Familjen som verkligen älskade mig
FÖR alla barn är familjen mycket viktig. En varmhjärtad och kärleksfull familj fyller barnets fysiska och känslomässiga behov. Den har en viktig uppgift när det gäller övning, utbildning och utveckling. Barnet känner sig tryggt och säkert inom familjen. Det är verkligen ett hårt slag att bli utstött ur sin familj, som jag blev!
Jag föddes i en stor familj i östra Nigeria. Min far var stamhövding och hade sju hustrur. Han var far till 30 barn, och jag var det näst yngsta.
En dag år 1965, då jag var tio år, kom jag hem från skolan och träffade min far som satt på verandan. Två män med portföljer kom in i det inhägnade området, och efter en vänlig hälsning presenterade de sig som Jehovas vittnen. Min far lyssnade uppmärksamt på dem. När de erbjöd honom två tidskrifter, tittade han på mig och frågade om jag ville ha dem. Då jag nickade instämmande, köpte han dem åt mig.
Vittnena lovade att komma tillbaka, och det gjorde de också. Under de två följande åren kom de och resonerade med mig om Bibeln. De kom emellertid inte regelbundet på besök, eftersom de hade en mil att gå till min by från den plats där de bodde.
Jag blir utstött ur min familj
Jag var 12 år när min far blev sjuk och dog. Åtta dagar efter begravningen samlade min äldste bror familjen till ett sammanträffande. Omkring 20 personer var där. Vi trodde alla att han skulle tala om begravningskostnaderna. Men till min förvåning sade han att han hade kallat oss samman för att vi skulle resonera om hans yngre bror — mig! Han sade till dem att jag var intresserad av att gå omkring och ”tigga” fyra pence, som om familjen inte hade pengar till mat åt mig. Han nämnde också att detta att gå omkring och sälja tidskrifter för futtiga fyra pence var att dra ner familjens namn i smutsen. Han sade att jag måste välja vilka jag ville tillhöra — Jehovas vittnen eller min familj.
Min mor hade dött, men en av mina styvmödrar grät och vädjade för mig. Hon tiggde och bad att de inte skulle använda detta som en ursäkt för att beröva mig min del av arvet. Men en kvinnas åsikt betydde inte mycket för dem. Familjen tog parti för min bror och krävde ett beslut av mig.
Jag bad att få tid att tänka över det hela, och de gick med på att vänta till nästa kväll. Ensam i mitt rum började jag gråta. Jag kände mig svag, utstött och rädd. Jag funderade på vad som skulle hända med mig.
Fram till dess hade jag aldrig besökt en Rikets sal, och jag hade inte heller tagit del i att predika tillsammans med Jehovas vittnen. Jag hade bara ytlig kunskap om Bibelns läror, och det fanns inga vittnen i min by som jag kunde tala med.
Jag bad till Jehova och använde hans namn för första gången i mitt liv. Jag sade till honom att jag hade lärt mig att han var den sanne Guden. Jag vädjade om stöd och hjälp, så att jag kunde fatta ett rätt beslut, ett som inte skulle misshaga honom.
Nästa kväll var familjen återigen samlad, nu för att avkräva ett beslut av mig. Jag förklarade att min far, som hade gett mig livet, var den som hade tagit initiativet till att jag studerade tillsammans med Jehovas vittnen. Han hade betalat mina tidskrifter och min bibel. Eftersom han inte misstyckte till att jag studerade tillsammans med vittnena, kunde jag inte förstå varför min äldre bror skulle använda detta emot mig. Sedan sade jag att jag inte brydde mig om vad de gjorde med mig — jag måste tjäna Jehova.
De blev inte glada över det jag sade. En av dem sade: ”Vem är den här lilla råttan, som talar till oss på det sättet?” Min bror klev genast in i mitt rum och ryckte åt sig mina kläder, mina böcker och min lilla resväska av papp och kastade allt på marken utanför.
Jag fick husrum hos en skolkamrat som bodde i samma by, och jag bodde hos hans familj under cirka fem månader. Under tiden skrev jag till min morbror i Lagos, och han inbjöd mig att få bo hos honom.
Under flera månader sparade jag pengar genom att samla och sälja palmkärnor. Min styvmor, som hade stöttat mig, gav mig också lite pengar. När jag hade fått ihop tillräckligt, gav jag mig av till Lagos. En del av sträckan åkte jag baktill på en bil som var lastad med sand.
