Mer än 40 år under kommunistiskt förbud
BERÄTTAT AV JARMILA HÁLOVÁ
Tidpunkt: efter midnatt den 4 februari 1952. Plats: vår lägenhet i Prag i Tjeckoslovakien. Vi väcktes av det envisa ringandet på dörrklockan. Därefter stormade polisen in.
POLISEN satte mamma, pappa, min bror Pavel och mig i skilda rum och posterade ut en vakt hos var och en av oss och började sedan leta igenom allt. Närmare 12 timmar senare höll de fortfarande på att leta. De gjorde upp en lista över all den litteratur de hade hittat och packade den sedan i kartonger.
Därefter beordrade man mig att stiga in i en bil och satte på mig svarta glasögon. Detta verkade underligt. Jag lyckades dock flytta lite på glasögonen för att se vart de förde mig. Gatorna var bekanta. Vi var på väg till säkerhetstjänstens ökända högkvarter.
Jag föstes ut ur bilen, och när man senare tog av mig glasögonen befann jag mig i ett litet, smutsigt rum. En kvinna i uniform befallde mig att ta av mig kläderna och ta på mig ett par tjocka arbetsbyxor och en herrskjorta. Man knöt en trasa runt huvudet på mig för att täcka ögonen, och med förbundna ögon fördes jag ut ur rummet och fick gå längs till synes ändlösa korridorer.
Till slut stannade vakten och låste upp en järndörr och knuffade in mig. Trasan slets bort från mitt huvud, och dörren låstes bakom mig. Jag befann mig i en fängelsecell, och där fanns redan en kvinna i 40-årsåldern som var klädd på liknande sätt som jag och som stirrade på mig. Jag kände ett slags uppsluppenhet, och hur konstigt det än kan låta kunde jag inte hålla mig för skratt. Som ung nittonårig flicka utan erfarenhet av sådant som ett fängelse förblev jag vid gott mod. Till min stora glädje fick jag snart klart för mig att ingen annan i vår familj hölls kvar i fängelse.
På den tiden var det farligt att vara ett Jehovas vittne i det dåvarande Tjeckoslovakien. Landet var under kommunistiskt styre, och vittnena var förbjudna. Hur hade vår familj blivit så djupt engagerad i en förbjuden organisation?
Hur vi blev vittnen
Pappa, som var född i Prag, hade protestantisk bakgrund och var mycket uppriktig i sin religiösa övertygelse. Han hade träffat mamma på 1920-talet, då hon kom till Prag för att studera medicin. Hon kom från det område som kallades Bessarabien och som under hennes barndom var en del av Ryssland. Trots att hon var judinna anslöt hon sig till sin mans kyrka när de hade gift sig, men hon var inte nöjd med den.
Under andra världskriget blev pappa satt i arbetsläger, och mamma undkom med knapp nöd förintelsen. Detta var svåra år för oss, men vi överlevde alla. Två år efter det att kriget hade upphört, i mitten av år 1947, prenumererade en av pappas systrar, som hade blivit ett Jehovas vittne, på Vakttornet åt vår familj. Det var mamma som började läsa tidskriften, och hon omfattade omedelbart budskapet som den sanning hon hade sökt efter.
Till att börja med sade hon inte mycket till oss andra, men hon tog reda på var mötena hölls i Prag och började vara med vid dem. Inom några månader, på våren 1948, blev hon döpt vid en kretssammankomst som vittnena hade. Därefter inbjöd hon oss att följa med henne till mötena, och pappa gick motvilligt med på detta.
När vi som familj började vara med vid mötena, hölls dessa i en liten lokal i centrala Prag. Pappa och jag hade blandade känslor — vi var både nyfikna och skeptiska. Vi blev överraskade över att mamma redan hade nya vänner att presentera för oss. Jag blev imponerad av den entusiasm och resonlighet de visade och av att de verkade uppskatta sitt broderskap så mycket.
När mamma såg vår positiva reaktion föreslog hon att vi skulle bjuda hem vittnena för mer ingående resonemang. Det blev en verklig chock för pappa och mig, när de i vår egen bibel visade oss att det inte finns någon odödlig själ eller någon treenighet! Ja, våra ögon öppnades verkligen, när vi fick lära oss vad det egentligen betyder att be om att Guds namn skall helgas och att hans kungarike skall komma.
