. Tragiskt nog blir många barn som rymmer på grund av dåliga hemförhållanden utnyttjade av hallickar, pedofiler och porrligor. Dessa ensamma och hungriga ungdomar erbjuds ofta husrum och beskydd av en ”snäll” vuxen, bara för att finna att de måste betala för det med sina kroppar i ett liv som prostituerade. I avsaknad av yrkeskunskaper lär sig många av dessa gatubarn att klara sig på ett eller annat sätt, ofta genom att förföra eller förföras. Somliga överlever inte. Narkotika, alkohol, mord och självmord kräver många ungas liv.
Ett före detta gatubarn som försörjde sig på prostitution säger om livet på gatan: ”Man är rädd där ute. Det som gör mig så arg är att när folk ser grabbar eller tjejer som sover på ett tåg eller som står ute och hänger hela tiden, så tror de att de gör det därför att de gillar det. Nu när jag är äldre ser jag det inte så. Alla de här ungdomarna ropar efter hjälp på sitt eget speciella sätt. De vill inte leva så där, men deras föräldrar vill inte ha dem.”
Barn som söker ”frihet”
Hundratusentals andra försvunna barn är sådana som har lockats ut på gatorna av den frihet som de tror att de skall finna där ute. Somliga söker frihet från fattigdom och nöd. Andra vill befria sig från föräldrarnas myndighet och från regler som de kanske tycker är alltför restriktiva.
En ung flicka som prövade på denna så kallade frihet från föräldramyndigheten och från principerna i ett kristet hem var Emma. Hon gav sig i väg hemifrån för att leva tillsammans med sina kamrater och började missbruka narkotika. Efter att ha upplevt brutaliteten ute på gatorna ville Emma emellertid återvända hem och sluta med sitt drogmissbruk. Men tyvärr skar hon inte av banden med sina gamla kamrater, och en sommarkväll injicerade hon heroin tillsammans med dem. Det blev sista gången för Emmas del. Hon föll i koma och dog följande dag, ensam och övergiven av sina ”vänner”.
Kan barn som har blivit illa behandlade av sina föräldrar eller andra få en bättre framtid? Kommer vi någonsin att få uppleva en värld där man inte utnyttjar unga människor? Finns det något hopp om att familjelivet kan förbättras och uppskattas, så att ungdomar inte vill rymma hemifrån? Nästa artikel besvarar dessa frågor.