Vår ömtåliga planet — Har den någon framtid?
FÖR omkring två hundra år sedan sade den amerikanske statsmannen Patrick Henry: ”Det enda sättet att få veta något om framtiden är att undersöka det förflutna.” I det förflutna har människan skövlat sin miljö. Kommer hon att bättra sig i framtiden? Det finns tyvärr inte mycket som tyder på det.
Även om vissa berömvärda insatser har gjorts, har de flesta av dem varit rent kosmetiska — de har inriktat sig på symptomen snarare än på orsakerna. Om ett hus är angripet av hussvamp, hjälper det inte att måla trävirket. Det måste till en omfattande ombyggnad för att rädda huset. På liknande sätt måste det ske en omstrukturering av det sätt varpå människan utnyttjar jordens resurser. Det räcker inte att reparera skadorna.
Efter att ha analyserat resultaten av 20 års miljövårdande åtgärder i Förenta staterna säger en expert: ”Vi måste förstå att angreppen på naturen inte kan regleras med riktvärden för att de skall bromsas, utan de måste förebyggas.” Att förebygga miljöförstöring är naturligtvis mycket bättre än att reparera dess skadeverkningar. Men för att nå detta mål skulle det krävas en genomgripande förändring av hela det mänskliga samhället och dess inriktning på krassa ekonomiska intressen. Boken Omsorg om Jorden medger att verklig omsorg om jorden skulle kräva ”andra värderingar, ekonomiska förhållanden och samhällen än dagens”. Vilka är några av dessa värderingar som måste förändras om jorden skall kunna räddas?
Miljökrisens grundorsaker
Själviskhet. Det första steget mot en ren miljö är att börja sätta planetens intressen före mänskliga exploatörers. De flesta människor är emellertid inte villiga att överge överflödssamhällets bekväma livsstil, även om det skulle innebära att de förstör planeten för framtida generationer. När regeringen i Nederländerna — ett av västra Europas mest förorenade länder — försökte begränsa biltrafiken som ett led i en miljövårdskampanj, fick allmänhetens massiva motstånd hela projektet att gå i stöpet. Trots att de holländska vägarna är de mest trafikerade i världen, var bilisterna helt enkelt inte villiga att offra sin frihet.
Egennyttan styr såväl beslutsfattare som människor i allmänhet. Politiker drar sig för att genomföra miljövårdande åtgärder som kan göra att de förlorar röster, och industriidkare motarbetar alla förslag som kan hota deras vinster och den ekonomiska utvecklingen.
Girighet. Om valet står mellan profitintressen och miljövård, är det vanligtvis pengarna som får tala. Mäktiga industriföretag bedriver lobbyverksamhet för att mildra miljölagstiftningen eller slippa sådan lagstiftning helt och hållet. Ett belysande exempel är skadorna på ozonskiktet. Så sent som i mars 1988 sade chefen för ett av de största kemiska industriföretagen i Förenta staterna: ”För närvarande tycks det vetenskapliga bevismaterialet inte ge vid handen att en drastisk minskning av freonutsläppen skulle vara nödvändig.”
Längre fram rekommenderade emellertid samma företag att man skulle sluta upp att använda freoner helt och hållet. Hade man ändrat inställning? ”Det hade ingenting att göra med om miljön tog skada eller inte”, förklarar chefen för FN:s miljöprogram (UNEP), Mostafa Tolba. ”Vad det handlade om var vem som skulle tjäna mest på det ekonomiskt.” I dag är det många forskare som inser att förstöringen av ozonskiktet är en av de värsta miljökatastrofer som människan någonsin har förorsakat.
Okunnighet. Det vi människor vet ter sig som ett intet i jämförelse med det vi inte vet. ”Vi vet fortfarande relativt lite om det överflöd av livsformer som finns i de tropiska regnskogarna”, förklarar chefen för Missouri Botanical Garden, Peter H. Raven. ”Förvånande nog vet vi mer — mycket mer — om månens yta.” Samma sak kan sägas om atmosfären. Hur mycket koldioxid kan vi fortsätta att pumpa ut i luften utan att jordens klimat påverkas? Ingen vet. Men som tidskriften Time uttryckte det är det ”hänsynslöst att utsätta naturen för sådana gigantiska experiment, när utgången är oviss och de möjliga konsekvenserna är så skrämmande att man inte ens vågar tänka på dem”.
Enligt UNEP:s beräkningar är det möjligt att ozonförtunningen redan i slutet av det här årtiondet kan komma att förorsaka hundratusentals nya hudcancerfall varje år. Vilka konsekvenser den kan få för jordbruket och fisket vet man ännu inte, men de förväntas bli betydande.
Kortsiktig planering. I motsats till andra katastrofer kommer miljöproblemen över oss på ett försåtligt och smygande sätt. Det gör att det är svårt att få till stånd någon gemensam aktion förrän skadan redan är skedd. Boken Världens chans! jämför vår situation med den som passagerarna på det dödsdömda fartyget Titanic befann sig i år 1912. Det heter där: ”Få förstår vidden av den latenta tragedin.” Författarna anser att det enda sättet att rädda vår planet är att politiker och näringsidkare ser sanningen i vitögat och börjar inrikta sig på långsiktiga, praktiska lösningar och inte på kortsiktiga ekonomiska fördelar.