Några veckor senare bjöd pappa hem några präster från sin kyrka. Han sade: ”Bröder, jag vill diskutera några tankar från Bibeln med er.” Därefter lade han fram den ena efter den andra av kyrkans grundläror och påpekade hur de stred mot Bibeln. Prästerna medgav att det han sade var sant. Pappa avslutade: ”Jag har beslutat, och jag talar också å min familjs vägnar, att lämna kyrkan.”
Predikoarbetet förbjudet
Kommunistpartiet hade tagit över makten i landet i februari 1948, strax innan pappa och jag började vara med vid mötena. Jag såg skolkamrater ange sina lärare och lärare bli rädda för sina elevers föräldrar. Alla började känna sig som främlingar för varandra. Till en början förblev dock Jehovas vittnens arbete praktiskt taget ostört.
En höjdpunkt för oss år 1948 var Jehovas vittnens sammankomst i Prag den 10—12 september, då över 2.800 personer var närvarande. Några veckor senare, den 29 november 1948, trängde hemliga polisen in på avdelningskontoret och stängde det. I april följande år blev vår verksamhet officiellt förbjuden.
Men ingen av dessa åtgärder skrämde vår familj, och i september 1949 var vi med vid ett speciellt program i skogen utanför Prag. En vecka senare blev pappa och jag döpta. Trots att jag försökte vara försiktig i predikoarbetet blev jag, som nämndes i början, arresterad i februari 1952.
Upprepade förhör
Efter att ha blivit förhörd några gånger insåg jag att jag skulle få sitta i fängelse länge. Förhörsledarna verkade tro att ju längre en person hölls fängslad utan något att sysselsätta sig med, desto villigare skulle han vara att samarbeta. Men det mina föräldrar hade lärt mig kom hela tiden upp i mitt sinne, och det bidrog till att jag kunde hålla modet uppe. De hade ofta citerat Psalm 90:12 och uppmanat mig att ”räkna” mina dagar, dvs. uppskatta dem, så att jag förde in ”ett vishetens hjärta”.
I tankarna gick jag därför igenom hela psalmer och andra skriftställen som jag tidigare hade lärt mig utantill. Jag mediterade också över de artiklar i Vakttornet som jag hade studerat innan jag fängslades, och jag sjöng Rikets sånger för mig själv. Under mina första månader i fångenskap hade jag också medfångar att samtala med. Dessutom kunde jag repetera sådant som jag hade lärt mig vid lektionerna i skolan, eftersom det bara var några månader sedan jag hade tagit examen och avslutat min skolgång.
Förhören gjorde klart för mig att en angivare hade varit med vid något av mina bibelstudier och hade rapporterat om min predikoverksamhet. Myndighetspersonerna hade också dragit slutsatsen att jag var ansvarig för de maskinskrivna exemplar av bibliska publikationer som hade beslagtagits i vårt hem, men det var faktiskt min bror, som var bara 15 år, som hade skrivit dem på maskin.
Efter en tid insåg förhörsledarna att jag inte tänkte säga något om någon annan, och därför försökte man få mig att överge min tro. De konfronterade mig även med en person som jag hade känt som en av Jehovas vittnens resande tillsyningsmän. Trots att han själv var fånge samarbetade han nu med kommunisterna i en kampanj för att få de andra fängslade vittnena att avsvära sig sin tro. Vilken feg stackare han var! Några år efter det att han hade blivit frigiven söp han ihjäl sig.
I ensamcell
Efter sju månader överfördes jag till ett annat fängelse och sattes i ensamcell. Nu, när jag var fullständigt ensam, kom det helt an på mig själv hur jag använde min tid. På begäran kunde man få låna böcker, men det var naturligtvis inga böcker av andligt slag. Jag gjorde därför upp ett schema som inbegrep både tid till att läsa och tid till att meditera över andliga ting.
Jag måste säga att jag aldrig tidigare hade känt mig så nära Jehova i mina böner som då. Tanken på vårt världsomfattande brödraskap hade aldrig varit så dyrbar. Varje dag försökte jag föreställa mig hur de goda nyheterna just då spreds i olika delar av världen. Jag föreställde mig att jag tog del i det arbetet och att jag höll bibliska framställningar för människor.
