Utredning angående ”smittat blod” i Canada
Från Vakna!:s korrespondent i Canada
ANTALET människor som dör i aids i Canada därför att de har blivit offer för smittat blod ökar. Vad beror ökningen på? Mer än tusen kanadensare har infekterats av aidsvirus genom ”smittat blod” och blodprodukter under 1980-talet. De här oroande uppgifterna fick den federala regeringen att tillsätta en kommission som skulle utreda Canadas blodförsörjning. En offentlig utredning skulle avgöra säkerheten.
En av landets mest respekterade domare utsågs till utredningens ordförande. Kommissionen håller förhör i hela Canada. Förhören började i Toronto den 14 februari 1994. Domare Horace Krever vid Ontarios appellationsdomstol fick i uppdrag att i sinom tid redogöra för vad han kom fram till och att ge förslag till förbättringar.
En sörjande mor vars son dog i aids därför att han hade fått smittat blod vädjade till domaren: ”De dödade min son, och allt jag fick var den här utredningen. Var snäll och gör något meningsfullt av den.” Hon var angelägen om att det gjordes en grundlig utredning, så att man skulle kunna vidta nödvändiga åtgärder för att undvika farorna i samband med blodtransfusioner. Hon var inte den enda modern som förlorat en son i döden på grund av smittat blod. Kommissionen fick höra hjärtslitande vittnesmål om hur många kanadensares liv hade slagits i spillror av denna tragedi.
Torontotidningen Globe and Mail har bland annat haft följande rubriker: ”Vrede och tårar när offer berättar om den fasansfulla blodkatastrofen”, ”Blodutredningen får lyssna till förkrossande vittnesmål”, ”Läkarnas okunnighet avslöjas i detalj” och ”Befattningshavare bedömde aidsrisken som liten, uppger blodutredningen”.
De offer som har ådragit sig hiv genom blodtransfusion har berättat att de inte varnades för riskerna. I många fall visste de inte att de hade fått en blodtransfusion förrän de fick veta att de var infekterade av aidsviruset.
En tonåring som har aids fick hiv genom en blodtransfusion vid en hjärtoperation när han var tre år. En hivpositiv man som har en mild form av blödarsjuka använde blodprodukter under en tid då han spelade hockey före år 1984. Han skulle ha ändrat sin livsföring om han hade känt till riskerna. En mor fick en transfusion med hivsmittat blod år 1985, och nu är hon, hennes man och deras fyraåriga dotter infekterade.
Det har varit många hjärtslitande redogörelser om personer som smittats av bara en eller två enheter blod. ”Han fick den bara för att få lite färg på kinderna”, säger en kvinna bittert om transfusionen som infekterade hennes man med hiv. Nu har också hon viruset.
Allteftersom fler personer avlagt vittnesmål, har uppmärksamheten riktats på en annan mycket omfattande tragedi — hepatit genom blod. Enligt tidningen The Globe and Mail beräknar man att ”så många som 1.000 kanadensare dör varje år av hepatit C”. Det sägs vidare i tidningen att ”upp till hälften av dem kan ha ådragit sig sjukdomen genom blodtransfusion”.
En man berättade hur han ådrog sig hepatit C genom en blodtransfusion vid en ryggoperation år 1961. Efter operationen har han regelbundet donerat blod. Han upptäckte år 1993 att han hade skrumplever. Han frågade därför utredningen: ”Hur har det gått för dem som har fått det blod som jag donerade under alla de år då jag inte visste att jag hade sjukdomen?”
Domare Krever lyssnade uppmärksamt på mer än hundra kanadensare som fått sitt liv förstört av hiv och andra tragiska omständigheter som blivit följden av smittat blod. Medicinska experter har bekräftat att det är omöjligt att skapa ett blodförråd som är fullständigt säkert när det gäller smittospridning och andra faror. De har medgett att man har tagit allvarliga risker och att man har missbrukat blod. Doktor J. Brian McSheffrey, överläkare vid en regional blodcentral, berättade att han under föreläsningar riktar uppmärksamhet på problemet genom att säga: ”Om man är tvungen att ge en blodtransfusion, har man antingen misslyckats med att ställa rätt diagnos eller med att ge rätt behandling.”
Det har förekommit politiska beskyllningar och rivalitet bland dem som av den statliga kommittén kallades ”de främsta intressenterna” i Canadas blodbanker, vilka har en omsättning på 250 miljoner dollar årligen. Röda korset och olika myndigheter har kommit i skottgluggen. Ingen tycks stå som ansvarig för landets komplicerade blodförsörjningssystem.