Utkastad en andra gång
När jag kom till Lagos, blev jag glad när jag fick veta att min morbror studerade tillsammans med Jehovas vittnen. Jag började genast besöka församlingens möten i Rikets sal. Min morbrors intresse av att tjäna Jehova försvann dock snabbt, när min äldre bror kom på besök. Han berättade för min morbror att familjen hade bestämt att jag inte skulle få vare sig understöd eller möjlighet att gå i skolan, eftersom jag fortsatte att vara tillsammans med Jehovas vittnen. Efter att ha hotat min morbror återvände han hem.
En vecka efter det att min bror hade åkt väcktes jag mitt i natten av min morbror, och han stack till mig ett papper som det var skrivet något på. Han satte en penna i min hand och befallde mig att underteckna det. När jag såg hans bistra uppsyn, förstod jag att det var något allvarligt. ”Varför kan inte morbror låta mig skriva under det i morgon?” frågade jag.
Han sade att jag inte skulle kalla honom morbror och att jag genast skulle skriva under. Jag svarade att till och med en mördare har rätt att få veta vad han anklagas för. Jag måste naturligtvis ha rätt att läsa vad som står på papperet innan jag skriver på det.
Irriterad gick han med på att jag fick läsa det. Det började ungefär så här: ”Jag, U. U. Udoh, har svurit att inte bli ett Jehovas vittne. Jag har gått med på att bränna mina bokväskor och mina böcker och lovar att aldrig mer ha något med Jehovas vittnen att göra. ...” Jag började skratta när jag hade läst de första raderna. Jag förklarade snabbt att jag inte menade att vara ohövlig mot honom men att jag under inga omständigheter kunde underteckna ett sådant dokument.
Min morbror blev mycket arg och befallde mig att lämna lägenheten. Jag packade lugnt och stilla ner mina kläder och böcker i resväskan och gick ut i korridoren utanför lägenheten och lade mig att sova på golvet. När min morbror fick syn på mig, sade han att jag måste lämna byggnaden, eftersom hans hyra också innefattade korridoren.
Ett frestande erbjudande
Jag hade varit i Lagos bara två veckor och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte var den broder bodde som brukade komma och hämta mig till Rikets sal. När gryningen kom, började jag ströva omkring, och jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig.
Vid slutet av den dagen befann jag mig vid en bensinstation. Jag gick fram till ägaren och frågade om han kunde låsa in min resväska på kontoret över natten, så att inte tjuvar skulle stjäla den från mig. Min begäran gjorde honom tillräckligt nyfiken för att fråga varför jag inte gick hem, och då berättade jag det hela för honom.
Mannen var förstående och erbjöd mig arbete som hans tjänare. Han sade till och med att jag skulle få gå i skolan om jag hjälpte honom i huset. Det var ett frestande erbjudande, men jag visste att en tjänare måste arbeta varje dag från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Tjänare fick inte heller umgås med människor som inte tillhörde hushållet, på grund av fruktan för att de skulle sammangadda sig med tjuvar för att råna huset. I bästa fall skulle jag troligen bara få ledigt en söndag i månaden. Jag tackade honom uppriktigt för omtanken, men jag avböjde erbjudandet. Jag sade att det skulle bli svårt för mig att besöka mötena i Rikets sal om jag arbetade som tjänare hos honom.
Mannen frågade då: ”Hur kan du tala om möten, när du inte ens har någonstans att bo?” Jag svarade att jag kunde bo i min fars hus om jag gick med på att inte besöka mötena. Det var på grund av min religion som jag hade blivit utkörd. Det enda jag behövde av mannen var en plats för min väska. I och med det gick han med på att ha den i tryggt förvar.
Jag finner en annan familj
I tre dagar sov jag utanför bensinstationen. Jag hade absolut ingenting att äta under den tiden, eftersom jag inte hade några pengar till mat. När jag under den fjärde dagen strövade omkring, såg jag en ung man som erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till människor på gatan. Jag sprang glad fram till honom och frågade om han kände broder Godwin Ideh. Han ville veta varför jag frågade det, och då berättade jag allt som hade hänt mig.
När jag var färdig, stoppade han genast ner tidskrifterna i väskan och frågade: ”Varför skall du behöva lida, när det finns tusentals Jehovas vittnen här i Lagos?” Han hejdade en taxi, och vi åkte till bensinstationen för att hämta min väska. Därefter tog han mig till sin lägenhet och gjorde i ordning en måltid åt mig. Sedan sände han bud efter broder Ideh som bodde i närheten.