Men i denna lugna atmosfär gick jag till slut i en fälla. Eftersom jag alltid hade tyckt mycket om att läsa och längtade efter intryck utifrån, kunde jag ibland bli så fängslad av någon viss bok att jag försummade den tid jag hade anslagit till att meditera över andliga ting. Efteråt kände jag mig alltid ångerfull.
En förmiddag fördes jag till åklagarens kontor. Samtalet rörde sig inte om något särskilt — bara om resultaten av tidigare förhör. Inom en halvtimme eller så var jag tillbaka i min cell, men eftersom inget datum hade bestämts för min rättegång, kände jag mig besviken, och jag tappade fattningen och började gråta. Varför det? Var det de dryga veckorna i ensamcell som till slut hade krävt sin tribut?
Jag började analysera mitt problem och insåg snart orsaken till det. Dagen innan hade jag varit helt uppslukad av att läsa och hade än en gång försummat min andliga verksamhet, och därför var jag inte i den rätta bedjande sinnesstämningen, när jag helt oväntat togs i förhör. Jag öppnade omedelbart mitt hjärta för Jehova och bestämde mig för att aldrig mer försumma andliga ting.
Efter den händelsen beslöt jag mig för att inte läsa alls. Men sedan fick jag en bättre idé, nämligen att tvinga mig själv att läsa tyska. Under den tyska ockupationen under andra världskriget hade vi varit tvungna att läsa tyska i skolan. Men på grund av allt det hemska som tyskarna hade gjort under sin ockupation av Prag ville jag efter kriget glömma allt tyskt, språket inbegripet. Nu bestämde jag mig således för att vara hård mot mig själv genom att på nytt lära mig tyska. Men det som var avsett som ett straff visade sig bli till välsignelse. Låt mig få förklara.
Jag kunde skaffa både tyska och tjeckiska upplagor av vissa böcker och började öva mig själv i att översätta tyska till tjeckiska och tjeckiska till tyska. Denna verksamhet visade sig inte bara bli ytterligare ett motgift mot de eventuella skadeverkningarna av att sitta i ensamcell, utan den kom också att tjäna ett gott syfte längre fram.
Frigivning och fortsatt predikande
Sedan jag suttit åtta månader i ensamcell kom mitt fall äntligen upp i rätten. Jag åtalades för omstörtande verksamhet och dömdes till två års fängelse. Men eftersom jag redan hade suttit 15 månader i fängelse och det i och med valet av en ny president hade utfärdats amnesti, blev jag frigiven.
I mina böner i fängelset hade jag bett om att min familj inte skulle vara orolig för mig, och när jag kom hem igen fann jag att mina böner hade besvarats. Pappa, som var läkare, uppmuntrade många av sina patienter att studera Bibeln, och som en följd av detta ledde mamma 15 studier i veckan! Dessutom ledde pappa ett gruppstudium i tidskriften Vakttornet. Han översatte också en del av Sällskapet Vakttornets litteratur från tyska till tjeckiska, och min bror renskrev manuskripten på maskin. Jag kastades därför genast in i andlig verksamhet och ledde snart bibelstudier.
En ny uppgift
En regnig eftermiddag i november 1954 ringde det på dörren, och där stod Konstantin Paukert, en av dem som tog ledningen i predikoarbetet, med vattnet rinnande från sin mörkgrå plastregnrock. Han brukade vanligtvis vilja tala med pappa eller min bror Pavel, men nu frågade han mig: ”Kan du komma med ut på en kort promenad?”
Vi gick tysta ett slag, och några fotgängare passerade förbi. Det matta skenet från gatubelysningen återkastades svagt i den svarta gatubeläggningens våta yta. Konstantin såg sig om, och gatan var folktom bakom oss. ”Skulle du vilja hjälpa till med lite arbete?” frågade han plötsligt. Förvånad nickade jag jakande. ”Vi har en del som behöver översättas”, fortsatte han. ”Du måste hitta en plats där du kan arbeta, men inte hemma och inte hos någon som är känd av polisen.”