En glädjande kontrast
I kontrast till de beklämmande vittnesmålen presenterades en mer glädjande redogörelse för domare Krever den 25 maj 1994 i Regina i Saskatchewan. William J. Hall, en 75-årig man med svår blödarsjuka, berättade hur han framgångsrikt klarar av sin situation genom att använda alternativ till blodprodukter. Han har inte drabbats av aids. William Hall är ett Jehovas vittne och har därför undvikit blod och blodbeståndsdelar på grund av sin religiösa övertygelse och sitt samvete. — Se rutan på sidan 22.
Fler fakta kommer att läggas fram. Regeringen har förlängt tiden för utredningen till slutet av år 1995. Kommissionen skulle kunna ha tid till att undersöka effektiv blodfri behandling som har använts i tusentals fall på vuxna och barn som är Jehovas vittnen. De här medicinska behandlingsalternativen fungerar lika bra på andra patienter.
Läkare som har använt sådana alternativa metoder har skaffat sig erfarenhet som de kan dela med sig av till kommissionen. Doktor Mark Boyd vid McGill University i Canada sade år 1993 följande i The Medical Post: ”Vi bör verkligen vara tacksamma mot Jehovas vittnen därför att de har visat oss hur bra vi klarar oss utan blodtransfusioner.” År 1988 kom en kommission i USA som hade tillsatts av presidenten fram till följande: ”Den säkraste förebyggande åtgärden med avseende på blod är att, när så är möjligt, inte utsätta en patient för andras blod.” Genom att lyda Guds lag att man skall ”avhålla sig ... från blod” har Jehovas vittnen välsignats med den ”säkraste förebyggande åtgärden” mot blodsmitta och andra faror i samband med blodtransfusioner. — Apostlagärningarna 15:20, 29.
Det behövs utbildning
Beklagligt nog var de flesta av dem som blev offer för blodsmitta i samband med transfusioner inte informerade om de medicinska alternativ som skulle ha kunnat förhindra tragedierna. Patienterna hade inte fått möjligheten att välja eller att ge informerat samtycke — att acceptera riskerna med blodtransfusion eller att välja säkrare alternativ.
Av de vittnesmål som kommissionen lyssnat till framgår det att det finns ett behov av att informera läkare och människor i allmänhet om de medicinska alternativen till blodtransfusioner. En sådan av regeringen tillsatt utredning på hög nivå som denna kan ha stort inflytande i Canada. Domare Krevers rekommendationer skulle kunna bana vägen för en attitydförändring och behövliga förändringar inom den medicinska utbildningen i Canada när det gäller användandet av blod. Resultatet av kommissionens arbete kommer att vara av intresse för alla som vill undvika farorna med blodtransfusioner.
[Ruta på sidan 22]
HUR MAN HÅLLER SJUKDOMEN HEMOFILI UNDER KONTROLL UTAN BLOD
William J. Hall från Nipawin i Saskatchewan berättade för kommissionen varför han inte använder blodprodukter och hur han ändå klarar av sin svåra blödarsjuka. Här följer några utdrag ur domstolens utskrift av hans vittnesmål:
◻ ”Mina föräldrar blev medvetna om att jag hade blödarsjuka när jag vid ett tillfälle svullnade från tårna till höften. Läkarna konstaterade att det var hemofili. ... Jag tror att jag var omkring ett år gammal.”
◻ ”Jag har aldrig tagit emot blod eller blodprodukter av något slag. ... Det är mot mina religiösa trosuppfattningar att ta emot blod, eftersom jag anser det vara heligt.”
◻ Angående sin bror som också hade blödarsjuka: ”Han hade inte samma tro [religion] som jag har, och han tog därför emot en blodtransfusion. Han dog av hepatit.”
◻ Om ett sår i tolvfingertarmen år 1962: ”Läkaren sade att om jag inte tog emot blod skulle jag dö. ... Jag behandlades skickligt [utan blod] på sjukhuset.” Blödningarna hölls under kontroll.
◻ Beträffande en operation år 1971 för att spika ihop ett brutet lårben: ”Det var helt enkelt en noggrant utförd operation utan blod. ... Operationen lyckades.” Upprepade blodprov vid detta tillfälle kunde inte påvisa faktor VIII (en koagulationsfaktor) i blodet.
◻ Hur han håller sjukdomen under kontroll: ”Jag är mycket noga med min livsföring.” Han räknar upp kost, vila, motion och omsorgsfull behandling av svullnader, blåmärken och blödningar.
◻ ”Jag tror på avkoppling och att meditera över det goda som vår Gud har försett oss med och att glömma våra bekymmer. Detta tycks vara till stor hjälp.”
William Hall är 76 år och tillhör Jehovas vittnen.
[Bild på sidan 20]
Domare Horace Krever, kommissionens ordförande
[Bildkälla]
CANPRESS PHOTO SERVICE (RYAN REMIROZ)
[Bild på sidan 21]
William och Margaret Hall körde 37 mil för att inställa sig inför kommissionen