När broder Ideh kom, började de tvista om hos vem av dem som jag skulle bo. Båda ville ha mig! Till sist kom de överens om att de båda två skulle ta hand om mig — en tid skulle jag bo hos den ene och en tid hos den andre.
Kort därefter fick jag arbete som springpojke. När jag fick min första lön, talade jag med båda bröderna och frågade hur mycket de ville att jag skulle bidra med för mat och hyra. De skrattade och sade att jag inte behövde betala någonting.
Snart anmälde jag mig till en kvällskurs och även till privatlektioner, och så småningom blev jag färdig med grundutbildningen. Det började gå bättre för mig ekonomiskt sett. Jag fick ett bättre arbete som sekreterare och med tiden även en egen bostad.
I april 1972 blev jag döpt vid 17 års ålder. För att visa Jehova min uppskattning för allt som han hade gjort för mig, speciellt under den svåra tiden, ville jag börja som pionjär. När jag hade möjlighet till det, ansökte jag om att få vara tillfällig pionjär, men det tog några år innan jag funnit mig till rätta. År 1983 började jag slutligen som reguljär pionjär.
Vid det laget uppskattade jag till fullo min andliga familj. De här orden av Jesus visade sig verkligen vara sanna i mitt fall: ”I sanning säger jag er: Det finns ingen, vilken har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds kungarikes skull, som inte på något sätt skall få många gånger mer i den här tidsperioden och i den kommande tingens ordning evigt liv.” — Lukas 18:29, 30.
Jehovas vittnen hade verkligen visat mig kärlek och tagit hand om mig. De hade gett mig husrum, när jag inte hade några pengar. Med deras hjälp och med hjälp från min himmelske Fader hade jag gått framåt andligen. Jag hade inte bara fått världslig utbildning, utan jag hade också lärt känna Jehovas vägar.
Det var dessa människor som min egen familj försökte tvinga mig att förkasta. När jag vägrade, blev jag utstött av familjen. Försökte nu mina andliga bröder och systrar uppmuntra mig att förkasta min egen familj? Inte alls. Bibeln lär oss: ”Alldeles som ni vill att människorna skall göra mot er, på samma sätt skall ni göra mot dem.” — Lukas 6:31.
Jag hjälper familjen som stötte bort mig
Inbördeskriget i Nigeria bröt ut kort efter det att jag hade lämnat mitt föräldrahem. Min by skövlades, och många av mina vänner och släktingar förlorade livet, däribland min styvmor som hade vädjat för mig. Ekonomin var i spillror.
När kriget var slut, reste jag hem och hälsade på en av mina bröder som hade varit med om att kasta ut mig när jag var pojke. Hans hustru och två döttrar var sjuka och hade legat på sjukhus. Jag kände medkänsla med honom och frågade vad jag kunde göra för att hjälpa honom.
Kanske på grund av ett skuldtyngt samvete sade han att de inte behövde något. För att han inte skulle tro något annat förklarade jag att jag inte ville hämnas för det som familjen hade gjort mot mig. Jag sade att jag förstod att de hade handlat i okunnighet och att jag verkligen önskade hjälpa honom.
Då började han gråta och erkände att de inte hade några pengar och att barnen led nöd. Jag gav honom motsvarande 1.500 kronor och frågade om han ville arbeta i Lagos. När jag återvände till Lagos, fann jag ett arbete åt honom och inbjöd honom att komma och bo hos mig. Under två år bodde han hos mig, och pengarna som han tjänade sände han till hustrun och barnen. Jag var glad att kunna betala hans kost och logi under den tiden.
Han sade att han visste att Jehovas vittnen utövar den sanna religionen. Han tillade att om han inte hade varit så engagerad i världen, skulle han också bli ett vittne. Men han lovade att ordna så att hans hustru och barn började studera Bibeln.
År 1987 blev jag inbjuden att ta del i kretstjänsten. I april 1991 gifte jag mig med Sarah Ukpong, och år 1993 erbjöds vi att sluta i kretstjänsten för att i stället tjäna vid avdelningskontoret i Nigeria. Vi tackade ja till denna inbjudan, och vi tjänade där till dess min hustru blev gravid.
Även om min familj stötte ut mig, blev jag mottagen av en andlig familj — föräldrar, bröder, systrar och barn. Det är verkligen en glädje att få tillhöra den här unika världsvida familjen, en familj som jag verkligen älskar och som verkligen älskar mig! — Berättat av Udom Udoh.
[Bild på sidan 23]
Udom och Sarah Udoh