Några dagar senare satt jag vid ett skrivbord i en liten lägenhet som hörde till ett äldre par, som jag knappast kände. De var pappas patienter, och det var inte så länge sedan som man hade börjat studera Bibeln med dem. Mitt studium av tyska i fängelset visade sig således bli till nytta, eftersom vi då översatte vår litteratur från tyska till tjeckiska.
Några veckor senare fängslades kristna bröder som hade ledningen, däribland broder Paukert. Men vårt predikande upphörde inte. Kvinnor, däribland mamma och jag, hjälpte till med att ta hand om bibelstudiegrupper och vår kristna tjänst. Och trots att min bror Pavel fortfarande bara var i tonåren, tjänade han som kurir och distribuerade litteratur och organisatoriska anvisningar över hela den tjeckisktalande delen av landet.
En älskad kamrat
I slutet av år 1957 blev Jaroslav Hála, ett vittne som hade arresterats år 1952 och dömts till 15 års fängelse, tillfälligt frigiven ur fängelset för att få läkarbehandling. Pavel kontaktade honom omedelbart, och snart var Jaroslav återigen fullt engagerad i att hjälpa bröderna. Eftersom han hade goda språkkunskaper, började han utföra det mesta av översättningsarbetet.
En kväll i mitten av år 1958 inbjöd Jaroslav Pavel och mig att ta en promenad. Eftersom vår lägenhet avlyssnades, var det vanligt att man tog en promenad för att resonera om organisatoriska angelägenheter. Men efter att ha talat enskilt med Pavel bad Jaroslav honom vänta på en parksoffa, medan vi två gick vidare. Efter ett kort samtal om mina arbetsuppgifter frågade han om jag, trots hans dåliga hälsa och ovissa framtid, ville gifta mig med honom.
Jag blev överraskad av det uppriktiga och rättframma frieriet från en person som jag hyste stor aktning för, och jag svarade ja utan att tveka. Vår förlovning förde mig i nära kontakt med Jaroslavs mor, en smord kristen. Hon och hennes man var bland de första vittnena i Prag under senare delen av 1920-talet. Under andra världskriget hade de båda fängslats av nazisterna, och hennes man hade dött i ett kommunistiskt fängelse år 1954.
Innan vi gifte oss blev Jára, som vi kallade honom, kallad inför myndigheterna. Man sade till honom att han antingen måste genomgå en operation för sin kroniska lungsäcksinflammation — vilket på den tiden skulle ha inneburit att han fick underkasta sig en blodtransfusion — eller avtjäna resten av sitt straff. Han avböjde operationen, vilket innebar att han måste sitta i fängelse i nästan tio år till. Jag beslöt att vänta på honom.
En tid av provsättning och mod
I början av år 1959 fördes Jára till fängelset, och kort därefter fick vi ett brev som visade att han var vid gott mod. Men sedan dröjde det länge innan vi fick något brev, och det brev som sedan kom var ett hårt slag för oss. Det gav uttryck åt beklagande, sorgsenhet och fruktan, som om Jára hade drabbats av ett nervsammanbrott. ”Detta måste ha skrivits av någon annan”, sade hans mor. Ändå var det skrivet med hans handstil!
Både hans mor och jag skrev och uppmuntrade honom och gav uttryck åt vår förtröstan på Gud. Efter många veckor kom det ytterligare ett brev, som var ännu mer förbryllande. ”Han kan inte ha skrivit det här”, sade hans mor återigen. Men det var absolut hans handstil och hans sätt att uttrycka sig. Det kom inga fler brev, och inga besök tilläts.
Jára hade också fått oroande brev som uppgavs komma från oss. I breven från hans mor klandrades han för att lämna henne ensam på ålderdomen, och breven från mig visade irritation över att behöva vänta så länge på honom. Dessa brev stämde också helt med vår handstil och vårt sätt att uttrycka oss. Först blev också han oroad, men sedan blev han övertygad om att vi inte kunde ha skrivit dessa brev.