Trångsynta nationella intressen. Vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro år 1992 framhöll den spanske premiärministern, Felipe González, att ”problemet är globalt, och därför måste lösningen också vara global”. Det är så sant som det är sagt, men att hitta lösningar som accepteras av världens alla nationer är ingen lätt uppgift. En amerikansk delegat vid Riokonferensen sade rent ut: ”Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar.” Som kontrast till detta påpekade den indiske miljöexperten Maneka Gandhi att ”ett barn i Väst konsumerar lika mycket som 125 barn i Öst”. Hon gjorde gällande att ”nästan hälften av alla miljöskador i Öst härrör från västvärldens konsumtion”. Gång på gång har internationella projekt för att förbättra miljön strandat på den trångsynta nationalismens blindskär.
Men trots alla dessa allvarliga problem finns det skäl att se framtiden an med tillförsikt. Ett av dessa skäl är vår planets fantastiska återhämtningsförmåga.
Återställelsen av jorden
I likhet med människokroppen har jorden en fantastisk förmåga att bota sig själv. Ett enastående exempel på detta inträffade i slutet av förra seklet. År 1883 exploderade den indonesiska vulkanön Krakatoa med ett fruktansvärt dån som hördes närmare 500 mil därifrån. Över tjugo kubikkilometer materia slungades upp i luften, och två tredjedelar av ön försvann under havsytan. Efter nio månader var det enda tecknet på liv en mikroskopisk spindel. I dag är hela ön täckt av frodig tropisk växtlighet, som är hemvist för hundratals arter av fåglar, däggdjur, ormar och insekter. Denna återhämtning har utan tvivel underlättats av att ön har klassats som naturskyddsområde och nu är en del av nationalparken Ujung Kulon.
De skador som människan åstadkommit kan också repareras. Om jorden bara får tid på sig, kan den bota sig själv. Frågan är: Kommer människan att ge jorden det andrum som den behöver? Förmodligen inte. Men det finns någon som är fast besluten att låta vår planet få möjlighet att bota sig själv — Han som har skapat den.
”Må jorden fröjda sig”
Det var aldrig Guds avsikt att människan skulle fördärva jorden. Han uppmanade Adam att ”odla ... och ta vård” om Edens trädgård. (1 Moseboken 2:15) Jehovas omsorg om jordens miljö kom också till uttryck i många av de lagar som han gav israeliterna. De blev till exempel befallda att låta sina åkrar ligga i träda vart sjunde år — det år som kallades sabbatsåret. (2 Moseboken 23:10, 11) När israeliterna gång på gång ignorerade denna och andra gudomliga befallningar, lät Jehova till sist babylonierna föra bort folket i landet, som sedan låg öde i 70 år — ”tills landet hade betalat av sina sabbater”. (2 Krönikeboken 36:21) Med tanke på detta historiska precedensfall är det inte förvånande att Bibeln säger att Gud kommer att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”, så att jorden får möjlighet att återhämta sig från människans övergrepp. — Uppenbarelseboken 11:18.
Den åtgärden kommer emellertid bara att vara första steget. Som biologen Barry Commoner mycket riktigt påpekar beror vår planets överlevnad ”lika mycket på att man gör slut på kriget med naturen som på krigen mellan oss”. För att nå detta mål måste jordens invånare bli ”lärda av Jehova” att ha omsorg om varandra och sitt jordiska hem. Det kommer i sin tur att leda till att deras frid blir ”överflödande”. — Jesaja 54:13.
Gud lovar i sitt ord att jordens ekosystem skall återställas. I stället för att obevekligt fortsätta att breda ut sig kommer öknarna att ”blomstra som saffranskrokusen”. (Jesaja 35:1) I stället för hungersnöd kommer det att bli ”fullt upp med brödsäd på jorden”. (Psalm 72:16) I stället för att dö av föroreningar kommer jordens floder att ”klappa i händerna”. — Psalm 98:8.
När kommer en sådan förändring att bli möjlig? När ”Jehova själv har blivit kung”. (Psalm 96:10) Guds styre kommer att bli till välsignelse för allt liv på jorden. ”Må jorden fröjda sig”, säger psalmisten. ”Må havet dåna och det som fyller det. Må det öppna fältet jubla och allt som är på det. Må samtidigt alla skogens träd brista ut i fröjd.” — Psalm 96:11, 12.
En jord som har ett rättfärdigt styre och sin Skapares välsignelse går en strålande framtid till mötes. Bibeln beskriver resultatet: ”Rättfärdighet och frid, de har kysst varandra. Sannfärdighet — ur jorden kommer den att spira upp, och rättfärdighet — från himlarna kommer den att blicka ner. Ja, Jehova för sin del kommer att ge vad gott är, och vårt eget land kommer att ge sin avkastning.” (Psalm 85:10—12) När den dagen är här, kommer faran att vara över för vår planet.
[Bild på sidan 13]
I likhet med människokroppen har jorden en fantastisk förmåga att bota sig själv