En dag kom en person till dörren och gav mig ett litet paket, och därefter skyndade han i väg. Det innehöll dussintals cigarrettpapper på vilka det var skrivet med minsta möjliga stil. Jára hade skrivit av de brev som vi antogs ha skrivit och dessutom några av sina egna ocensurerade brev. Vi kände oss verkligen lättade och tacksamma mot Jehova när vi fick denna korrespondens, som hade smugglats ut av en frigiven fånge som inte var något vittne! Vi vet fortfarande inte vem som var hjärnan bakom detta djävulska försök att få oss att bryta vår ostrafflighet eller hur det hela hade utförts.
Längre fram fick Járas mor tillåtelse att besöka sin son. Jag följde då med henne till fängelseporten och kunde se denna lilla späda, bräckliga kvinna utföra handlingar av stort mod. Med vakter som bevakade dem tog hon sin sons hand och lämnade honom litteratur som avfotograferats till minsta möjliga format. Trots att en upptäckt skulle ha inneburit ett strängt straff i synnerhet för hennes son, förtröstade hon på Jehova och insåg att det alltid är viktigast att man bevarar sin andliga hälsa.
År 1960 utfärdades sedan allmän amnesti, och flertalet vittnen släpptes ur fängelset. Jára kom hem, och inom några veckor var vi ett lyckligt nygift par.
Jag ändrar min livsstil
Jára förordnades till att betjäna brödraskapet utöver landet genom att arbeta i resetjänsten. År 1961 förordnades han att organisera den första klassen av Skolan i Rikets tjänst i den tjeckisktalande delen av landet och även att sköta många av den skolans klasser därefter.
På grund av de politiska förändringarna i Tjeckoslovakien år 1968 kunde ett antal av oss året därpå besöka Jehovas vittnens internationella sammankomst, ”Fred på jorden”, i Nürnberg i Tyskland. Myndigheterna ville inte låta Jára lämna landet, men några av oss tog diabilder av denna storslagna sammankomst, och Jára fick privilegiet att vara med om att framföra ett trosstärkande program med dessa bilder i hela landet. Många ville se programmet om och om igen.
Föga anade vi att detta var sista gången som Jára kunde besöka bröderna. I början av år 1970 försämrades hans hälsa dramatiskt. Den kroniska inflammation som han hade lärt sig att leva med påverkade hans njurar, och en njursvikt fick dödlig utgång. Han dog vid 48 års ålder.
Uppehållen med Jehovas hjälp
Jag hade mist den jag hade älskat så innerligt. Men jag fick omedelbar hjälp inom Guds organisation, eftersom jag fick hjälpa till med att översätta biblisk litteratur. Jag tyckte att min man, precis som i ett stafettlopp, hade lämnat över stafettpinnen till mig för att jag skulle fortsätta en del av det arbete som han själv hade utfört.
Många av oss i Östeuropa har tjänat Jehova i mer än 40 år under kommunistiskt förbud, men i och med avlägsnandet av järnridån år 1989 började livet här förändras dramatiskt. Även om jag hade drömt om att Jehovas vittnen skulle kunna hålla en sammankomst i det väldiga Strahovstadion i Prag, trodde jag aldrig att den drömmen skulle bli verklighet. Men det gjorde den på ett fantastiskt sätt, när över 74.000 personer i augusti 1991 församlades i glädjefylld tillbedjan.
I januari 1993 upphörde Tjeckoslovakien att existera. Landet delades då i två länder — Tjeckien och Slovakien. Så glada vi blev när Tjeckien den 1 september 1993 gav Jehovas vittnen officiellt erkännande!
Genom det jag har upplevt i mitt liv vet jag att Jehova alltid har välsignelser i beredskap åt oss, om vi bara låter honom lära oss hur vi skall räkna våra dagar. (Psalm 90:12) Jag ber ständigt att Gud skall lära mig att räkna resten av mina dagar i den här tingens ordning, så att jag kan få vara bland hans lyckliga tjänare under de oräkneliga dagar som väntar i hans nya värld.
[Bild på sidan 19]
Min mamma och pappa
[Bild på sidan 21]
Ett möte i skogen år 1949 under förbudet: 1. Min bror Pavel, 2. mamma, 3. pappa, 4. jag, 5. broder Hála
[Bild på sidan 22]
Med min man, Jára
[Bilder på sidan 23]
Járas mor och den avfotograferade litteratur som hon smugglade in till honom
[Bild på sidan 24]
På mitt arbete nu vid avdelningskontoret i Prag